9 juni, 2023 av Christian Rydberg

I omprövningarnas tid, del 2

En essä i två delar, om vår tids allra största utmaning, om vikten av att tro på vår förmåga att vända utvecklingen och om arkitektens och planerarens roll i den pågående omställningen. Skriver gör Christian Rydberg som är stadsplanerare och under året deltar i Tyréns Arkitekturakademi. Del 1 publicerades den 5 juni.

Stadsbyggandet

Ett viktigt första konstaterande är att vår bransch har väldigt mycket att göra! Bygg- och anläggningssektorn står nämligen för mer än 20 procent av Sveriges samlade utsläpp av växthusgaser. (Boverket, 2023) Den står också för mer än 1/3 av landets samlade avfall (Naturvårdsverket, 2023) och mer än hälften av resursuttagen (Stoll/IVL, 2023). Kort sagt, branschens klimatpåverkan är enorm.

I essän Kris som katalysator sätter Sörlin (2020) fingret på en sanning som måste hanteras med tungan rätt i mun.

Vi vet att städerna är nyckeln till jordens framtid. […] Det är i planeringen av världens städer som lösningen på klimatfrågan finns.

Nog är vi eniga om att staden har en viktig roll i omställningen. Att majoriteten av oss bor tätt tillsammans i städer, där vi kan dela på service och resurskrävande infrastruktur, är en förutsättning. Samtidigt vet vi att det är i städerna och i byggandet av dem som stor del av jordens resurser slukas. Så nej, staden är ingen självskriven lösning. Det räcker inte att bygga tätt och blandat. Det handlar såklart om hur städerna byggs och om vilka liv de sen möjliggör.

I samma essä lyfter Sörlin arkitekterna och planerarnas roll i det hela. Han menar att vi inte kan skylla på att det är beställarna som bestämmer. Eftersom det är vi som har kunskaperna har vi också makt och ansvar att styra våra beställare. Ingen press, men det är alltså vår uppgift att se till att det blir rätt.

Arkitekturakademin

Mot bakgrund av dessa förväntningar är jag mycket tacksam över att få vara del av andra årskullen av Tyréns Arkitekturakademi. Genom utbildningen, som finansieras av Sven Tyréns Stiftelse, ska vi som arkitekter och stadsplanerare kompetensutvecklas i cirkulärt samhällsbyggande för att stärka vår roll som guide i omställningen.

Jag vet inte om det är ett sammanträffande eller på grund av utbildningens ögonöppnande föreläsningar och kurslitteratur, men plötsligt känns det inte längre som att inget händer. Det händer överallt! Vi är mitt i ett avgörande steg, där en efter en inser att löst prat om hållbarhet och ”green washing” är meningslöst slöseri med både tid och pengar. Först nu när ramarna börjar bli tydligare och mål görs om till krav, börjar det röra på sig på allvar. Nu är det konkreta åtgärder som gäller. Nu är det klimatet som driver utvecklingen i branschen, det är ingen fråga om saken.

Hopp om en ny verklighet

En mycket viktig orsak till skärpningen är kravet på klimatdeklaration av nya byggnader, som fördes in i Plan- och bygglagen 2022. De första åren, utan faktiska gränsvärden, ska ses som en period för inhämtning av kunskapen om byggnaders klimatpåverkan och om livscykelanalyser. Som en tid för förberedelser, där branschens samtliga aktörer måste komma fram till hur de ska bidra till att minimera de negativa klimatavtrycken från det som byggs. Boverkets förslag är att lagen kompletteras med gränsvärden för maximala utsläpp av växthusgaser från 2025. Gränsvärdena ska därefter skärpas stegvis, för att ligga i linje med riksdagens klimatmål 2045. Det här är en helt ny verklighet! Förhoppningsvis vidgas lagarna till att omfatta alla delar av samhällsbygget.

Att 2025 närmar sig visar sig genom både oro, entusiasm och en rejäl skärpning i både samtal och i verkstad. Kraven kommer tvinga fram innovation hos alla som vill fortsätta vara en spelare på marknaden. Vi själva måste kunna hjälpa kunderna att hitta de lösningar de behöver för få nya uppdrag framöver. Bygger vi nytt måste vi tänka nytt. Vi måste våga tänka annorlunda för att få andra resultat. Det är en del av omprövningen.

Balans och innovation

Som följd av samma skärpning börjar vi förhoppningsvis också se en sundare och mer balanserad debatt om vilka material och byggmetoder som är ”hållbara”. Att träbyggandet fått en renässans och lyfts till nya dimensioner är utan tvekan välgörande för både branschen och klimatet. Men kanske har trälobbyn varit lite för framgångsrik. Jag läser Skogslandet (Röstlund, 2022) och ser att vi har all anledning att vara skeptiska inför skogsindustrins intressen och till varför många verkar tro att trä som byggmaterial kommer vara det enda möjliga alternativet framöver. Trä kan aldrig bli den enda lösningen. Skogen klarar inte de uttagen. Det där med klimatpåverkan och kolsänkor är svårt, och en viktig variabel som ofta trillar ur ekvationen är den som stavas biologisk mångfald. Vi måste få med hela bilden – allt hänger nämligen ihop!

Så, förhoppningsvis höjer nu andra aktörer sina röster och visar att de också kan och vill, att innovation och utveckling sker på alla håll. Alla material och alla system måste utvecklas. Vi behöver en balans i uttagen och allmän optimering i användningen!

Gör om, gör rätt

Att minimera klimatavtrycket vid nybyggnationen är såklart en oerhört viktig del i arbetet. Men en minst lika viktig del är att helt låta bli att bygga nytt. Att istället anpassa, optimera, omvandla eller komplettera för dagens behov, för att undvika rivningar. Och i de fall det inte går att bevara, montera ner och återbruka till minsta skruv.

I januari 2023 återremitterade Stockholms stads stadsbyggnadsnämnd detaljplanen för Alviks strand. En gigantisk detaljplan vars syfte är att omvandla ett kontorsområde från 1980-talet till en ny attraktiv stadsdel med 1300 bostäder mm. Ett förslag som bygger på omfattande rivningar av storskalig bebyggelse, som av olika anledningar dömts ut.

Stadsbyggnadsnämnden beslutar att återremittera ärendet till stadsbyggnadskontoret för att utreda möjligheten att behålla en högre andel av befintlig bebyggelse och på så sätt minska andelen rivningar inom planen för Alvik strand. På så vis kan både blandstad och en minskad klimatpåverkan uppnås’.

Budskapet var tydligt. Gör om, gör rätt. Det är helt orimligt att riva byggnader, uppförda för att stå i 200 år, när de inte ens fyllt 40. Vid samma sammanträde ålades stadsbyggnadskontoret att i ett annat omvandlingsområde pröva om fler befintliga byggnader kan ”sparas i stället för att rivas […] Stort fokus bör också ligga på cirkuläritet i byggmaterialanvändningen.”

Det här är inte bara en ambitiösare klimatpolitik. Det här tros bli vägledande. Det är ett oerhört viktigt steg i rätt riktning. Praxis för en ny tid! Låt det bli slutet för den pågående rivningsvågen!

Men omprövning och omställning innebär såklart inte bara krav på oss och byggaktörerna. Om vi ska komma framåt måste lagar, regler och standarder följa med. Det kräver i sin tur skolning av och förståelse från en betydligt vidare krets. Idag gör motstridigheter mellan krav kopplade till exempelvis kulturmiljö, tillgänglighet, arbetsmiljö och tekniska installationer, att det i många fall bedöms vara enklare och billigare att riva och bygga nytt, än att bevara, anpassa och omvandla. Eller att byggnadsmaterialet vid en rivning inte kan återbrukas på grund av orimliga kvalitetskrav. Där finns hinder att överbrygga och knutar som måste lösas upp. Som FN:s klimatpanel IPCC slår fast krävs det ”genomgripande systemförändringar i alla delar av samhället.” Det räcker inte att några få försöker.

Gamla traditioner för vår tids skala

Gång på gång hör jag hur det här med cirkuläritet inte är någon nyhet. Det handlar inte om något banbrytande genombrott. I alla tider var vi cirkulära. Något annat än att hushålla med dyrbara resurser, återbruka och ta vara på det vi redan har, var helt otänkbart. I alla fall så länge vi fortfarande accepterade att vi är en del av något större, att där finns gränser, att kretslopp måste hållas slutna för att inte brista. Först under 1900-talets fartblindhet, modernismens uppskruvade rationalitet och den nya ekonomins jakt på skalfördelar och snabba vinster, tappade vi bort denna färdighet. Det blev ”billigare” att förbruka, slänga och göra nytt. Men nu vet vi att det ”billiga” innebär enorma kostnader på sikt.

Omprövningen handlar alltså inte om att tänka helt nytt, utan om att damma av gamla kunskaper, traditioner och beprövade metoder, men uppgradera dem för vår tids förutsättningar. Det krävs ansträngningar från alla håll, men nu vågar jag tro att det är på gång.

En väl förberedd profession

Nina Ryd, professor i arkitektur vid Chalmers som forskar på bl.a. samverkan mellan arkitekt och byggherre, är inne på samma spår som Sverker Sörlin. Vi har ett stort ansvar att hjälpa våra beställare att göra rätt val och ta klivet in i transformationen. Hon menar att vanan att pendla mellan olika skalor gör arkitekten ovanligt väl förberedd för övergången till den cirkulära ekonomin, där förmågan att pendla mellan olika systemgränser är en förutsättning. (Ryd, 2023)

Bilden kompletteras av Thomas Stoll (Head of Sustainable Cities IVL, Svenska Miljöinstitutet) som menar att kårens samlade discipliner besitter en ganska unik sammansättning av egenskaper, som både kreativt och tekniskt drivna problemlösare.(2023) Inom en profession säkrar vid överblick och förståelse, från den utzoomade stadsplanen, via det avgränsade stadsrummet, och in genom byggnadens alla lager och funktioner.

Med det sagt får vi aldrig fastna i en navelskådande självbild. För att axla den förväntade rollen finns mycket att bevisa. Vi måste inte minst våga ta oss an det obekväma i att inte välja den enklaste vägen. I att våga utmana, ifrågasätta, påminna och tjata. I att gång på gång peka på alternativen till det gamla vanliga, på de där svårdefinierade konsekvenserna, och att förklara nya kostnader som kan räknas hem på sikt om vi bara inte begränsas av de gamla och numera otillräckliga kalkylerna. Vi måste visa att och hur det finns rationalitet, ekonomi och genomförbarhet i det som ibland kan ses som önsketänkande. Tills det en dag snart blir det nya självklara!

För att kunna göra allt detta måste vi såklart först och främst veta vad vi håller på med. Vi måste hålla oss framme och ajour. Vi måste läsa, fråga, lyssna och inhämta all den kunskap som vi behöver för att visa vägen. Slutligen måste vi verkligen tro att det är som Mats Söderlund skriver, att omställningen faktiskt sker överallt. Jag vill också tro på den. Vi måste tro på den. Vi måste se vår roll, vårt ansvar och vår makt. Vi måste göra allt vi bara kan, i varenda projekt, för att det ska ske och för att det inte ska ta för lång tid.

//Läs i omprövningarnas tid, del 1 

Christian Rydberg, stadsplanerare och deltagare i Tyréns Arkitekturakademi

Om Arkitekturakademin

• Arkitekterna utbildas i processledning för cirkulära samhällen
• Utbildningen är finansierad av Sven Tyréns Stiftelse
• 45-60 arkitekter utbildas under tre år
• Rektorer för utbildningen är Linda Tholence och Katrin Berkefelt, arkitekter och avdelningschefer på Tyréns.

Läs mer om Arkitekturakademin på tyrens.se

Referenser:

Boverket (2023). Utsläpp av växthusgaser från bygg- och fastighetssektorn. [Elektronisk] Tillgänglig på boverket.se den 12 maj 2023
Naturvårdsverket (2023). Bygg- och rivningsavfall. [Elektronisk] Tillgänglig på naturvardsverket.se den 29 maj 2023.
Ryd, N. (2023). Arkitektens roll i relation till cirkulär ekonomi. [Föreläsning och samtal]
Röstlund, L. (2022). Skogslandet. En granskning. Stockholm: Forum
Stockholms stad (2023). Protokoll stadsbyggnadsnämndens sammanträde 26 januari 2023. [Elektronisk] Tillgänglig på start.stockholm den 25 maj 2023
Stoll, T., IVL Svenska Miljöinstitutet (2023). Den cirkulära omställningens utmaningar. [Föreläsning och samtal]
Söderlund, M. (2023). Härlig är jorden. Om fjällen, vädret och allt som ännu inte gått förlorat. Stockholm: Weyler
Sörlin, S. (2020). Kris som katalysator. Tidskriften arkitektur, november 2020