Hur slutlig är sluttäckningen av våra deponier?

Att deponera är vår äldsta metod att bli kvitt det avfall vi skapar i våra samhällen, och vi har deponerat friskt under årens lopp. Först i början av 2000-talet minskade vi deponeringen, och mängderna har nu blivit så små och kraven på deponier så stora att många av landets deponier har stängt. Nu har flertalet deponier som hade sin storhetstid före millennieskiftet stabiliserats färdigt, och anmälningar om sluttäckningsåtgärder har rasslat igenom tillsynsmyndigheternas kvarnar runt om i landet. Grävmaskinerna har bandat upp på deponierna och börjat ta emot de många miljoner ton schaktmassor som går åt för att konstruera den två meter tjocka sluttäckningen. Processen kostar flera miljarder kronor och resulterar förutom i konserverade och säkra deponier även i enorma utsläpp av koldioxid från transporter.

Samtidigt börjar en helt ny bransch att skapas. Det är landfill mining – att tillvarata de metaller och material som sedan gammalt finns deponerade runt om i landet. Det är en ny och spännande bransch, och det sker redan både forskning och praktiska försök ute på våra deponier. Man öppnar deponier, ibland kanske utan att veta vilka konsekvenser det kan få, och experimenterar med olika siktningsförfaranden. Till synes finns ingen gräns för hur mycket bra-att-ha-material man kan hämta ur deponierna, och mycket billigare än att använda naturliga resurser!

Men frågan jag ställer mig är hur billigt det egentligen är? När vi redan lagt miljarder på att sluttäcka deponierna enligt det 1000-årsperspektiv som Naturvårdsverket lär oss att använda, hur resurseffektivt är det då att riva dessa konstruktioner för att komma åt metallerna? Borde inte tillsynsmyndigheterna sluta piska deponiägarna till att sluttäcka sina deponier och avvakta en smula för att se hur långa perspektiv vi ska använda för att nå bästa möjliga hushållning av resurser?

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg