Bilder av staden: Del 1

Bilder av staden är en essä som kommer att publiceras på Tyréns stadsutvecklingsblogg i fem delar.

Stockholmsmotiv av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald

INLEDNING

För en arkitekt eller stadsplanerare är stadsbilden den urbana motsvarigheten till landskapet. Stadsbilden är det samlade och övergripande intrycket av en stad med dess arkitektoniska uttryck, på dess bebyggelse, gator och offentliga rum, dess färg, vegetation, topografi, siluett, dimensioner och skala. Begreppet är också bärande i den för all planering centrala sjätte paragrafen i Plan- och bygglagens andra kapitel, som statuerar att all bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan.

Bilden av staden är något helt annat, betydligt svårare att fånga in och definiera. Kanske går det inte ens, då det finns lika många bilder som det finns människor med syn på saken, på en specifik stad eller på staden generellt. Det räcker att fråga sig vad som egentligen utgör en stad och meningarna drar i väg.

Vad är en stad?

Detta sätter urbanhistorikern Håkan Forsell (känd från podcast Staden) fingret på när han gäster Bildningspodden (2021) och beskriver hur de inte ens inom akademin kan enas om vad en stad faktiskt är. Det beror helt på vilken disciplin som väger begreppet. Om staden för ekonomer främst utgör en nod för handel och transaktioner, så är den mellanmänskliga interaktionen desto mer central för sociologer, centrum för makt och demokratiska yttringar för statsvetare osv. För oss samhällsbyggare ska väl allt detta kopplas samman med stadsbilden (ovan) och det vi numera kallar den gestaltade livsmiljön. Inom konsten är staden närmast en konstant som motiv, ständigt närvarande och återkommande, men vad är det konstnären ser och vill förmedla bortom det uppenbart sceniska och grafiskt iögonfallande?

Forsell poängterar att svaret på frågan om vad en stad är därtill är väldigt beroende av tiden du lever i, i vilken kontext du verkar och såklart vem du frågar. Det är därför meningslöst att jaga en universell innebörd. Han lyfter likväl fram kulturgeografen William William-Olsson (ja bror till Tage som ritade gamla Slussen mm) som på 1930-talet skrev att staden är ett samhälle med en viss bebyggelse som redskap för detta samhälle. Han lär ha menat att samhället producerar en byggd form för att härbärgera och upprätthålla alla sina funktioner och staden är korrespondensen mellan det fysiska och dess innehåll. Någon annan utvecklar resonemanget till att staden är en samhällelig organisering av rummet. En social ordning i en fysisk miljö. Låt oss inte fastna där, men nog är det lockande att fylla på med perspektiv.

Stockholmsmotiv ”Utsigter över Stockholm”, etsning av Johan Fredrik Martin (1797)

Staden angår alla

Lars Marcus, arkitekt och professor i stadsbyggnad, gladde sig för några år sedan (Svenska Dagbladet, 2019) över att arkitektur- och stadsbyggnadsfrågorna på riktigt började ta plats i dagspressen, men ställde sig samtidigt frågande till varför de som verkligen kan något om saken inte tog plats i debatten – var höll stadsarkitekterna och professorerna hus? Till viss del har han såklart rätt, samtalet upptas alltjämt av många tyckare som egentligen hör hemma i annan bransch, som har idéer och svartvita åsikter om vad som är rätt och fel när staden byggs. När det väl kommer till den konkreta planeringen och utformningen av stadens rum och byggnader, måste den handläggas yrkesmässigt av personer med rätt utbildning och kompetens. Populistiska utfall utan förkunskap kommer aldrig bli bra. Men samtidigt måste vi inom branschen acceptera att vår spelplan kanske inte är som andra; staden handlar om mycket mer än stadsbyggnad och arkitektur, staden är ju allas vår arena, livsmiljö och vardagsrum. Arkitekturen är inte som andra konstformer, den kan inte väljas bort, den byggda miljön är direkt, i synfältet varje dag, att bruka eller bara passera, att beundra eller provoceras av. Den angår alla och många har åsikter. Det måste de såklart få ha. Arkitekter och planerare har i uppgift att utforma och gestalta staden som fysisk struktur. Men för att detta arbete ska ha ett värde måste det utgå ifrån kunskaper och tankar om det liv som strukturen ska husera. Om förväntningar på hur den ska fungera för att facilitera våra urbana, moderna, medvetna och förväntat hållbara liv. Stadsbilden måste utan överdrift rymma otaliga bilder av staden.

Kriser, ideal och nya knäckfrågor

Teorier och idéer om hur vi bäst bygger och utvecklar våra städer följer normalt ganska sega ideal och trender. Det saknas inte motsättningar, men mycket är förutsägbart och tycks vara allmänt gällande under långa tider. Nya riktningar och mönster uppstår verkligen inte över en natt. Att miljö- och klimatarbetet äntligen på allvar tycks förändra hur vi planerar och utformar våra städer är högst efterlängtat. Vi har skrikit efter kunskaper, reaktioner och beslutsamhet i evigheter. Digitaliseringens effekter är inte oväntade, verkligen inte oproblematiska, men måste likväl hanteras även rumsligt och har redan börjat sätta sina spår. Men att den viruspandemi som 2020 lamslogs världen skulle bli en faktor som på liknande sätt gör avtryck på våra städer, på bilden av staden och på samtalet om hur den ska fungera och användas, kunde ingen förutspå. Det var knappast en risk som nämndes i skolan. Det lär det vara nu och framöver. En ren och rå realitet. Vad gör vi av den?

Genom att utsättas för en global pandemi har tidigare självklarheter ganska hastigt kommit att belysas på nya sätt, tidigare aktuella frågor glömts bort, medan sådant som tidigare diskuterats lite halvhjärtat tvärt om blivit mycket angeläget. Många har varit snabba med att spå en vändande eller rent av nya trender, att urbaniseringen skulle börja avta och kanske till och med att stadens tid är förbi. Det är väl knappast någon som på allvar tror det, men det är klart att frågor väcks när så många självklarheten vänd upp och ned. Under århundranden har städernas tillväxt haft lokala toppar och dalar, tillfälliga tillbakagångar eller inbromsningar. Utmaningar av olika tyngd, som för enskilda städer i värsta fall inneburit slutet, i andra fall tvingat fram stora förändringar. Men generellt har utvecklingen fortsatt.

Stadens betydelse må vara ohotad och urbaniseringen kommer inte vända till sin motsats. Men det är ingen överdrift att påstå att vi befinner oss i efterdyningarna av en historisk kris (eller fortfarande i?), i ett slags hålrum i tiden där vi ges tillfälle att tänka efter; där vi ställs på prov, när synsätt, förväntningar och behov förändras. Det kommer bli ett före och efter covid 19-pandemin. Det gäller såklart även staden.

Om något så har krisen tvingat oss att tänka till. Restriktioner och avskildhet har försett oss med andrum att se vad som är på väg åt fel håll och fundera på vad som måste rättas till för att staden ska fortsätta fungera som människans primära livsmiljö.

Källorna är många och ansatserna spretar. Samtal pågår och byter riktning. Det är omöjligt att fånga allt, men är ändå intressant och viktigt att försöka följa med i det som påstås och spås; insikter, uppmaningar och teser, från föreläsningar, debattartiklar, podd-samtal, ny eller återaktualiserad litteratur. Bilder produceras och revideras. Bilder av vad staden är och inte är, vad den ska och inte ska vara och förse oss med. Förenklade idealbilder och överdrivna problembilder; däri otaliga möjligheter och motsättningar. Under ett antal rubriker följer uppslag från samtalen som pågår. Ibland säger en sammanfattning allt, ibland krävs en djupdykning eller ett rent sidospår, för att de ska ringas in och nå fram, bilderna av staden.

Stockholmsmotiv av Einar Jolin (t.v.) och Eugène Jansson (t.h.)

STOCKHOLMSDEBATTEN

Få undgick den så kallade ”Stockholmsdebatten” som briserade sent i somras, främst i landets största dagstidningar, men med svallvågor i många andra kanaler. I stora drag förmedlade mer eller mindre namnkunniga journalister och kulturpersonligheter sin växande avsky för storstadslivet i allmänhet och Stockholm i synnerhet. En underhållande men också sorgligt världsfrånvänd icke-debatt. Efter några inledande skratt blev det snabbt tröttsamt att se hur de fäktade omkring sig utan att säga någonting alls om staden de trodde sig debattera. Det var väl egentligen mer gnäll än debatt, men likafullt var det intressant då fenomenet ändå säger något om stadens centrala roll. Gnället målade upp bilder av tillvaron och den kopplade de till staden, eftersom just staden är arenan för allt de tar sig an. De är offentliga personer som ger uttryck för någon slags frustration. De är föga representativa, men de har en position och når ut till folket, så nog måste detta säga något om vår tid och situationen vi befinner oss i. Frågan är vad och om det trots allt finns något att lära av kritiken?

Alla är sura, trängs och knuffas?

Det började med att serieskaparen Mats Jonsson skrev att han fått nog av stan och flyttat hem till Norrland (DN, 2021). Han blev en surgubbe av att behöva se folket i huvudstaden som han alla karakteriserade som reklamare i rutiga skjortor som sågar ved i Midsommarkransen. Björn Wiman följde efter och gick ut i krig (DN, 2021). Han tyckte att det var avskyvärt att bo i det nya Stockholm, och fokuserade på allt som blivit skit med stan. Framför allt alla paddelbanor. Han menar att stockholmaren generellt hakar på nya trender som om livet hängde på det. Hippa brallor. Tajta flin. Meningslöst hålligång. Likt Malin Wollin (Aftonbladet, 2021) anser han att alla i Stockholm är sura, trängs och knuffas, att ingen tittar upp och söker efter medmänskligheten i människorna. Bengt Olsson (DN, 2021) hakar på och beskriver ”skitviktigheten” som en utpräglad Stockholms-företeelse. Att leva upp till förväntningen att alltid vara störst, först och viktigast, men aldrig tycka något är spännande, alltid vara less och blasé.

Kristofer Ahlström (DN, 2021) hatade samma paddelbanor, men lade till hur irriterande det är att snubbla över fyra elsparkcyklar på väg till jobbet. Han är ändå medveten om att man lätt kan känna sig fånig över att klaga på sakernas tillstånd i Stockholm, när många platser i Sverige lider av underetablering och bristande infrastruktur. Men han menar att övermättnad också kan vara ett problem och att längtan bort från stan har att göra med det urbana livets överskott på meningslösheter så som reklamskyltspråmar, särskilda padelglasögon, drejkurser för husdjur.

Utspelen förblir lyckligtvis inte oemotsagda. Andrev Walden misstänker (DN, 2021) att ilskan nog mest handlar om skribenterna själva. Om deras åldrande, upplösta sammanhang, någon slags förlorad kontroll och förändringar de inte begriper och därför reagerar i affekt; om utträdet ur de kyrkor som en gång skänkte platsen mening. Alex Schulman (DN, 2021) suckar tämligen bedrövat över skribenternas uppgivna passivitet och otroligt daterade nidbilder; det skämtades nödtorftigt om flanellklädda och skäggiga reklamare för 15 år sen. I Aftonbladet (2021) surnar Lena Mellin till och ber dem som klagar att sticka härifrån. Lisa Irenius (Svenska Dagbladet, 2021) undrar också varför de trots sina privilegierade och flexibla liv märkligt nog inte gjort slag i saken och flytta. De nämner inte heller vart de tänkt fly, vilken plats de ser framför sig stå så fri från alla dessa brister och besvär. Men det verkliga problemet med debatten är enligt Irenius att ingen av skribenterna har bemödat sig om att undersöka hur Stockholm egentligen har utvecklats, sett i ett vidare perspektiv. Det blir är ett löjeväckande debacle om ingenting, när det finns mängder av frågor som verkligen borde lyftas fram och debatteras.

Se de verkliga problemen

Nadia Jebril (DN, 2021) kändes som den första nyktra rösten att ta till orda. Det krävdes därmed ett utifrånperspektiv från Malmö, en före detta Stockholmsbo som poängterade att debatten bara är tramsig och ironisk, där de med tillträde överallt längtar ut, medan så många andra längtar men inte kommer in. Det finns så många anledningar att älska denna vackra huvudstad, men om något så behövs en debatt om det verkligt allvarliga problemen för storstäder i allmänhet, inte minst Stockholm; att de blir alltmer otillgängliga för de hungriga, människor med ambitioner men utan kapital och rätt kontakter.

Helmersson (DN, 2021) skriver att han kände sig manad att svara med ett flammande försvarstal, men inser sen att Stockholm inte försvarar sig, dess självbild är storstadslugn, Stockholm bär inte offerkofta. Jag håller med honom. Men att försvara sig är en sak, att inte alls lyssna och försöka förstå är bara förmätet och kontraproduktivt. Om något göder det fördomen om huvudstadens överlägsenhet och snobbism. Och kanske stämmer det att vi kan vara dåliga på att se bristerna. Vi är bortskämda med hyllande omdömen och kanske mår vi bra av lite kritik, av att tas ner på jorden och inte helt förblindas av en alltför stolt självbild. Den med en huvudstad i världsklass, den växer och växer, som år efter år drar till sig allt fler invånare, turister och företag. Störst och viktigast på hemmaplan, men även en alltmer framträdande spelare internationellt. Vana vid att återkommande rankas som en av världens bästa städer att bo i (Monocle mm). Steget efter hela världens numera ständiga älskling Köpenhamn, men i gott sällskap av stjärnor som Wien, Vancouver och Tokyo. Men även om denna ”jury” anser sig basera sin utsago på mängder av variabler för livskvaliteten, så vet vi ju att den säger långt ifrån allt. Den kan vara relevant för en grupp som ser och kommer åt kvaliteterna, men knappast för en hel befolkning. Även ”perfekta” Köpenhamn och Wien har utmaningar. Det gäller synnerligen även Stockholm.

Det ligger kanske något i att stockholmaren är snabb på ”bowlen” så att säga. Ibland blir det lite väl många sådana i luften, med resultat därefter. Här finns excentriker och naiva investerare, som vill vara först och lyckas bäst, men som ibland får en smäll. Men det ligger ju i storstadens roll, att vara provhytt för det nya. Ibland blir det fel och en varning för andra. Ibland går det att backa, ibland är det dessvärre för sent och vi undrar varför vi jagade fram en ny lösning när den gamla fungerade så bra. I storstaden är mänskligheten koncentrerad, med både finess och dumheter. Resultaten av det som testas syns och hörs; misslyckanden blir något att sucka eller skratta åt, medan det lyckade får fäste och snart når ut brett till alla.

Nyttigt med kritik

Kritik kan vara mycket värdefull, om den har substans och riktas rätt. I fallet med höstens gnäll-debatt frågar vi oss vad som faktiskt har med eventuella brister i staden eller Stockholm att göra och vad som snarare ska kopplas till större samhälleliga företeelser eller förändringar? Padeltennisen må ha orsakat masshysteri, men det ser ju likadant ut överallt. Elsparkcyklarna har å sin sida lockat fram höjden av omdömeslöshet och brist på hänsyn bland brukarna. Men ordningen börjar äntligen bli bättre och kommer väl till sist lösa sig när regler och praxis väl växt fram ur laglösheten.

Elsparksfenomenet som koncept och det enorma slöseri som det bygger på, blir däremot en symbol för något mer illavarslande. Att företag efter företag, i hopp om framtida dominans (och vinst), fyller gatorna med sin fordonsmodell, som blir skrothögar av metaller och batterier på nolltid, är en del i jakten på obegripliga investeringar i vår tids dopade och upptrissade bubbelekonomi. Intressant och väldigt oroande sett till hållbarhet, ekonomi och beteende. Blir det då även relevant i samtalet om staden?

Studera då även konsekvenserna av politiska reformer och kortsiktiga prioriteringar; experiment, inte sällan med ”valfriheten” som ledord, som gör avtryck i samhället i stort men också i förutsättningarna för stadens utveckling, utformning och invånare. Urbana funktioner och principer vars fundament av närhet och jämlik tillgång till det gemensamma, utmanas eller rent av åsidosätts av nya villkor. Funktioner som inte längre fungerar som de en gång gjort, kanske inte alls, när allt är till salu och inget längre är självklart. Där vi blir kunder i stället för medborgare, som erbjuds ”attraktiva boendeupplevelser” för vissa i stället för välfungerande och trygga livsmiljöer för alla. Lösningar eller felslut som blir extra tydliga och skeva i storstaden där fler drabbas, där vinster liksom förluster blir störst, där skillnaderna blir allra tydligast. Förändringar som genererar nya bilder av staden vi lever i. Vad gör det med oss och stämningen, med bilden av oss själva och med vår förmåga att stanna till, titta upp, se och uppskatta varandra och staden vi lever i? Alla dessa bilder.

Città ideale (den ideala staden) troligen av Francesco di Giorgio Martini ca 1490

 

Nästa del publiceras den 20 maj och handlar om stadslivet och pandemin. Samtliga källor redovisas efter sista delen.

Läs hela essän Bilder av staden som pdf >>