Bilder av staden: Del 4

Bilder av staden är en essä som publiceras på Tyréns stadsutvecklingsblogg i fem delar. Del 1 publicerades den 13 maj, del 2 den 20 maj och del 3 den 3 juni. 

TÄTHETEN OCH HELHETEN

Forskare hävdar att lösningen på klimatutmaningarna finns i utvecklingen av våra städer. Det som planeras i dag påverkar i många generationer och i en värld som måste spara resurser blir stadsutveckling en delikat balansgång mellan byggd yta och grönska, mellan gammalt och nytt, mellan bilar och människor.

Så inleder Annika Kvint en artikel i sin serie Stockholmsvisioner (DN, 2022). Påståendet är på inget sätt fel, men det säger egentligen inte mer än att eftersom majoriteten av mänskligheten bor i städer, så är det här klimatfrågan måste lösas. För att kunna påstå att staden som sådan är lösningen, måste vi givetvis precisera vilken sorts stad vi pratar om, liksom hur den ska byggas och växa för att vara hållbar.

Tät och blandad

Det är svårt att hitta en sentida detaljplan vars syfte inte innefattar ”att bidra till att skapa tät och blandad stadsbebyggelse”. Ett mantra som lätt avfärdas som en av branschens floskler, men som samtidigt är ett entydigt och rimligt avståndstagande från efterkrigsmodernismens utglesade, funktionsseparerade och motoriserade planeringsideal. En återgång till det beprövade formerna, och förståelsen för att staden är och kräver ett förtätat sammanhang, där livets delar och stadens funktioner överlappar varandra, för att uppnå det staden är ämnad för.

Att blanda boende med stadens andra funktioner är relativt lätt att förstå. Det verkar finnas mer att orda om gällande tätheten? Tätheten är en förutsättning. Staden måste vara tät! Både för klimatet, stadslivet och stadsbons skull. Men hur tät, och på vilket sätt?

Problemet för vårt årtusende är inte att vi urbaniseras för snabbt, utan att vi inte blir tillräckligt urbana. Att stora delar av de som flyttar in till världens städer inte hamnar i de ideala täta stadsstrukturer som vi ser framför oss när vi argumenterar för staden som lösningen för den hållbara staden, utan i stället i glesa suburbana förortsladskap där ett lokalt och resurssnålt liv är svårt att uppnå och som snabbt äter upp omlandet och dess naturvärden, med förödande konsekvenser för den biologiska mångfalden och klimatet. (Wilson, 2021)

Det här är såklart inga nyheter. Det är inte bara FN:s klimatpanel IPCC som med emfas belyser vikten av att sträva efter urban täthet och funktionsblandning när jordens städer växer och utvecklas. Täta städer med befolkningsunderlag för väl utbyggd kollektivtrafik, effektivt utnyttjande av energisystem och annan infrastruktur, med promenadvändliga strukturer i sammanhängande kvarter och grannskap, som minskar onödiga transporter, möjliggör ett mer lokalt liv och underlättar samnyttjande och cirkulära system, genererar betydligt mindre koldioxidutsläpp och slöseri med resurser och ianspråktagande av natur- och åkermarker vid expansion, än utspridda och glesa tätorter. (IPCC, 2020) UN-Habitat rekommenderar en täthet i nivå med våra traditionella europeiska innerstäder

Självuppfyllande profetia

Täthet som generell målsättning är de flesta numera överens om. Faran ligger i när ett begrepp blir en självklarhet utan egentlig definition, när det inte längre problematiseras och då riskerar att bli en självuppfyllande profetia; när att bygga tät stad tros vara det enda sättet att skapa förutsättningar för den luddiga hållbarheten generellt, oavsett hur tätheten uppnås. När man tappar vad måttet på tätheten faktiskt ska innehålla och när det kanske går för långt?

Gul stad av Christian Rydberg

För ett antal år sedan gjorde urbanforskaren Karin Bradley en ansats till att kritisera förtätningsnomen. Hon ansåg dels att den nyfunna viljan att bygga täta, funktionsblandade kvarter med mycket stadsliv, är ett uttryck för en kapitalistisk och konsumistisk medelklassnorm. (Andersson, 2009) Med denna tes fick hon av allt att döma inget större genomslag. Det finns säkert fog för delar i kritiken, men då som politiskt stoff som riktas bättre mot något annat än den fysiska strukturen.

Större förtjänst hade hennes påpekande om att tron på förtätning som den enda vägen till hållbara livsmiljöer är förenklad. Hållbarhet handlar inte bara om effektiva transporter och allt kan inte kan byggas med den täta innerstaden som mall. Självklart måste det finnas modeller anpassade för områden utanför storstadens centrala delar, för mindre städer och för landsorten.

Blickar vi utåt ser vi med tillförsikt på exempelvis Duvedmodellen, ett forsknings- och innovationsprojekt, där Vinnova, KTH och Tyréns med flera, tar sig an den enorma samhällsutmaningen i växande klyftor i livsvillkor mellan stad och landsbygd. Istället för att se landsbygden tyna bort, är ambitionen att vända utvecklingen genom att lyfta fram lokalsamhällets unika potential för samverkan och nätverksstyrning, större inkludering, självförsörjning och cirkulära ekonomi. Visionen är att arbeta fram en modell för hållbar landsbygdsutveckling som kan tjäna som förebild för hur ett lokalsamhälle kan utvecklas hållbart, som även visar vägen för resiliens och nya former av livsmiljöer i våra städer. (Duvedmodellen, 2022)

I redan omnämnda En annan landsbygd – Om gestaltad livsmiljö på landsbygden (Åkerman, 2021) utmanas bilden av att endast den tättbebyggda staden är lösningen. Här eftersöks andra svar än de självklara, med studier av platser och byar som inte enkelt låter sig definieras efter vanliga normer och schabloner /…/ tänk om det istället är landsbygderna som bär lösningen för vår tids utmaningar kring bostadsförsörjning, resursanvändning och hållbarhet? Där ses lösningar i exempelvis kooperativa boenden, självhushållning, hållbart företagande, ekobyar, bygg-gemenskaper, lokalförankrad planering, ett starkt föreningsliv.

Det här är oerhört viktigt arbete, som vi nog alla önskar blir framgångsrikt, får genomslag och kan appliceras på många andra orter framöver. Förutsättningarna för de som vill och måste bo på landet ska givetvis finnas. En levande landsbygd är vad vi hela tiden måste ha i åtanke, som en direkt förutsättning för stadens existens.

Stockholmsmotiv av Isaac Grünewald och Eugene Jansson

Kvartersstaden som missbrukat ideal?

Kvar står ändå vissheten om att de flesta av oss även fortsatt kommer bo och leva i större städer. Det är därför här de stora lösningarna måste genereras. Och om vi håller oss kvar vid att tätheten är en av dem, i vilken form finns och skapas förutsättningarna?

Living in the sprawl
Dead shopping malls rise like mountains beyond mountains
And there’s no end in sight
I need the darkness, someone please cut the lights ..
.. Sometimes I wonder if the world’s so small
That we can never get away from the sprawl (Arcade Fire – Sprawl)

Ofta slänger vi oss med anglicismen ”urban sprawl” som antitesen till det urbana och eftersträvansvärda; en utglesad och totalt bilberoende dystopi av midwestamerikanska mått; ett laissez faire-landskap utan styrsel, riktning och samlande kärna och allmänna platser; med grannskapslösa villamattor, trottoarlösa gator och sexfiliga motorvägar mellan själlösa externhandelsområden och bostadsområden, allt längre bort och ut i ingenstans. Det är en svårkontrollerad utveckling, som tyvärr efterapas i många delar av världen där medelklassen nu växer. Men det är också en utveckling som är helt oförenlig med de åtaganden vi har för framtiden och ses professionellt av de flesta som en parantes i urbaniseringen som nu måste lämna bakom oss.

I takt med att hållbarhetsdoktrinen brett ut sig över samhällsbyggandet, har mycket riktigt den klassiska/förmodernistiska europeiska kvartersstaden åter kommit att bli ett vedertaget ideal. Och visst är det en fantastisk modell att tillämpa, så tydlig, läsbar och formstark. Vi ser många nya stadsdelar växa fram med rätt avvägningar. Där platsen och kontexten får säga sitt och analysen visar att förebildens mått och strukturer i många fall är oöverträffbar. Där kan vi med rätta bygga vidare, vi behöver inte uppfinna hjulet igen. Men vi måste vara vaksamma.

För samtidigt ser vi hur ”innerstaden” eller ”kvartersstaren”, som den vaga typologi den ju också är, allt oftare missbrukas i jakt på ökad exploatering. Man hänvisas till dess attraktiva och välfungerade struktur och skala, den som få kan ha vettiga invändningar mot, men missar att originalet är en oerhört genomtänkt modell – inte en enkel mall att reproducera i oändlighet. Varje enskilt kvarters dimensioner förhåller sig inte bara till närmsta gaturum, utan även till nästa, till grannkvarteret och till hela grannskapet. På så sätt kan rätt balans uppnås mellan fasadlängder, byggnadshöjder, gaturum, topografi, kvartersparker, ljus och samlande noder och stråk. Det är en intrikat komposition som kräver en skarp blick för en större helhet. Den stannar aldrig vid den enskilda fastigheten, byggnaden eller kvarteret.

Förtätningshetsen

Kritik riktas mot den så kallade förtätningshetsen. I Stockholm pekar många oroat på Hagastaden, med e-tal 5,2–7,3 (jämfört med Vasastans nettoexploaterigstal om 2,0–2,4. E-tal beräknas genom att dividera sammanlagd bruttoarea på bebyggelse med markytans areal), men det är inte där problemet finns. Där ligger korten på bordet. Ingen hymlar och alla vet att där testas något helt annat än det vi är vana vid. Skalan och tätheten är med våra mått mätt extrem, det kan tilltala och attrahera vissa, men ingen kommer tvingas dit.

Faran finns snarare där det i jakt på byggnadsyta hänvisas till innerstadens kvaliteter, samtidigt som det tänjs på ovan nämnda förhållanden. Man krymper gården och lägger på två-tre extra våningar. Det ser kanske inte ut att göra så stor skillnad just exakt där? Men så kräver grannen det samma, och så hänvisar man fint till Vasastan, men bygger i realiteten det dubbla. Det blir flera bostäder, men vad händer med boendemiljöerna? Har vi då inte, i den omhuldade kvarterstadens namn, passerat en gräns, där vi faktiskt bygger för tätt på bekostnad av andra värden; den urbana grönskan, de soldränkta mellanrummen, det harmoniska gaturummen, platserna som gör staden. Det som faktiskt måste ingå i receptet, om täthet och blandning ska fungera som ideal. Om vi ska reproducera kvarterstaden får aldrig det enskilda kvarteret vara den enhet som tillämpas vid beräkning av täthet, det krävs en betydligt större helhet.

Till det bör läggas att vi idag sitter på kunskaper och förutsättningar som de inte hade för hundra år sedan. Hur vi arbetar, förflyttar oss, umgås och konsumerar, skapar såklart nya mönster som stadsbyggandet bör ta hänsyn till. Men jag tänker främst på klimatet. Att bygga tätt må vara en lösning för att minimera vårt avtryck, men klimatförändringarna är redan ett faktum, vi kan förhoppningsvis hålla dem tillbaka något, men vi kommer inte kunna motverka dem helt. Den reproducerade modellen för den täta staden måste därför uppdateras till att både bidra till att minimera vår klimatpåverkan, och samtidigt anpassas till nya förutsättningar, exempelvis med hänsyn till förändrat mikroklimat, med höjd för nya former och byggmaterial, omhändertagande av skyfall, för temperaturutjämnande grönska och alla de ekosystemtjänster vi har att lära oss om framöver. Vi ska inte återuppfinna hjulet, men får inte heller göra det för enkelt för oss, då blir det fel igen.

Slarvig slentrian

En annan del av kritiken är att kvartersstaden kommit att bli en slarvig slentrian. En färdig byggsats som ses som det enda tänkbara, överallt och på exakt samma sätt? På åkrar långt från tidigare täta stadsmiljöer står plötsligt ett gäng resliga men ensamma stadskvarter. I vilken kontext, vad skapar detta för miljöer? Nog kan täthetens förtjänster uppnås på flera sätt och nog måste det finnas modeller också för ytterområden där den klassiska kvartersstaden inte efterfrågas eller helt enkelt blir apart, där mindre och öppnare bostadsenheter måste få dominera, i form av radhus, enbostadshus, eller helt nya former, utan att vi landar i den glesa dystopin.

Här bör tätheten i stället vara en fråga om samband och närhet inom och mellan grannskapen, närheten mellan noder i kollektivtrafiken och om underlaget som möjliggör den lokala servicen. Täthet som i närheten till nästa grannskap, tydliga stråk och platser som tillsammans bildar något gemensamt, som skapar sammanhängande stadsdelar istället för avskilda förorter på vägen in mot ett helt dominerande centrum. Här har vi mycket att lära av Danmark och Centraleuropa, där städerna oftare håller kvar en helt annan täthet i sin utbredning, med stadsradhus och sinnrika hybrider, vända gatan och det gemensamma, istället för att söka avstånd och ”egna” ytor. platserna. En annan typologi, lägre skala och plats för små trädgårdar, men med bibehållen urbanitet.

Peter Baranowskis rådjur och Marianne Lindberg De Geers kaniner

Soft city

Tätheten är en bärande faktor i vårt fortsatta stadsbyggande, men den får inte bli ett självändamål. Jag vill med det rekommendera David Sims bok Soft City – Building Density for Everyday Life (2019), som erbjuder en utomordentligt fin vägledning till täthetens faktiska syfte och förtjänster. Sims är brittisk arkitekt och författare, tidigare verksam som lärare på bland annat Lunds universitet och numera framför allt creative director på danska Gehl Architects. Han är en tydlig arvtagare till företagets grundare Jan Gehl, liksom till andra besläktade pionjärer så som Jane Jacobs och Ralph Erskine, vars filosofier och verk fått genomslag över hela världen. Soft city (finns i svensk översättning från 2022) tar liksom föregångarna avstånd från senmodernismens storskaliga och funktionsseparerade strukturer, där de odefinierade mellanrummen fick tjäna som stadsrum. Vi ska i stället fokusera på vikten av att bygga staden runt platserna för människan. En måttfull täthet i en mänsklig skala. Han relaterar och bygger vidare, men anpassar och moderniserar budskapet.

Density x diversity = proximity

En del av det är just att staden inte ska byggas tät för sakens skull. Inte heller för den krassa byggoptimeringens skull. Tätheten ska tjäna hållbarheten och stadsbornas välbefinnande. I Sims modeller antar tätheten mänskliga dimensioner och anpassas efter människans behov och rörelser. Täthet i kombination med variation ökar sannolikheten eller möjligheten att uppnå närhet till det du behöver i vardagen; arbete, skola, service och relationer till andra. De mindre och trygga grannskapen, som sammanhängande del av den större staden. Ökad trygghet, ett stärkt socialt sammanhang och minskad klimatpåverkan är bara några av vinsterna.

Om pandemin mot förmodan skulle användas som argument mot denna typ av täthet, är det illa och av största vikt att stå emot. Det finns absolut ingenting att tjäna på en förnyad våg av utglesning av våra städer. En isolerad fråga får aldrig tillåtas styra. Det skulle tvärtom slå väldigt fel. Gleshet inger en falsk trygghet och Covid-19 slog i förlängningen lika hårt mot glesa städer som mot täta. Vill du skydda dig mot virus av detta slag genom avstånd, får du isolera dig i vildmarken på riktigt.

Tvärtom tros konsekvenserna av den sociala distanseringen slå desto hårdare, om ordningen inte återställs fullt ut. Närheten är en del av människans väsen som social varelse. Den kritiska massan, som tätheten ger förutsättningar för, lär bli en rent avgörande faktor i återhämtningen, för människor, många branscher, och för stadslivet som sådant!

Den femte och sista delen publiceras den 1 juli och handlar bland annat om modernismens arv. Samtliga källor redovisas efter sista delen.

Läs hela essän Bilder av staden som pdf >>