Stadsplaneraren om ljusglimtar och återbruk, del 1
Första delen av två, om bygg- och anläggningssektorns roll i den gröna omställningen.
Som så ofta söker jag i bokhyllorna efter en passande inledning. Så fastnar jag vid den kanadensiska författaren, debattören och aktivisten Naomi Kleins This changes everything. I boken driver hon med kraft fram tesen att den globala uppvärmningen inte kan stoppas under nuvarande politiska ordning och ekonomiska system. För att lyckas med den dramatiska minskning av utsläpp av växthusgaser som krävs, kan frågan inte reduceras till en bland andra på agendan, eller till något som ”marknaden” kommer att lösa på egen hand. Det krävs genomgripande åtgärder överallt. Detta förändrar allt och det är bråttom.
Men det här har vi ju hört förr, tänker ni. Till saken hör att boken släpptes 2014, det är 10 år sedan! Och hur har det gått sedan dess? Vi har fortsatt prata om ”omställningen”, hur bråttom det är, om tröskeleffekter och om förväntade konsekvenser. Vi har sett alarmerande prognoser och rapporter, återkommande FN-konferenser med skärpta mål, brandtal, demonstrationer, tilltagande aktivism. Och visst ser vi generellt växande kunskaper, större folkligt engagemang och medvetenhet. Ambitiösa mål och ”hållbarhetsstrategier” hos varenda kommun och företag.
Trots det fortsätter utsläppen att stiga till nya rekordnivåer. (Dagens Nyheter, 5/12–2023) Den samlade utvinningen av fossila bränslen avtar inte, den ökar. (SVT, 24/3–2024) 2023 blev det globalt varmaste året någonsin uppmätt. Det som tidigare var hot har blivit brinnande kris. Att stoppa uppvärmningen vid 1,5 grader (Parisavtalet) är kört. Eventuellt har vi en chans att stoppa den under 3 grader. (IPCC) Och redan där har vi en jord med helt nya förutsättningar; nyckfull, hotfull och med katastrofala följder för många arter och platser. Alla vet att ju längre vi väntar, desto dyrare kommer omställningen bli, med allt större ”uppoffringar” för oss alla. Vi har allt att vinna på att inte vänta. Ändå väntar vi. Allt medan den kraftfulla och lösningsorienterade politiken uteblir.
Kleins tes bekräftas alltså, år efter år. För att lyckas med omställningen räcker inga mål och riktlinjer, hur kloka och ambitiösa de än må vara. Förändringen kommer ske först när incitament och spelregler blir tydliga och för alla. Men för att inte fastna i frustration och uppgivenhet behövs ljusglimtar och framsteg. Det är inte sant att ingenting händer. Det händer överallt. Även om de avgörande resultaten låter vänta på sig, måste vi se att det trots allt finns små men tydliga rörelser i rätt riktning. Och när de bara blir tillräckligt många.. För att inte lamslås av det oöverskådliga, behöver vi montera ner helheten i för var och en greppbara delar, där vi ser att vi kan göra skillnad. Så låt oss gräva där vi står!
Bygg- och anläggningssektorn står för mer än 20 procent av Sveriges samlade utsläpp av växthusgaser. Den står också för mer än 1/3 av landets samlade avfall och mer än hälften av resursuttagen. (Boverket, Naturvårdsverket, IVL, 2023)
Budskapet ovan är tungt men tydligt. Vi har hört och läst det förr. Vi kommer höra det om och om igen, ända tills vi lyckats rätta till allt som blivit fel. Men hur då?
Branschens klimatpåverkan
Vår bransch är inte bara en effektfull metafor, som speglar samhället i stort. Bygget är också tämligen konkret och begripligt. Berättelsen om 1900-talets snabba utveckling och tillväxt, är också en berättelse om 1900-talets tunnelseende jakt på effektivisering och prefabricerade skalfördelar. Ett framväxande slit- och slängsamhälle, där vi glömt bort det faktiska värdet på resurserna vi utvinner och omvandlar, inte minst till byggnader och städer.
Men nu påstås vi befinna oss i en brytningstid. Att efterkrigstidens ohållbara metoder bara var en parentes. Att vi ska återerövra de kunskaper vi tappade bort i farten; förståelsen för jordens begräsningar, resurshushållningen, kretslopp, det på riktigt ”hållbara”. Det sunda förnuftet.
Siffrorna på branschens klimatpåverkan kom kanske inte som en chock. Många har haft det på känn, bara inte förstått omfattningen fullt ut. Sakta men säkert har insikten letat sig fram till alla involverade och orsakat huvudbry. En del frågar sig hur det kan vara så illa, vi har ju blivit så mycket bättre! Och det stämmer till viss del.
Boverket beskriver att p.g.a. skärpta energikrav har energiförbrukningen (uppvärmning m.m.) under nyuppförda byggnaders beräknade livstid, förbättrats avsevärt de senaste decennierna. Vad det gäller byggskedet däremot, har förståelsen för dess påverkan varit bristfällig. Insatserna har uteblivit och några förbättringar har överhuvudtaget inte skett under motsvarande tid. Tvärtom talar mycket för att byggnaderna, samtidigt som de blivit alltmer energieffektiva under användningsskedet, också blivit mer resurskrävande att bygga. Till byggskedet (som utgörs av både produkt- och byggproduktskede) räknas råvaruförsörjning, transporter, tillverkning och bygg- och installationsprocesser.
Diagram över byggnaders livscykel och skeden, Bild: Boverket
Insikten om byggskedets stora klimatpåverkan ligger dock till grund för de senaste årens omfattande arbete med att skärpa lagstiftningen. Arbetet ska ses som en av många åtgärder som krävs för att ge substans åt landets Klimatlag (2017:720), liksom en följd av tilltagande krav från EU, genom dess taxonomi och den så kallade ”gröna given”. Jag uppmanar alla att läsa på om detta för att finna hopp i en större rörelse!
Gränsvärden till klimatdeklarationen för nybyggnation
Ett avgörande på hemmaplan kommer snart med införandet av gränsvärden till den så kallade klimatdeklarationen för byggnader. Mycket kortfattat så infördes redan 2022 lagen om Klimatdeklaration för nybyggnation (2021:787). Efter några års ”inlärningsfas” kommer lagen enligt Boverkets förslag, redan nästa år att kompletteras med gränsvärden för hur mycket växthusgaser en ny byggnad får lov att generera (mäts i kg koldioxidekvivalenter per BTA). I utsläppen räknas råvaruförsörjning, transporter, tillverkning, bygg- och installationsarbeten. Kort sagt, klarar man inte gränsvärdena beviljas man inte bygglov. Värdena kommer att skärpas var femte år och vidgas för att omfatta hela livscykeln, för att vi slutligen ska vara i fas med klimatmålet att 2045 inte ha några nettoutsläpp alls. Boverkets förslag är i detta nu på remiss av regeringen. Läs mer om gränsvärdena och hur de tagits fram Boverkets sida på temat.
Förslag till gränsvärden som kan införas 2025. Bild: Boverket
Jag vill påstå att diskussionen om den snart skärpta lagstiftningen har dröjt allt för länge, att många är beklagligt oförberedda, men att den till sist äntligen har tagit fart. En viktig och hoppingivande reaktion från byggaktörer som jag jobbar för, är att detta förtydligar syftet och förutsättningarna för klimatarbetet framöver. En kraftansträngning för att minska ett projekts klimatpåverkan, handlar inte längre om ”good will”, uppföljning av bolagens egna och ”ambitiösa” hållbarhetsmål, eller för den delen om att övertyga stadens politiker om att släppa fram ett planförslag. I ett större perspektiv handlar det såklart om att bromsa klimatförändringarna. Men lokalt handlar det också om att kraven måste uppfyllas om projekten överhuvudtaget ska få (bygg)lov att genomföras. Den nya tidens projektkalkyl kommer räknas både i SEK och CO2e. Det är en ny verklighet, och när samma regler gäller för alla, kommer det ta fart och leda till förändring på riktigt!
Inom kort blir det alltså upp till var och en som planerar ett bygge att hitta tillvägagångssätt att klara gränsvärdena. Det kommer att handla om vilka material man väljer och hur dessa nyttjas bäst. Betongindustrin återuppfinner sig själv för att finnas kvar. Träindustrin skalar upp på ett hållbart sätt. Arkitekter, konstruktörer, installatörer, alla som vill ha en bit av kakan måste tänka om, tänka nytt, resurssnålt och innovativt.
Det allra mest effektiva sättet att hålla nere klimatpåverkan i ett projekt, är såklart att minimera mängden nyutvunna råvaror och nyproducerade byggmaterial. I sedan tidigare bebyggda områden handlar det om att använda det som redan finns på platsen; bevara, omvandla och eventuellt komplettera befintliga byggnader, i stället för att riva och bygga nytt. I de fall rivning är ofrånkomligt, handlar det om att återbruka så mycket material och byggnadsdelar som möjligt i de nya. Ju längre upp i den så kallade avfallstrappan vi stannar, desto bättre. Återbrukade byggnadsdelar och material ger av logiska skäl inga avtryck alls i klimatdeklarationen!
Avfallstrappan enligt Sveriges byggindustrier
Av det skälet är det varken konstigt eller en överdrift att alla, verkligen alla, börjat prata om återbruk. Min upplevelse är dock att det saknas överblick. Alla pratar återbruk, men utifrån sin kompetens och sin del av processen. Förstår vi vem som måste göra vad för att vi ska få snurr på den framväxande återbruksindustrin?
Del 2 publiceras måndag 25 mars 2024.