3 juni, 2022 av Christian Rydberg

Bilder av staden: Del 3

Bilder av staden är en essä som publiceras på Tyréns stadsutvecklingsblogg i fem delar. Del 1 publicerades den 13 maj och del 2 den 20 maj och handlade om stadslivet och pandemin.

URBANA NORMER OCH GRÖNA VÅGOR?

 

Idag ökade världens urbana befolkning med nästan 200 000 människor. /…/ Omkring 2050 kommer två tredjedelar av mänskligheten att bo i städer. Vi bevittnar just nu den största migrationen i världshistorien, kulmen på en 6000 år lång process som mot slutet av detta århundrande kommer ha gjort oss till en urbaniserad art.

Jag läser urbanhistorikern Ben Wilsons praktverk Metropolis (2021), med underrubriken Historien om mänsklighetens största triumf. Som urbanist är det en stor njutning att ta del av denna exposé genom stadens utveckling, från de första urbana bosättningarna till dagens mångmiljonstäder. Wilson målar fängslande upp mänskligheten i förhållande till städernas utveckling, och de krafter som avgjort dess form, läge, roll och tillväxt. Från mesopotamiska Uruk och Babylon vid Eufrats strand, till antikens Rom och Aten, kolonialhandelns Amsterdam och Lissabon, världsmaktens London, de första moderna metropolernas Paris, New York och Tokyo, 1900-talets utspridda bilstäder och vidare till vår tids nya megastäder med spretande ideal och krav på omställning och anpassning till en oviss framtid. Formade för och runt religion, försvar, naturresurser, industri, handel, kultur, och förströelser. Men enligt Wilson har de framför allt alla verkat som gigantiska centraler för utbyte av information, vilka varit helt avgörande för mänsklighetens utveckling och samlade framsteg.

Den dynamiska interaktionen mellan människor i tätbebyggda och trångbodda metropoler har gett upphov av idéer, tekniker, revolutioner och innovationer som drivit historien framåt. (Wilson, 2021)

Idag må en majoritet av oss bo i städer, men så sent som vid sekelskiftet 1800 gällde det bara några enstaka procent av jordens befolkning. Trots det – och det är Wilsons genomgående tes – har städerna alltid tjänat som civilisationens motor. Utifrån detta byggs tankar och teorier om vad i staden som sådan som gör dess attraktion till en kraft som de allra flesta vill (eller tvingas?) vara del av; men också vad som skulle kunna få denna kraft att avta i styrka. För hur stark attraktionen än må vara, så finns också baksidor. Städernas eviga tillväxt kan inte fortsätta ske på bekostnad av landsbygden och omlandet; busslasterna som gör glesbygden allt glesare och tömmer den på förutsättningar för den som önskar att bo kvar. Utan fungerande band, rättvisare fördelning och smarta synergier mellan stad och land, är vi alla förlorade.

I En annan landsbygd (2021) konstaterar Åkerman att visionen om det moderna livet är djupt rotad i staden som livsmiljö och scen för framtiden. Urbaniteten är den rumsliga sinnebilden av utveckling, tillväxt och framgång. Vi är stenhårt präglade av den urbana normen, där allt utgår från stadens mått, stadsbons preferenser och förutsättningar. Men när normen blir för hård kommer motreaktionerna. När det går för fort, när självklarhetens ramar blir för snäva och när alternativa synsätt inte får plats. När utvecklingen befaras gå i fel riktning eller för långt.

Tider av ökat ifrågasättande tycks vara en del av urbaniseringsprocessen. Det går med enkelhet att peka på perioder i den moderna historien då kritiken växt sig starkare än annars, satt avtryck, tingat fram förändringar och till och med bromsat utvecklingen något, om än lokalt och mycket tillfälligt (och ibland mest teoretiskt). Ibland sätts den något oklara etiketten ”grön våg” på dessa perioder.

Rousseau och Thoreau

Redan under romantikens 1700-tal lär den franske filosofen Rousseau ha fått stort genomslag med sin civilisationskritik, riktad mot det moderna och urbana samhället. Även om han reagerade i den verkliga begynnelsen av moderniseringen och industrialiseringen, så menade han att inflytandet från vetenskapen, teknikens framsteg, pengarna, som alla materialiserades i staden, redan då gjort den moderna människans liv artificiellt och förde henne bort från sitt ursprung och naturliga sammanhang. Vi var fördärvade och ofria. Kritiken kan svårligen påstås ha påverkat städernas tillväxt, men lär ha inspirerat till ökat friluftsliv och vandring blev på modet, en möjlig mindre grön våg.

Vid mitten av 1800-talet hade industrialiseringen i världen fått upp farten rejält. Då skrev den amerikanske författaren Henry Thoreau sin samhällskritiska roman Walden (1854). I boken skildas hur han under två års tid lever ensam i en stuga långt från civilisationen. Ett självhushållande, enkelt och oberoende liv, som beskrivs i kontrast till det framväxande moderna samhällets avigsidor. Som en påminnelse om hur vi distanserat oss från vårt ursprung, fastnat i förbrukning och materialistiska förhållningssätt, men också en slags guide mot något äkta. Walden blev snart en klassiker och har tjänat som handbok för generationer av sökande naturromantiker och äventyrare världen över.

Trädgårdsstaden

Letar vi efter likalydande reaktioner med mer fysiska avtryck, förflyttar vi oss fram till förra sekelskiftet. I takt med den intensifierade industrialiseringen och rationaliseringen av jordbruket, pågick en dramatisk inflyttning från landsbygden till de alltmer trångbodda och smutsiga städerna. Inga riskavstånd till fabriker på högvarv, ingen tanke på luftkvalité, sanitet, boendestandard. Ifrågasättandet av människans plats i detta maskineri faller sig naturlig när trädgårdsstaden som ideal tar form.

Den brittiske stadsplaneraren Ebenezer Howard beskrev i sin bok Garden cities of Tomorrow (1898) idén om små separata städer utanför storstaden, innehållande bostäder, service och lättare industri, omgiven av jordbruk och rekreation. Den förslummande stadstillväxten skulle stoppas genom en perfekt kombination av det aktiva och energiska stadslivet och landsbygdens skönhet och behag. De byggdes luftigt gröna, med en måttfull blandning av villor, radhus och mindre flerbostadshus. Samtidigt fanns en bibehållen känsla för kvarteret som enhet och närhet till det gemensamma och sociala. Men Howards grundidé var långt mer socialreformistisk, med mer heltäckande planer för samhällets alla delar, än resultatet i många av de stadsdelar som kom att växa fram i dess namn.

P-O Hallmans Gamla Enskede nämns ofta som ett av de tidigare och kanske bättre svenska exemplen. Stadsdelar som i Sverige visserligen byggdes runt en tanke om lokal service, men som inte alls blev så självständiga gentemot storstadens kärna, som den ursprungliga tanken gjorde gällande. Stadsdelarna erbjöd uppenbara kvaliteter, men ledde aldrig till någon omfattande reform för en bredare befolkning. Trädgårdsstaden blev ingen separat stad, utan i många fall välbärgade villaförorter, för de som kunde betala för att bo rymligare och mer ”lantligt” men fortsatt arbeta i stan.

1970-talet

Tidigare förlagor till trots, när ”gröna vågen” kommer på tal pekar ändå de allra flesta direkt på 70-talet och den rörelse av i synnerhet unga familjer, som med gröna och sköna ideal, flyttade från storstäderna till landsbygden. ”Gröna vågarna” ville vara självförsörjande och oberoende. De sökte enklare liv, utan miljöförstörelse, utan stadens stress och normativa kommersialism. Möjligen också en slags protest mot borgerligheten och det uttryck som den kan anses anta i den klassiska stadens hierarkier och strukturer. Nog var det just denna färgstarka grupp som gjorde störst avtryck och som fått bära sinnebilden av denna moderna gröna våg.

Men jag utläser flera bottnar. För nog fanns där även en reaktion mot det svenska folkhemmet, trots alla dess sociala ambitioner om jämlikhet och välfärd. En protest mot planering, arkitektur och social ingenjörskonst, vars mål var att skapa livsmiljöer för den formstöpte gode medborgaren. Trygg, prydlig och modernast i världen, men styrd av Jante att aldrig sticka ut. Sådan moder, sådan son. Försvinnande liten i det enorma samhällsprojektet, där identiska och standardiserade lameller rullades ut runt identiska centrum, på fält och i skogar runt våra gamla och slitna stadskärnor. Något av det som Lena Andersson försöker fånga genom Ragnar och Elsa i sin folkhemsroman Sveas son (2018).

Runt den (kyrkan) skulle splitternya bostadsområden av olika slag inom kort stå klara med ett skinande centrum och kongruenta hus omkring. Socialkontor, bank och post, folktandvård och vårdcentral och tre olika livsmedelsbutiker för konkurrensens skull. Allt som människor behövde skulle finnas där och mycket lite av det som de inte behövde.

Att 1970-talets gröna våg var en vänstervåg är enligt bland andra Holmberg (1998) en förenklad efterkonstruktion. Faktum är att Centerpartiet var det parti som bäst lyckades fånga upp tidens anda. Mycket av missnöjet handlade om föregående decenniers centralisering, som ökat makten i Stockholm på landsbygdens bekostnad, drivit på avfolkningen och tvingat många flytta till stan.

Kritiken framhåller ofta att i takt med att modernismens planeringsideal och arkitektur med tiden blev alltmer likriktad, storskalig, plansprängd och funktionsseparerad, blev människan allt mindre och ensammare. Bland skalfördelar och prefabricerade element, blev medborgaren en oansenlig spelare i ett avpersonifierat maskineri. Finalen tog form i miljonprogrammet 1964–1975. Där gick projektet för långt och de ursprungliga folkhemsintentionerna bort. Många hade hamnat fel. I rotlöshet, vantrivsel och en anonymitet, som varken kändes igen från den gamla staden eller den landsort de lämnat.

Men ja, under denna period flyttade många ut från de gamla stadskärnorna och det påstås ibland att storstäderna för första gången krympte. Men som alltid med statistik är det en sanning med modifikation. Stockholm kommun krympte de facto något mellan 1960 och 1980. Men under samma period fortsatte befolkningen i Storstockholm som helhet att växa. (SCB) Den enkla förklaringen är såklart att nya kommunikationer i form av tunnelbanor, pendeltåg och biltrafikleder gjorde det möjligt för många att flytta ut till nyanlagda bostadsområden i kranskommunerna. Ironiskt nog utgörs därför en större del av det som statistiskt räknas in i 70-talets gröna våg, av utflyttningen till nybyggda villa- och radhusområden, det vill säga till de områden som faktiskt utgör den största delen av det kritiserade miljonprogrammet.

De flesta ”gröna vågare” flydde alltså inte staden i protest, de följde exakt den väg som det planerats för i den ”moderna” efterkrigsstaden. Administrativa gränser är osynliga i staden, men farliga när de läggs ihop med slarvigt tolkad statistik. Sätt därtill en etikett som för många är kopplad till en tydlig bild, och det riskerar att vi väldigt missvisande.

En grön våg idag?

De senaste åren har vi matats med reportage och artiklar som antyder att vi ser en ny grön våg äga rum idag. Och visst, med tidigare rörelser i backspegeln känns det rimligt att än en gång lyfta den gröna färgen som tidsmarkör. Grönt som i ökad medvetenhet och engagemang för miljö, klimat och naturens värden – må den vara här för att stanna för vår egen framtid skull! Grönt som i växande intresse för odling, och friluftsliv. Möjligen även i form av liknande civilisationskritik som förr. Men om gröna vågen avses beskriva en påtaglig utflyttning från stad till landsbygd, så är svaret nej.

Att SJ:s resemagasin Kupé skriver mysiga reportage om landsbygdens revansch och ”gröna vågare” som förverkligar sina instagramvänliga drömmar om nylantliga och ”enklare” liv, självförsörjning, höns och biodlingar, är en sak. Men när till och dagstidningarna skriver om ”flykten” från storstan är det värre. Det är en het fråga i media, som antagligen lockar många klick och läsningar. Och visst är det något kittlande med strukturella förändringar i samhället. Det kan också vara upplyftande att läsa om något som bryter av mot den vanliga rapporteringen om hur stor- och universitetsstäderna växer så det knakar medan landsorterna tynar bort. Utflyttningen från storstaden illustreras ofta med barnfamiljer som köpt sig ett prisvärt hus på mindre ort, långt bort från stadens stress och krav. Det är såklart toppen för de familjer som på riktigt drömt om detta och nu fått chans att göra slag i saken. Till saken hör bara att bilden generellt inte är representativ.

Det där med administrativa gränser och statistik verkar vara knepigt för journalisterna än idag. Till saken hör att storstaden Stockholm med sina snart 2,5 miljoner invånare, utöver dess absoluta mitt i kommunen Stockholm, består av nästan 30 kommuner. När det skrivs om utflyttningen från Stockholm avses återigen ofta Stockholms kommun. Vad som inte framgår är att av de 10 vanligaste kommuner som flyttlassen därifrån går till, är samtliga kranskommuner. Flytten går med andra ord inte till någon landsbygd, utan från en del till en annan av samma storstad; mindre central men med något lägre bostadspriser och med större utbud på större bostäder. Efter kranskommunerna kommer i popularitet Uppsala (landets numera fjärde storstad), följt av andra större och närliggande städer som Västerås och Eskilstuna. Inflyttningen från övriga landet har bromsat in något, men i Storstockholm och länet som helhet fortsätter befolkningen att öka (födelsenetto och utrikes flyttnetto inräknat), om än mindre än tidigare.

Det finns säkert många som vill flytta ut, som ser fler fördelar i större ytor och närhet till natur, än till det stadslivet erbjuder. Men det är inte bara missvisande utan även farligt att dra slutsatsen att vi ser en grön våg och att folk generellt längtar bort från stan. I värsta fall kan det leda bort fokus från vårt verkliga problem, den ännu så dysfunktionella bostadsmarknaden – att betydligt fler vill men saknar medel att flytta in. Att man slår av på den takt i stads- och bostadsbyggandet som äntligen tycktes ha fått upp en bättre fart. Att man glömmer bort att dimensionera upp det allmänna, att bygga vettiga förskolor, äldreboenden och plats för fler i det offentliga.

Pandemin har påverkat bostadsmarknaden. Men inte som vi först trodde. I mitten av förra året pekade allt mot konjunkturfall och fall i byggandet. Så blev det inte. Antalet påbörjade bostäder förblev oförändrat samtidigt som bostadspriserna rusat till nivåer som oroar. Men bostadsbyggandet ändrade även karaktär, många fler hyresrätter än bostadsrätter påbörjades. Samtidigt har Stockholm blivit för dyrt. En växande grupp människor kan inte hitta en bostad på marknadens villkor. Därför väljer många att flytta härifrån. Det gäller ungdomar och studenter men även barnfamiljer och människor i yrkesför ålder som upplever att de får mer bostad för pengarna i län på pendlingsavstånd.(Länsstyrelsen Stockholm, 2021)

I ett samtal på Business Arena 2021 sitter en rad tungviktare inom bostads- och byggbranschen; samhällsanalytiker, debattörer, representanter för byggbolag och banker. Någon beskriver en stadig kurva som från 80-talet och fram tills nu visar att unga i högre grad väljer att bo kvar centralt i städerna även när de bildar familj. Efterkrigsnormen att ”flytta ut” när man skaffat barn kom av sig. Man bor trångt men utnyttjar det offentliga rummet som vardagsrum, parkerna som trädgård, värderar det urbana, att ”ha nära till allt”, att leva mer spontant och framför allt att slippa bilen.

I samtalet ges gemensamt uttryck mot den överdrivna och felaktiga bilden av den påstådda utflyttningen. Det lilla trendbrott vi sett de senaste åren är såklart delvis en reaktion på pandemin, men var till stor del förutspått sedan tidigare och handlar mer om bostadspolitik och demografi än om en nytänd landsbygdsromantik. De stora barnkullarna från 80-talet har bildat familj, har velat och kunnat bo kvar i lägenheten i stan med första barnet, men när familjen växer ytterligare får den inte längre plats. De alldeles för få större lägenheter som finns i närheten kostar såklart bortom all rim och reson.

Bristen på större lägenheter i centrala lägen har tyvärr cementerats ännu mer de senaste åren, då byggandet visserligen tagit bättre fart, men med besynnerlig tonvikt på just små lägenheter. Länsstyrelsens senaste rapport om bostadsbyggandet (2021) visar att hälften av alla bostäder som byggts är små ettor och tvåor. All denna satsning på en tämligen begränsad kundgrupp. Var finns alla demografer och samhällsanalytiker? Utan alternativ återstår till sist endast flytten längre bort, till pendlarlivet eller till småstaden och landsbygden, även för den som allra helst hade bott kvar centralt i staden.

Ny statistik visar därtill att flera för samhället bärande yrkeskategorier som poliser och undersköterskor inte längre har råd att bo i storstäderna. Det tillhör knappast de grupper som kan dra nytta av nya flexibla förutsättningar och acceptans för distansarbete som pandemin fört med sig. Med tanke på osäkra arbetstider är dessa yrken inte heller särskilt kompatibla med längre pendling. Och om inte de har råd så är det inte svårt att lista andra yrken som har ännu sämre möjligheter. Hur ska en stad fungera utan dem? Det är alarmerande, för att inte säga katastrof. Bostadsmarknaden avskräcker folk i alla branscher och bristen på arbetskraft generellt når nu rekordnivåer. Stockholms handelskammare beskriver situationen som anmärkningsvärd och mycket oroväckande. Om inget görs kommer staden till slut implodera och bli obeboelig. Det krävs enorma kraftansträngningar från de styrande. Frågan är bara vad? En sak är säker, det kan inte kallas grön våg att undersköterskor och poliser flyttar från stan för att de inte har råd att bo kvar.

Avsnittet om den gröna vågen utvecklades tyvärr till oron inför bostadspolitiken. Jag ska inte bli kvar där, saknar kompetens att reda ut vad som är vad i den sorgliga logiken om utbud och efterfrågan, var det byggs för lite och hur det byggs fel, hur hyror felregleras och vilka vinster som tas ut av vem på bekostnad av vem. Men jag måste backa på en punkt.

Min inledande hypotes var att en grön våg är en slags protest mot hur den moderna staden utvecklats, där människor av egen vilja väljer att flytta därifrån. Slutsatsen kring dagens situation är att många tvingas flytta eftersom de inte har råd att bo kvar, inte för att de vill lämna stadslivet som sådant. Önskan att komma in är tvärt om fortsatt enorm, men för allt för många en omöjlighet. Den gröna vågen får i stället symbolisera ett varningens finger om att något i pågående urbanisering gått fel.

I fallet med många av våra storstäder har tillväxten av människor varit kraftig och obruten under mycket lång tid. Stadsbyggandet har inte hängt med, medan politiken varit otillräcklig eller helt fel ute. Detta har lett till det Ola Andersson beskriver som den sanna storstadskrisen.

Det handlar inte bara om rätten till en bostad, det handlar om rätten till staden. De rikaste tränger långsamt ut alla med normala inkomster från staden. Först från stadskärnan, sedan från närförorterna, sedan allt längre ut. Kvar blir de välbärgade. Storstäderna blir deras exklusiva privilegium. Storstadskrisen är problemet, med bostadsbristen som allvarligaste symptom. (DN, 2022)

Om inflyttningen nu avtagit, bör vi se det som en tillfällig andhämtning, en chans till kraftfull och gemensam eftertanke för att komma fram till hur vi kan rätta till det som är fel, innan utvecklingen tar ny fart. För ny fart kommer den att ta.

 

Nästa del publiceras den 10 juni och handlar om urban täthet. Samtliga källor redovisas efter sista delen.

Läs hela essän Bilder av staden som pdf >>