Ett obekvämt inlägg om ondskan i världen
Så var det till slut min tur att få uppleva det stora äventyret att få bli mamma. Under drygt ett år har jag varit hemma med min lilla loppa och jag kan konstatera att det var precis som alla föräldrar lovade när jag frågade dem om det verkligen var värt det: det går helt enkelt inte att förklara förrän man har fått egna barn. Kärleken jag känner till den lilla varelsen som går som om han druckit lite för mycket vin på en sommarfest, som har en fetisch för att pilla mamma i näsan och som håller mig vaken större delen av nätterna är obeskrivlig och orden som finns uppfunna är otillräckliga när jag försöker skriva hur mycket jag älskar honom (och då är jag ändå romanförfattare på fritiden).
Men det är också tvådelat har jag märkt. För även om världen blivit så mycket finare med min lille kille i den, så är den också mycket fulare nu. Varje dag konfronteras man med all ondska finns, och helt plötsligt påverkar det mig ännu mer än innan. Svart har på något sätt blivit ännu svartare och sådant som händer i världen gräver sig så djupt in i mig att det gör fysiskt ont nuförtiden. Krig, konflikter, gängkriminalitet, sexuellt våld mot barn, oprovocerade knivattacker i köpcentrum i Sydney och nu senast två familjemedlemmar gripna för mord på två småbarn i Södertälje, mindre än trettio minuter från där jag bor.
Det vänder sig i magen, jag vill kräkas, tårarna kommer. Det känns meningslöst att låta livet pågå som vanligt och låtsas att man bryr sig om vad man ska äta för middag, när man samtidigt vet att två små barn i Södertälje aldrig kommer att äta middag igen, att tiotusentals barn hittills dött i Gaza och att 2,2 miljoner barn lider av akut näringsbrist i Jemen.
Överallt i världen, så väl i min lilla bruksort som på andra sidan jorden, finns denna genommörka ondska som systematiskt och fullt medvetet genomförs av den vuxna, maktlystna människan, och det lilla, oskyldiga barnet som blir ondskans största offer.
Att se på nyheterna klarar jag mer eller mindre inte av längre. Jag får ta det i små doser någon gång i veckan och oftast slutar det med att jag stänger av ett par minuter in för att det blir för mycket. För någon som aldrig varit ett fan av att sticka huvudet i sanden, rinner det numera sand ur både ögon och öron i ett försök att slippa se och höra allt som händer, men det är svårt. Omöjligt faktiskt. Det finns bilder från Gaza som jag aldrig kommer kunna göra osedda och som etsat sig fast på min hornhinna. Oron över att tänka att det är till denna hemska, elaka värld som min lilla människa växer upp till kan faktiskt hålla mig vaken om kvällarna. Jag säger som min mormor brukade säga, ”hur ska det bli med allt?”
Men samtidigt pågår trots allt livet mitt i detta kaos och i min sons lilla bubbla har han lärt sig gå och klättra upp på bordet, han frågar ”är där” (vad är det där) och säger ”titta där” om allt han ser, nyfiken på den lilla bit av världen som han hittills har kommit i kontakt med. I hans lilla bubbla har jag räddat honom från allt som varit läskigt under det här året. Pappas tår under filten, mormors Dyson-dammsugare och känslan av att tappa balansen när man precis har lärt sig att stå. I den lilla bubblan har jag fått vara hans hjälte och räddat honom från allt farligt.
Men det här året har gått snabbt, alldeles för snabbt faktiskt. Och hans lilla värld kommer bara att bli allt större. I vilken ände ska jag börja göra världen finare, vänligare och godare igen? Finns det något jag kan göra som inte är att sticka huvudet i sanden eller låta ångesten ta över?
Och ja, det finns det. Fyrtio timmar i veckan får jag till och med betalt för det. Och vad är då det? Jo, försöka rädda den fysiska planeten.
Jag kan ärligt säga att min klimat-planetens-välmående-biologisk-mångfald-ångest har bleknat något det senaste året. Eller bleknat är nog fel ord, för ångesten över det våld som utövas på planeten är nog större än vad den någonsin har varit med den katastrofala utveckling som vi ser med världens nuvarande makthavare vid rodret. Det är snarare att det numera även finns annan ångest som blivit mycket större än vad den var tidigare och att den just nu överskuggar det andra.
Men jag vet inte hur jag kan hjälpa barnen i Jemen eller Gaza mer än att skänka pengar till välgörenhet, jag vet inte hur jag ska få stopp på kriget i Ukraina, få gängkriminella att sluta rekrytera barn eller sätta varje avskyvärd pedofil eller psykopat bakom lås och bom.
Det enda jag har verktyg till att försöka bygga den fysiska planeten bättre. Jag vet rätt mycket om hur vi kan bevara, kompensera och ibland till och med förbättra den genom ett hållbart samhällsbyggande. Och dessa verktyg är jag skyldig min son att använda.
Så istället för att tänka att allt är meningslöst och att en sådan liten ”småsak” som klimatförändringarna och de planetära gränserna för många kanske bleknar i jämförelse med den övriga ondskan som finns i världen, så ska jag göra mitt allra bästa för att rädda det som jag kan rädda. Finns det en chans att någon liten bit av den fysiska världen kan bli bättre tack vare mig och något jag sagt eller gjort så vill jag ta den.
För det här året är det min son som varit min lilla hjälte i den stora, dumma världen. Han som får mig att vilja kämpa när det känns som att all mänsklighet har flytt. Men snart är det han som behöver mig utanför sin bubbla och jag tänker banne mig inte svika honom genom att sticka huvudet i sanden och inte påverka sådant som jag faktiskt kan påverka.
Så håll i er samhällsbyggnadsbranschen. För här kommer en mamma som har manteln på!