25 mars, 2024 av Christian Rydberg

Stadsplaneraren om ljusglimtar och återbruk, del 2

Andra delen av två, om bygg- och anläggningssektorns roll i den gröna omställningen.

På Tyréns anordnades nyligen ett lunchseminarium, i syfte att bredda förståelsen för vad återbruk handlar om inom branschens olika skrån, liksom att peka på beroenden och hur vi tillsammans ska få det här med ”cirkulärt samhällsbyggande” att bli mer än behjärtansvärda teorier och snygga modeller. Det ska ju bli det nya normala, och snabbt ska det gå!

Bland annat pratar husarkitekten om att göra hela designprocessen cirkulär, att en byggnad ska kunna anpassas och med tiden få ny användning och utformning, demonteras och kanske till och med flyttas. Bebyggelseantikvarien belyser hur byggnader rustas och omvandlas med kulturhistoriska värden i behåll. Konstruktören pekar på hur utvecklade metoder för besiktning, reparation och förstärkning, möjliggör återbruk av hela, klimattunga betongstommar. Miljöutredaren lyfter fram verktyg för inventering och bedömning av klimatvinsten i återbruket av aktuella material och byggnadsdelar. Hållbarhetskonsulten berättar om de potentiella vinsterna i återanvändning av schaktmassor i stora infrastrukturprojekt. Projektledaren målar upp utmaningen i att prioritera rätt och att få in återbruket i allt från upphandling, till logistik och tidplan. Hur hittar vi rationalitet och ekonomi, och vad vägs detta emot? Jag lämnar till fler än dem att fördjupa sig i sina områden i inlägg här framöver!

Själv ombads jag prata utifrån stadsplanerarens perspektiv, det tidiga skedet. Jag inledde med den retoriska frågan om det kanske rent av är för tidigt att tala om återbruk redan under planprocessen? Svaret är såklart nej. Visst är framtagandet av detaljplaner på sätt och vis tidigt och övergripande. Vårt arbete börjar ofta i en något skissartad vision, som sakta knådas och förankras genom en ömsom kreativ och teknisk, som byråkratisk och politisk process, som i bästa fall tar 2–3 år, ofta betydligt mer än så. När detaljplanen väl antas följer projektering, bygglovsprocess, ofta marksanering och allehanda förberedelser, innan ”bebyggelsen” tar form.

Detaljplanens roll

Det finns därtill en idé om att detaljplanen bara ska fånga de grova dragen. Att vi genom relevanta utredningar ska bedöma en plats lämplighet och utifrån det ta fram ett förslag till markanvändning, med struktur, skala och på sin höjd principer för arkitektonisk ”karaktär”. Det ska vara flexibelt och utan exakta lösningar. Men som begreppet detaljplan indikerar, är arbete och utfall i regel långt mer detaljerat än så. Vi rör oss förvisso ganska långt ifrån att själva inventera, bedöma ”kvalitet”, klimatvinster och rita nya hus av det potentiella återbruket. Men som med mycket annat är ”tidiga skeden” nyckeln också här. Det är under detaljplanearbetet som ramverket sätts, det politiska uppdraget formuleras, mål om volymer och användningar spikas, myndigheter och allmänhet remitteras kring hur projektet ska genomföras, fungera och i många avseenden även se ut. Ska vi påverka nivån på och utrymmet för exempelvis återbruksfrågan, så är det här det måste in och förankras!

Att planera med en strävan att minska vår klimatpåverkan är på sätt och vis sedan länge en självklarhet. Som det tydligt statueras i Plan- och bygglagens (2010:900) inledning, syftar lagen till att främja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer… Bevaka allmänna intressen, natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter, stads- och landskapsbild, hushållning av energi och resurser. Vi eftersträvar en stadsbygd som med struktur och avvägd täthet, variation, grönska, ska möjliggöra sammansatta grannskap med lokal service, effektiv kollektivtrafik, delade resurser osv. Det här handlar dock om hur staden används när den väl är i bruk. När det kommer till byggskedet är det mer oklart vad vi har för redskap.

Det förs också en något trevande diskussion (som jag hoppas växer till en debatt framöver), om huruvida detaljplanen och PBL som instrument, är för trubbiga och otidsenliga för att styra stadsutvecklingen rätt. Och visst, även PBL är ju sprungen ur efterkrigstidens funktionsseparerade och standardiserade ideal, som inte direkt främjar den ”stadsmässiga” blandning, eller de platsspecifika lösningar som vi idag så ofta söker i ”hållbarhetens” namn. I försök att nå fram i klimatfrågan, ges därför föga stöd och vägledning. Återbruket fylls snabbt med motstridigheter. Men det är ingen vild gissning att mycket snart kommer anpassningar, så att tillämpning av lagen premierar och främjar omställningen, i stället för att utgöra hinder att söka kryphål i.

Inte minst kommer kopplingen till klimatdeklarationen ställa nya krav på planprocessen. En detaljplan ska göra projektets genomförbarhet trovärdig. Då måste vi rimligen redan i detaljplanen visa en tydlig idé om hur man kan klara gränsvärdena i kommande bygglovsprövning. Jag är övertygad om att det inom kort dyker upp nya avsnitt i kommunernas planbeskrivningar. Och det där med förbud mot tekniska särkrav kommer rimligen att nyanseras.

Regelverket är en sak och det kommer att lösa sig. Till dess må ändamålen helga medlen. Det viktiga är ju ändå alltid vad det är för bebyggelse och stad vi planerar för, inte hur detaljplanen som instrument utformas och begränsar oss.

Även för oss stadsplanerare krävs såklart nya perspektiv. Det kanske mest grundläggande är att bli bättre än i dag på att tänka bort det vita arket, att i första hand sträva efter att skapa stads- och livsmiljöer utifrån det befintliga. Det handlar om att inte bara bevara på grund av kulturhistoriska värden, utan även av klimatskäl. Presentationen av omvandlings- och återbruksprojekt Gjuteriet i Malmö (Kjellander Sjöberg m.fl.), som en de nominerade till årets Kaspar Sahlin-pris, gav såklart rysningar av tillförsikt. Om bara samma klokskap och omsorg kan tillämpas också på miljöer och objekt som inte är lika klassiskt iögonfallande!

Det handlar om att tänka bortom den slentrianmässiga kvartersstadens dimensioner, som kanske inte rymmer återbruk av befintliga lokaler, stommar och garage. Om att en gång för alla sluta ha parkeringstal och bilens framkomlighet som måttstock för vad som är en lämplig ny användning av det som kan eller behöver omvandlas. Det handlar om acceptans för fler platsspecifika lösningar, och anpassade fastighetsbildningar. Om att bevaka en ny sorts flexibilitet och arkitektonisk heterogenitet (form follows availability), och sen se till att möjliggöra bevarande och återbruk i planbestämmelser, arkitekturprogram och avtal.

Summering

Om vi ska försöka dra fördelar ur den ekonomiska kris vi befinner oss i, så innebär den, jämte svåra slag mot branschen, också långsammare tider, med plats för eftertanke, kompetenshöjning och faktiska förberedelser för den nya verkligheten. För att återknyta till inledningen, så tror jag att incitamenten och spelreglerna äntligen börjar bli tydliga nog för att alla förstå. Klimatdeklaration och återbruk kommer såklart inte lösa allt. Men de fyller en både verkningsfull och pedagogiskt viktig funktion, som kommer att generera stora vågor på vattnet. Vi kommer inte att återgå till det ”normala”. Alla som vill vara med i samhällsbygget framöver måste tänka om, lära sig räkna på två sätt och kliva in i det nya. Vi behöver också bli fler som tar sig an att förstå och samordna helheten. Med den insikten (och utmaningen) motar jag uppgivenheten i grind. Och jag tror verkligen att det här förändrar allt!

//Läs Stadsplaneraren om ljusglimtar och återbruk, del 1 här
//Läs fler av Christians texter här