Att lära sig när det blir fel
Det är kvällen före midsommar och jag bakar tårta till midsommarafton. Receptet har salt i smeten, och eftersom jag har lite mycket saker på gång samtidigt, så överväger jag i en halv sekund att låta bli saltet (jag menar hur stor skillnad kan det göra). Men så tänker jag att jag ska skärpa till mig och inte fuska med alla recept jämt och rycker ut saltkaret ur skåpet ovanför spisen. Krasch säger det, när den glasflaska med grillolja följer med ut, trillar ner och vi har fått ett stort hål i spishällen och en massa glassplitter på golvet. Vad kan en spishäll väga, typ 8 kg kanske. Jag har helt i onödan skapat 8 kg elektronikskrot (förvisso ganska mycket glas). (Och de är ju inte gratis, spishällarna heller.)
Under de senaste två åren har jag bl.a. arbetat med rutiner för verksamheter för att minska avfallsmängderna. Det handlar ofta om att ändra lite grand på rutiner för att minska åtgången av olika produkter, ändra sättet man handlar upp på eller byta ut engångsprodukter mot flergångsprodukter. Och att undvika att det blir fel. Detta är ju bland det svåraste. Det är jättelätt att i efterhand komma på att det var dumt att ha glasflaskor ovanför spisen, men att komma på det i förväg och dessutom faktiskt göra något åt det är svårare. Fast handen på hjärtat så har ju glasflaskorna nästan trillat ut tidigare, så egentligen visste jag om det. Men då drog jag inte slutsatsen att jag skulle rensa bort glasflaskorna, utan att jag skulle ta det lite försiktigare nästa gång jag tog ut något ur skåpet.
Att i en verksamhet fångar in personalens kunskap om vad som nästan går snett, och som kan åtgärdas relativt enkelt, är svårt men viktigt. Det handlar om systematik och ledningssystem – incidentrapportering, hur ofta vi ställer frågan och var jag vänder mig som medarbetare med förslag, kultur – hur tas nya förslag emot av andra medarbetare och chefer, och ledarskap – hur ser man till att de (ständiga) förbättringar som behöver genomföras blir genomförda.
Nu är alla glasflaskorna bortrensade ur skåpet ovanför spisen. För sannolikheten att jag ska vara lite mer försiktig nästa gång jag har bråttom och lagar mat är ju nästan obefintlig. Och det är mycket lättare att ändra på fysiska förutsättningar än människors personlighet.