Bilder av staden: Del 2

Bilder av staden är en essä som publiceras på Tyréns stadsutvecklingsblogg i fem delar. Den första delen publicerades den 14 maj och handlade bland annat om den så kallade Stockholmsdebatten.

Stockholmsmotiv av Sven X:et Erixon

PANDEMIN

Pandemin nämns visserligen i ”Stockholmsdebatten”, men får anmärkningsvärt lite fokus. Pandemin har inskränkt stadens väsen i grunden och bär rimligen en större del av skulden till all frustration, tristess och längtan bort. Varför då? Jo, för att nästan allt av det som lockar så många hit, har satts ur spel.

Under coronanedstängningen blev de tätbebyggda städerna och mycket av det som tidigare gjort dem så attraktiva, plötsligt ett hot. Allt de där som så många är beredda att betala skyhöga kvadratmeterpriser för att få vara del av. I stället för att umgås med alla man sökt sig nära och ta del av det stora gemensamma utbudet, fick vi order om att hålla avstånd, stanna hemma. Kvar står en stor och vacker kuliss, utan vare sig tillträde eller utbud. När dörrarna till allt det gemensamma stängs, försvinner också enorma ytor för invånarna, staden blir överbefolkad, trång och fattig. Alla springer samtidigt mot parker och promenadstråk som plötsligt är underdimensionerade. Medan vanligtvis livliga gator och platser töms på folk, ser Vasaparken plötsligt ut om starten på Vasaloppet och Vinterviken blir lika lerigt fördärvad som ett festivalområde strax efter ett ihärdigt sommarregn.

I podcast Staden (avsnitt 126) beskriver man hur det mest dystopiska med pandemin, i ett större perspektiv, är att vi inte får komma samman, inte använda våra gemensamma rum, gator, konsertsalar, fotbollsarenor, torg. Folksamlingar som i någon mening gjort staden till vad den är. Sociologen Johan Asplund menar att staden är ett kollektiv av rörelser och talar med en kollektiv stämma. Det finns ett ”vi” och ett ”vår”, som är stadens pronomen. På så sätt blir det oerhört tydligt att covid-19, liksom tidigare tider av isolering och distansering, tagit ifrån staden mycket av det som präglar den.

Om en central del av meningen med staden är närheten till andra, den energi som bara uppstår där många människor samlas i det gemensamma, underlaget som möjliggör och höjer nivån, så är det inte konstigt att den urbana normen ifrågasätts under en period då smittspridning sett till att allt det åtråvärda omöjliggörs. I stället för alla urbana värden, skulle nu endast plats i bostaden för hemmakontor och närheten till naturen komma att räknas. Det uppstår en obekväm spänning, som om stadens kostym är för liten, eller kanske snarare märkligt felkonstruerad.

Och där finns det verkliga bekymret, det som borde väcka andra tankar än gnäll på hippa brallor och folk som vill vara först med det nya. Så låt oss nu be till högre makter för att pandemin var tillfällig. Att vi faktiskt är igenom den nu och att staden får vakna till liv igen.

Konsekvenser på sikt

Det omöjligt att redan nu få en samlad bild av pandemins bestående konsekvenser för staden och stadslivet. Vi måste likväl börja spana, försöka förstå och förutspå. Vi skissar och fyller i allteftersom, med lite tid och distans kommer vi se nya bilder att ställning till. Vi får följa med där det verkar rimligt, men göra vårt gemensamt bästa för att styra utvecklingen rätt där det tvärt om verkar dra åt fel håll.

På många sätt kommer ordningen troligen återställas. Människan tycks vara bra på att glömma och snabbt återgå till det som fungerade innan krisen kom. Men på andra sätt har pandemin slagit hårt. Om somliga aktörer precis lyckats hålla sig över ytan, har den inneburit slutet för andra.

Frågan är då vad som kommer fylla tomrummen efter det som försvann, vad som efterfrågas och inte minst var? Vilka lägen är mest attraktiva framöver, hur kan svagare lägen kompletteras för att funka bättre, kommer vi se en ny form av stadsliv växa fram i tidigare sömniga delar av staden? Behöver vi tänka om kring nya lokalers placering och utformning, hur de görs flexibla för att klara kommande omställningar och anpassningar? Vad händer med utbud, kvalitet och diversitet om bara de stora drakarna överlever och nyetablerar sig, finns redskap för och vilja främja de småskaliga, fristående och lokala? Vi lär bland mycket annat få se studier om preferenser gällande bostaden, krav på bostadsnära kontorsytor, liksom behov av kvalitativa och anpassningsbara utomhusmiljöer. Kanske uppstår nya hybrider och synergier som rent av kan gynna stadslivet?

Kulturens bärande roll

Handel och service må vara en grundbult i staden. Men när jag läser om pandemins effekter tycks inget så påtagligt som kulturens roll för stadens dynamik, för stadslivet, ja för själva meningen med staden. Krogar, klubbar, konsertlokaler, teatrar, gallerier, museer, parader, manifestationer och festivaler. Det urbana livets kanske starkaste uttryck. Vad hände när de tvingades stänga, när staden tystnade? Fick vi oss då alla en rejäl tankeställare kring varför vi söker oss till staden och vad vi själva gör för att upprätthålla detta?

Nog känns det nu ganska absurt att vi för bara något år sedan nästan dagligen läste/hörde om hur grannar i centrala lägen gjorde allt för att bli av med vad de ansåg var störande verksamheter. Var det inte på grund av os från restauranger så var det på grund av fel sorts gäster som hängde utanför kvarterskrogen intill. Exemplen var oroande många, men mest talade var nog ändå bråket kring Mosebacke, där grannar ansåg sig bli så störda av konserter och föreställningar att dessa skulle stoppas. Delvis lyckades de. Till saken hör att Mosebacke har varit ett av Stockholms viktigaste nöjesetablissemang sedan 1700-talet. I relation till det är alla grannar tämligen nyinflyttade. Ingen kan hävda att en störande verksamhet tillkommit som förändrat deras boendemiljö (eller sänker värdet på deras bostad). Väljer du att bo på en så central plats och intill en för befolkningen så viktig funktion, vet du mycket väl vad du har att förhålla dig till. Har du haft råd att köpa en bostad (eller tillräckligt med ködagar för att få en hyresrätt) på en plats som den, har du all möjlighet att köpa (eller byta dig till) en bostad längre bort från det stadsliv som tycks störa dig så.

Låt oss hoppas att insikten kommit också till dem, om att den tysta staden är en tråkig stad. Kanske inte ens en riktig stad. Förhoppningsvis kommer vi tvärt om, på grund av ökad medvetenhet om tystnaden och utarmningens förödelse, se ökade krav på fastighetsägare att jämte boende och handel, alltid tillhandahålla prisrimliga lokaler för alla sorters kulturella och kreativa näringar, eftersom de bevisligen är av allra största värde för stadens liv?

Hur går det med hållbarheten?

En noterat reell farhåga är att pandemin inneburit en tillbakagång i hållbarhetsarbetet. Att intresset för insatser för ett minskat klimatavtryck, så som delning, återbruk, liksom mer resurssnålt byggande och boende, satts åt sidan och på grund av nya perspektiv. Är vi mindre benägna att dela utrymmen och funktioner med varandra? Åker färre kollektivt? Innebär detta i förlängningen ett förändrat synsätt på våra offentliga rum, våra gemensamt ägda institutioner, på varandra? En sådan utveckling måste omedelbart stoppas och vändas tillbaka till det spår vi tidigare var inne på.

Eller har all social distansering under pandemin tvärt om öppnat upp för exempelvis det sociala boendet att slå igenom på riktigt? Leder aversionen mot all avskildhet till en renässans för det delade, men i nya former, bortom trötta fördomar om vänsterkollektiv och slitna studentkorridorer?

Det finns inget ont i att vi lärt oss tvätta händerna och att stanna hemma om vi är sjuka. Att de som kan jobbar hemifrån när vi inte känner oss helt hundra. Av respekt för andra. Vi kanske till och med använder munskydd i vissa trängda lägen. Är det möjligt att vi accepterar att sprida ut oss mer tidsmässigt för att undvika och minska de extrema pucklarna i vardagens rusningstider när alla rör sig samtidigt. Åtgärder för att tillsammans minska smittspridning och påfrestningen på våra gemensamma urbana system, men vars huvudsyfte är att vi ska kunna fortsätta leva nära varandra. För en sak som är säker, är att staden behöver sina invånare för att vara en stad, liksom vi behöver varandra för att stadslivet ska ha någon mening.

Stanna inte hemma

Detsamma verkar gälla arbetsplatserna. I många yrken är distansarbetet av självklara skäl ingen möjlighet. Men inom andra, kalla dem kontorsjobb, har pandemins restriktioner inneburit att du helt enkelt inte fått gå till jobbet. Folk har klämt in sig, anpassat sig och digitaliseringen tog ett rejält kliv framåt. Trots både psykisk och fysisk ohälsa, genom dålig ergonomi, social isolering, otydligare gränser mellan arbete och privatliv, påstås nu ganska många vilja fortsätta jobba delar av tiden hemifrån. Vissa arbetsgivare sägs vara mer ”tillåtande”, men tackolov ser många också baksidan och gör allt för att locka sina anställda tillbaka till den faktiska arbetsplatsen. Det är klokt.

De digitala verktygen kan rätt tillämpade effektivisera vårt arbete, spara in onödiga resor och kostnader. Det är såklart även bra om hemarbete någon gång ibland kan hjälpa oss att spara in någon timmes värdefull fritid. Men alla resor är inte onödiga, stanna inte hemma bara för att det verkar bekvämt – det är förrädiskt! För även i mer kunskapsbaserade tjänsteyrken behöver kollegorna varandra, för utbyte och naturlig interaktion, spontana möten och samtal, för att inte gå miste om insikter och idéer som endast föds när vi upplever något på riktigt och på plats. Stannar vi hemma tappar vi social finess, kreativitet, inkänning och intresse för varandra. I förlängningen förlorar vi förståelsen för det vi skapar, för arkitekturen, för staden och alla andra som också är del av den. Så stanna inte hemma.

Alla dessa bilder.

Stockholmsmotiv av Bo von Zweigberk (t.v.) och Stig Claesson (t.h.)

STADSLIVET

Behovet av motsatser

Lite förenklat tillskrivs ofta Aristoteles skulden för den moderna människans svårighet att tänka utanför boxen. Han skolades av rationalismens Platon och vidareutvecklade dennes världsåskådning i strävan efter ännu mer logik. Han sägs med det ha präglat det västerländska tänkandet i grunden; inte bara genom ständig strävan efter mätbarhet för att uppnå begriplighet, utan även med behovet av dikotomier. För trots vår ständiga utveckling verkar den moderna människan hopplöst fast i behovet av motsatser och motsättningar, klassificerbarhet i svart och vitt, rätt och fel, gott och ont. Vi vill ha tydliga motpoler och däremellan mätbara intervall för att göra livet hanterbart. Mer löst hållna filosofier, känslor och förnuft, får inte plats i vårt rationella maskineri till samhällsapparat, där endast det som kan sorters in i fack och kopplas samman i kvantifierbara system har ett värde. Ingen intuition, ingen poesi. Någon beskrev detta som ett tydligt sjukdomstillstånd på vår civilisation.

Storstaden – förförande eller förgörande?

Behovet av motpoler visar sig nu tydligt också i samtalet om hur vi ska bygga vårt samhälle, om vad som är rätt eller fel plats att leva på, storstaden kontra småstaden/landsbygden osv. Å ena sidan ses staden som lösningen på allt, å andra sidan beskrivs den av somliga som en dystopisk plats som många påstås fly ifrån, till skogs och fridfulla byar. Hur blev det så här? Polariseringens tid, där en plats fördelar tvångsmässigt måste målas upp jämte en motsats och alla dess nackdelar. Det är ju egentligen en omöjlig eller i alla fall meningslös jämförelse och förenkling, när det egentligen är en omfattande sammanvägning av faktorer, personliga preferenser, smak och förutsättningar, som avgör vad som passar den enskilde bäst. Att många föredrar storstadslivet betyder rimligen inte att de inte samtidigt förstår argumenten hos dem som föredrar mindre städer eller landsorten. Vi är och värderar olika. Det borde inte vara konstigare än så.

Att bo i en storstad är, som Mark Isitt uttryckte det någon gång, att söka andra människor. Att vilja vara del av det största människan skapat. Ett stort kollektivt projekt och en gemenskap, som genom sin storlek också erbjuder anonymitet för den som så önskar. Wilson (2021) driver elegant sin tes om att storstaden är historiskt nödvändig och kommer så förbli. Här föds nya tankar och revolutioner, här skapas livsåskådningar och uppfinningar. Här finns pengar, makt, avenyer och bakgator, skala, intensitet och högt i tak. Här finns arenor för det breda och scener för det avvikande, smala och nischade. Hit flyttar man för att testa sina idéer, för att få vara den man egentligen vill vara, den som inte passar in i småstadens snävare mallar. För karriär, självförverkligande, likasinnade, utmanare, mångfald och ett rikare utbud. För att få ta och vara del av detta är vi beredda att trängas, betala mer för boendet och ha längre till tystnaden. Det är en avvägning, vi tycker det är värt det, men det finns såklart en gräns.

Omslag till Mina drömmars stad, utgåva 1985, illustration av Knut Ekvall 1869

Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar. Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobaksfältens frodiga grönska. Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva. Som om palatsen med gröna koppartak, kyrkorna med svarta spiror, hamnarnas fartyg och bergens träkåkar – som om allt var leksaker. Redo att gripas av ivriga händer, lockande nära, lättillgängligt. Grå rökpelare steg från mälarsträndernas industrier, vittnande om möjligheterna. Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet – och på alla andra som sökte sig till den. Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter. Men en ung pojke varken kunde eller ville se att de flesta var mörka, att glädjens och livets möjligheter var mycket färre än sorgens och dödens. Pojken drömde. Staden väntade. (Per Anders Fogelström, 1960)

I den klassiska berättelsen flyttar lantisen till staden för ett bättre liv. Än idag handlar flytten, för många runt i världen, om att lämna fattigdom, om hoppet att hitta jobb och bättre levnadsförhållanden. Men inbyggt i samma berättelse finns också sanningen som säger att alla inte lyckas. Eller bara delvis lyckas. Jag tänker inte bara på livsöden likt Hennings i Fogelströms Mina drömmars stad. När många hittar rätt, kommer andra för alltid längta tillbaka till ett ursprung.

En annan berättelse

Om berättelserna sammantaget ändå talat för staden, anar jag nu en liknande berättelse för motsatt flytt, en som utlovar ett bättre och rikare liv på landet? Listan på fördelarna med småstaden och landsbygden rullas ut och kan också göras lång. Det handlar såklart inte bara om billigare boende. Förespråkarna nämner lugnet och naturen, ett ”enklare” och mer grundat liv, en annan sorts närhet till de lokalt styrande, en djupare förankring och sammanhållning då de flesta står nära sina rötter. En känsla av trygghet för den som inkluderas. Kanske även en bättre överblickbarhet? Sådant man tycker väger mer än det storstadsfolket värderar högts. Vi är olika som sagt och det är egentligen inte det minsta konstigt. Konstigare är det att det ha blivit så laddat med rätt och fel.

I Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion beskriver Thurfjell (2020) hur staden i den gamla världen sågs som helig, för där låg katedralen. Där var de skyddade från vildmarkens onda makter, från skogens faror och mörker. I skydd av stadens ljus och murar kunde den upplyfta människan odla sin frihet och sitt andliga djup. Det människan skapade i staden var kultur, i motsats till det vilda, naturen, som i den mån det var möjligt skulle tämjas, till förmån för en civilisation av sinne och smak. Thurfjell driver sen fram tesen att denna uppfattning idag är omkastad. Bilden av staden har i mångas ögon i stället blivit ohelig och hotfull. I staden finns det onda och vi söker oss i stället till naturen för att söka det goda. Vilar där något annat än bara en nytänd naturromantik?

En urban besvikelse

I sociologen Richard Senetts Den öppna staden (2019) kan man utläsa en mer långtgående urban besvikelse över vad våra storstäder håller på att bli för platser. Jag utläser att den klassiska berättelsen om vad staden skulle erbjuda för kvaliteter, nu alltmer överskuggas av oåtkomliga bostäder, stora skillnader mellan stadsdelar vad gäller livsmöjligheter, minskade gemensamma resurser som knyter oss samman. Jämte detta en känsla av att städerna blir tråkigare, erbjuder färre överraskningar, att pengarna styr alltmer bort från det spontana och härligt stökiga, blir mer och mer av samma sak. I stället för att söka och lyfta fram var stads originalitet och själ, och istället för att vara en plats att sticka ut och bryta mot normer på, mals allt ner till mer av samma sak; samma själlösa skyskrapor och glasfasader, samma mat- och butikskedjor, samma globala eventbyråer, samma elsparkcyklar och funktionsplagg. En ny slätstrukenhet, där den brokighet som kännetecknar storstaden börjat poleras bort.

Det lär alltid ha funnits motsättningar och relationen mellan stad och landsbygd är inte helt problemfri. Behovet av att jämföra och ställa det ena mot det andra är bevisligen inte ett nytt fenomen, utan snarare en djupt rotad del av mänskligheten. Men bilderna ändrar karaktär och byter plats. När besvikelsen kring ett tillstånd växer söker vi svar i dess antites. Den ene längtar in, den andre ut och båda söker motiv till sina preferenser och livsval. Möjligen tar sig missnöjet större uttryck för stunden.

Stockholmsmotiv av Maj Bring

Nästa del publiceras den 3 juni och handlar om urbana normer och den gröna vågen. Samtliga källor redovisas efter sista delen.

Läs hela essän Bilder av staden som pdf >>

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg