Att sortera eller inte sortera...

Ökad materialåtervinning kräver högre ambitionsnivå på insamlingssystemen

Det håller på att dra ihop sig till fest hemma hos oss, och till helgbestyren hörde därför både besök på återvinningsstationen och pantande av flaskor och burkar. Vi tycker att det är ganska tråkigt att åka till återvinningsstationen så har vi dedikerat tre 60-skåp till källsorteringen förutom tidningarna som är förvisade till städskrubben. VI har till och med ett särskilt diskställ för ursköljda förpackningar under diskbänken. Och panten förvaras på 10 kvadratmeter matkällargolv, så där får det också plats en hel del. Vi verkar ha druckit mycket julmust i år.

Att sortera eller inte sortera...

Att sortera eller inte sortera…

Annat var det när vi bodde i lägenhet. Då fick all återvinning inrymmas längst ner i städskrubben (och så bråkade vi om förpackningarna som stod på diskbänken och torkade).  Å andra sidan hade vi då 50 meter till närmsta ÅVS och 200 meter till den näst närmaste. Nu bor vi i Stockholms minst ÅVS-täta stadsdel och ska man till en återvinningsstation utan bil så tar det 25 minuter att gå.

Och någonstans här ligger väl problemet med den svenska modellen. Vi har hög kvalitet på våra källsorterade fraktioner, men det tar mycket plats i bostäderna och mycket tid att transportera. Och därmed är det många som inte sorterar alls. Ca 30 % av det brännbara hushållsavfallet utgörs av ej utsorterade förpackningar och tidningar brukar de flesta förståsigpåare hävda.

Vi är många som gör bedömningen materialåtervinningen kommer att öka på förbränningens bekostnad, helt enkelt för att resurseffektivitet är ett måste när vi blir 9 miljarder människor. Men hur vinner vi de inte fullt så dedikerade källsorterarna för ökad materialåtervinning och resurseffektivitet nu, innan resursbristen är ett faktum?

Regeringen har valt att göra ett omtag för den mest kontroversiella frågan i avfallsutredningen, nämligen vem som ska ha ansvaret för insamlingen av förpackningar och tidningar i praktiken – producenterna med FTI (Förpacknings- och tidningsinsamlingen) i spetsen eller kommunerna.

Som jag ser det kan man använda olika system för att lösa ett problem, men man måste förstå vad systemet som sådant medför, och också vad det inte med automatik medför, och man därför måste skapa incitament för.

Om producenterna har ansvaret för insamlingen så ligger det i sakens natur att de vill uppnå de mål de ska uppnå så billigt som möjligt. Och de uppnår redan idag i princip målen på nationell nivå. Resultatet blir olika servicenivåer i olika delar av landet, och att de bara gör så mycket som behövs. Om man vill öka servicenivån och insamlingen behöver man alltså styra med högre målnivåer och kanske någon form av lokala eller åtminstone regionala mål.

Om kommunerna får ansvaret kommer servicen troligtvis att bli mer utbyggd i hela landet. Vi får då högre servicenivåer och mer fastighetsnära insamling, men till ett högre pris. Eftersom producentansvaret förutsätter att det är producenterna som står för fiolerna så behöver det då istället finnas en mekanism som begränsar kostnaderna i systemet.

Insamlingsfrågan är förstås betydligt mer komplicerad och infekterad är så, men min poäng är att oavsett var ansvaret kommer att landa så behöver vi höja ambitionsnivån på insamlingssystemet för att öka materialåtervinningen av förpackningar och tidningar.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg