I omprövningarnas tid, del 1

En essä i två delar, om vår tids allra största utmaning, om vikten av att tro på vår förmåga att vända utvecklingen och om arkitektens och planerarens roll i den pågående omställningen. Skriver gör Christian Rydberg som är stadsplanerare och under året deltar i Tyréns Arkitekturakademi.

En planetär systemförändring är på väg att slå igenom.
Jag vill så gärna tro på den. […]
Vi vet vad som måste göras för att hejda klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald. […]
Kanske måste vi bara först sörja färdigt det som redan gått förlorat innan vi kan rädda det som ännu går att rädda. (Söderlund, 2023:300)

Den naturliga balansen

Jag läser poeten Mats Söderlunds Härlig är jorden. Om fjällen, vädret och allt som ännu inte gått förlorat (2023), som en både vetenskaplig och litterär pilgrimsvandring, genom en fjällvärld som inte längre är densamma som den han besökte som ung. Kortare vintrar, smältande isar och torrare jordar ställer till det för både flora och fauna. Förlusterna är smärtsamt tydliga. Sorgligt ironisk är insikten att det är i den föreställt vilda och orörda naturen som konsekvenserna av mänsklighetens förödande aktiviteter på annat håll är som tydligast. Allt hänger ihop. Ingenting är längre lokalt.

Härlig är jorden av Mats Söderlund

Sverker Sörlin beskriver verket som ett ”tänkvärt drama om förlusterna i omprövningarnas tid”. (2023) Förlusterna av den jord vi en gång besjöng som härlig. En jord där det gått fel och för långt – men där det ännu inte är för sent?

Jag tar med mig det där med ”omprövningarnas tid” när jag tar mig an Sörlins egna Antropocen (2020), där han fängslande beskriver hur förhållandet mellan människan och jorden förskjutits. I alla tider rådde sanningen att människan var liten, jorden stor. Här var vi satta att leva, som en del jämte allt det andra, i ett väldigt sammanhang, på samma gång skrämmande som gåtfullt. Satta att leva efter de begränsningar och möjligheter som jorden försåg oss med. Naturens krafter var oss överordnade. Människans avtryck var små och lokala. Den naturliga balansen var orubblig.

Men människan ville inte vara liten och underordnad. Och i och med industrialiseringen förändrades villkoren med hisnande fart. Med maskiner och bränslen kom förmåga, räckvidd, liksom begär efter mycket, mycket mera. Gränserna för vad som var möjligt suddades ut. Kunde vi så skulle vi – bryta, skövla, bruka, spränga, flytta, torrlägga, manipulera och förbruka. Efter alla årtusenden av mänskligt liv vändes förhållandet mellan människa och natur snart uppochned. Jorden var tagen i vår makt och mänsklighetens ingrepp kunde lyftas från en lokal till en global skala.

Antropocen – när vi omskapar jorden

Vi pratar om den industriella revolutionen och senare den stora accelerationen. En häpnadsväckande utveckling som ofta illustreras av kurvor, formade som små hockeyklubbor, där ett normalt sett stabilt tillstånd plötsligt stegrar tvärt. Sambanden mellan mänsklig aktivitet och förändringar i jordsystemet. Läskigt tydliga, omöjliga att ifrågasätta. Som att förbränningen av fossila bränslen, ohållbar förbrukning av naturresurser, kraftigt förändrad markanvändning, liksom industriellt jordbruk och djuruppfödning, står i direkt korrelation till ökade temperaturer, förorenade livsmiljöer, liksom den skenande förlusten av djur- och växtarter.

Exempel på diagram som illustrerar förändringar och samband under den stora accelerationen. Socio-ekonomiska trender är röda, förändringar i jordsystemen är blå. Bild: Research Gate

Den mänskliga aktiviteten är sedan länge inte bara vår ensak, den är av ekologisk, geologisk, ja till och med av planetär betydelse. Vi omskapar jorden och har med det lämnat tidsåldern då vi var del av allt, Holocen, och klivit in en tid då jorden i stället formas av oss, vi lever i människans tidsålder, i Antropocen.

Det här har vi vetat länge nu. Det är ändå svårt att ta in. Insikter som antar svindlande dimensioner. Eller filosofiska, existentiella, för att inte säga religiösa. Men det är förstås framför allt skrämmande. Skrämmande hur vi trots alla kunskaper om vad som måste göras, ändå inte lyckats vända utvecklingen. Skrämmande att se kulturellt motstånd, politisk feghet, alla som väljer att blunda. Skrämmande att vi tycks sitta fast i extremt tröga system och hårt daterade ideal, samma gamla linjära modeller och tron att evig tillväxt är det enda sanna måttet på välstånd och framgång, där konsekvenserna inte spelar någon roll, eftersom kortsiktighet ger snabbare avkastning. Vi ropar förändring!, men det är ”business as usual” som premieras. Nog är det lätt att känna hopplöshet när det går långsamt, i vissa avseenden i helt fel riktning. När allt tycks rulla på som vanligt, när det vi egentligen måste göra är att ompröva allt!

Illustration av det linjära produkt- och materialflödet. Bild: RISE

Hopp och förmåga

Mitt i detta uppmanas vi att vara optimister, att inte förlamas av alarmismen, att tro på framtiden. Det är lättare sagt än gjort att inte tvärt om bedrövas över den naivitet som får vissa läger att tro att det snart flygs in en mirakulös uppfinning som ska dammsuga bort all koldioxid och samtidigt liksom neutralisera allt annat vi ställt till med, så att vi kan fortsätta precis som vanligt, utan minsta hänsyn, förändring eller ansträngning, brum brum..

Det är lättare sagt än gjort, men det stämmer ju ändå – vi måste tro och hoppas att det går. Det är helt avgörande att vi inte ger upp! Och som morot tänker jag att vi måste betrakta den där hissnande utvecklingen som vi har bakom oss från ett annat håll. Utvecklingen som på väldigt många sätt faktiskt lyft mänskligheten, men som sen gått fel och allt för långt. Den vittnar trots allt om en enorm beslutsamhet, kraft och förmåga. Vi kan förvisso göra jättelik skada, men med samlad vilja måste samma kraft kunna omsättas till förmågan att vända utvecklingen, reparera och återställa, till att åter lära oss att hushålla, stötta och förstärka den enda jord vi har, i stället för att förbruka den.

Hur ser det ut i samhällsbyggnadsbranschen och vad har vi för roll som arkitekter och planerare? Läs del 2 här.

Christian Rydberg, stadsplanerare och deltagare i Tyréns Arkitekturakademi

Arkitekturakademin

Om Arkitekturakademin

  • Arkitekterna utbildas i processledning för cirkulära samhällen
  • Utbildningen är finansierad av Sven Tyréns Stiftelse
  • 45-60 arkitekter utbildas under tre år
  • Rektorer för utbildningen är Linda Tholence och Katrin Berkefelt, arkitekter och avdelningschefer på Tyréns.

Läs mer om Arkitekturakademin på tyrens.se

Referenser:

Sörlin, S. (2018). Antropocen: En essä om människans tidsålder. Stockholm: Weyler
Sörlin, S. (2023). Poeten drar till fjälls och omprövar allt. Dagens Nyheter den 27 februari 2023
Söderlund, M. (2023). Härlig är jorden. Om fjällen, vädret och allt som ännu inte gått förlorat. Stockholm: Weyler