7 juli, 2021 av Christian Rydberg

På tal om 20-talet

Jag tänker på 20-talet. På det vi lever i nu och det som firar 100 år. På epoker och tidevarv, på strömningar och stämningar. På vad som kännetecknar dem, ideologiskt och stilmässigt. På hur bra vi är på att avgränsa, sätta etiketter och ”förstå”, i efterhand. Men hur medveten och klarsynt kan man rimligen vara kring tiden som är nu, mitt i stundens hetta, utan distans och efterkloka analyser?

Jag tar en promenad, låter blicken och tankarna vandra. Det är sent på säsongen, semestern står för dörren, förvänta er ingen knivskarp analys och slutsats. Mer ett uppslag till samtal, en skiss och ett löst resonemang om vad arkitektur och stadsbyggnad säger om samhället i stort. Och kanske kan hjälpa oss att se.

Återuppbyggnad och omstöpning

Jag tänker på 1920-talet och ser en ambivalent mellanålder, som i olika takt närmade sig en brytpunkt. Så mycket av allt. Över och under ytan. Det självklara, och det mindre uttalade. Uppvaknandet efter ett krig som lagt stora delar av Europa i spillror. Städer, samhällen, relationer och institutioner. Efter en uppgörelse om framtiden i Versailles, ett trasigt tyskt kejsardöme som återuppstår i ett nytt och delvis hoppfullt Weimar. En gryende modernism som ville ta avstånd från allt det mossigt traditionstyngda, föråldrade, dysfunktionella och omöjligt hierarkiska. En tid som å ena sidan ofta porträtteras som det lättsamma och glada 20-talet, med Cabaret, med fjädrar i håret, gala, drinkar och rökiga jazzbarer. Men det var också en tid som trots freden och högkonjunktur (till en början) på många håll präglades av kaos och oro, av inflation och arbetslöshet, försök till kupp och samhällsomstörtning. En kosmopolitisk nytändning ja visst, men mitt i allt det trasiga. Så mycket de var tvungen att bygga upp på nytt. Och det skulle göras ordentligt, från grunden och för framtiden. Det formade drömmarna, konsten, litteraturen och inte minst arkitekturen och stadsbyggnaden.

Nere i Europa tog Gropius, Le Corbusier och van der Rohe snart över, de tog tidigt ut svängarna och pekade ut en dramatisk omstöpning av idealen mot det nya; förbjuden var nostalgin och utsmyckning bortom den rena funktionen. Flyttar vi fokus mot Sverige, då mer i utkanten än idag och dessutom skonad från krigets framfart, så var läget något lugnare. Under 1800-talets andra hälft hade förvisso även svenska städer börjat växa till sig, så i synnerhet Stockholm. Från att ha varit en ganska oansenlig stad i nordlig periferi, nu allt närmre de stora europeiska metropolerna och pågående trender och förändringar, allt snabbare att haka på. Vi ser därför delvis samma utveckling här, men den kanske kan beskrivas som mjukare och möjligen mer trevande? Kanske kan det till viss del förklaras med att vi i Sverige inte på samma sätt var tvungna att bygga upp och bygga nytt, inte på samma sätt i behov av att ta avstånd från det gamla som lett in i fördärvet, inte på samma sätt drogs till att samla oss kring ett stort och gemensamt projekt för framtiden?

Swedish grace

Nog var 1920-talet en brytningstid också i Sverige, det var bara inte lika tydligt vad vi bröt oss loss ifrån. Man sneglade framåt, var leds på Nationalromantikens tyngd och prålighet, men inte redo att släppa allt. Gå vidare men inte skynda för snabbt. Och i just denna lite försiktigare process uppstod ett mellansteg och något särpräglat svenskt. En ganska kortlivad och i efterhand lite förbisedd epok, som mer än väl förtjänar att lyftas fram i ett ordentligt 100-jubiluem. För visst är det spännande och ganska anmärkningsvärt, att det i detta till synes trevande steg uppstod en spänning ur vilken Sveriges dittills, internationellt sett, mest uppmärksammande formgivningen kom att födas. Detta befästes inte minst på världsutställningen i Paris 1925 där Sveriges paviljong lovordades och prisades mångfaldigt.

Listan över 1920-talets mästerverk och ikoniska namn kan göras lång; Tengboms konserthus och Tändstickspalats, Östbergs stadshus Tre kronor, Asplunds stadsbibliotek, Lewerentz Uppståndelse-kapell, Bjerke & Ericsons Konstmuseum i Göteborg, Cyrillis Johanssons Värmlands museum i Karlstad, Milles, Malmsten, Eller Key, Svenskt Tenn och mycket längre ändå. Vi brukar prata om den svenska 20-talsklassiscismen, den som internationellt kom att benämnas Swedish grace! Den kallas ibland för Nordens svar på Art Deco, hur väl det stämmer kan vi låta vara osagt; i mitt tycke inte alls samma entydiga markering mot funktionalismen. Det var snarare ett uttryck för det otydliga och ett utrymme där denna otydlighet fick lov att ta plats och gestaltas.

Pihl Atmer skriver i sitt praktverk om Östbergs stadshus (2011) att ”det skapades i övergången mellan den tid då det gamla var en oemotsäglig kvalitet, till tiden då det nya blev norm”, jag tycker det är mycket talande för hela denna epok – som både slutet för det gamla, och starten för det nya. Från sekelskiftets fastighetsstora småskalighet, till 1900-talets mass-samhälle, en helt annan skala och ekonomi, det som resten av århundradet skulle komma att präglas av. Men eftersom vi i Sverige av olika skäl inte hade lika bråttom, fick övergångstidens tankar och idéer något mer utrymme att formuleras; detta blev dess uttryck!

Folkhemmet

Samtidigt ska vi inte luras att tro att det var en stil som bara uppstod ur ambivalens och obeslutsamhet, en konsekvens mer än ett resultat. Sammanhanget, tidens anda och riktmärkena må ha spretat, och det som skapades var på något sätt en produkt av det. Men det var såklart mer än så. I Ivanovs Swedish grace (2017) läser jag också om en medvetenhet och pragmatism hos de svenska arkitekterna och formgivarna. Många av dem hade kompass och seglade väl. De hade varit med förr och steget in i nästa kapitel skulle inte heller blir särskilt svårt att ta. Men de verkar ha vetat tidens värde och formgav dessa år med stort gehör. En genomtänkt anpassning till samtiden och det uppdrag de stod inför.

Under kriget hade bygget i stort sett stannat av helt, även i Sverige. Det lilla som ändå hade byggts hade varit överdådiga nationalromantiska kolosser, för andra än vanligt folk. Byggkostnaderna hade skenat. Vid 1920-talets början var bostadsbristen i städerna skriande. Sociala förändringar ställde nya krav och frågor. Det var förvisso först 1928 som Per-Albin Hansson myntade Folkhemmet som begrepp och vision, men det låg i tiden och det var helt klart under dessa år som han började formulera sig. Folket skulle få bostäder, de skulle vara många och av god kvalitet. Industrialiseringen kom med rationaliserad teknik, nya material och en storskaligare ekonomi. Man testade sig fram. Konstruktioner effektiviserades och delar kunde massproduceras. I en kombination av mycket stramare budget och strävan efter en större saklighet slätades fasaderna av. Men alltjämt fanns drag av föregående decenniers konservatism och man behöll en del välkända element, inte bara för sin egen skull, kanske mest för andra.

Etiketten och de kända mästerverken i alla ära. För mig som stadsplanerare bär de upplyfta solitärerna förvisso en institutionellt och stilmässigt bärande funktion, men viktigast är ändå just allt där emellan, det ”vanliga” och vardagliga, det lilla i det stora. Det som präglar städerna allra mest. Kanske lätt att missa. 1920-talsklassiscismen kan tyckas anspråkslös, jämte mer utsmyckade och påkostade grannar från tidigare decennier, eller för den delen ännu mer avskalade och för vissa mer iögonfallande funkisfasader. Enskilda hus finns överallt i landet. I Stockholm och Göteborg kom de att fylla en ansenlig del av innerstäderna när byggandet åter tog fart. I större fång av sammanhängande bebyggelse och kvarterstypologi utmärker sig områden inte sällan ritade av P-O Hallman; Röda bergen i Vasastan, Helgalunden norr om och Blecktornsområdet öster om Skanstull, liksom kvarteren runt Thorildsplan på Kungsholmen.

Stadsbild och detaljer

Jag vet de som har svårt för 20-talklassiscismen, mesig, varken helt stramt och stilrent eller fullt ut extravagant. Kanske ligger det något i det. Men det kan ju också ses som själva kvaliteten; samspelet och avvägningen mellan det återhållsamma och uttrycken, att dekoren i de få och ofta små detaljerna lyfts fram, när så mycket av det andra rationaliserats bort. Något anspråkslöst som snarare ger ett harmoniskt avtryck på stadsbilden än påkallar uppmärksamhet. Istället för att försöka smeta ut antydningar till motiv över helheten, en nära på övertydlighet och lek med identitet i avgränsade partier, i sockelvåningar och portar. Subtilt dekorativa omfattningar och dörröverstycken, tunna ornament, små sinnrika reliefer och sparsamt utplacerade medaljonger, som små fästen i det i övrigt släta, över och mellan de för tiden typiska fönstren om sex lika stora rutor, allt i en stram och enkel symmetri. Små variationer som gav varje hus sitt bara aningen egna uttryck.

I Konst och visuell kultur i Sverige: 1810–2000 (2020) påpekar Lärkner att klassicismen som beteckning för denna tid är ”svårt berättigad” eftersom de klassiska eller ”antikiserande” formelementen är både små och få. Referenserna var därtill betydligt fler än så. Man må ha varit måttfull i omfattning, men samtidigt oblyg och härligt odogmatisk i lån från andra tider och kulturer; vi ser inslag av svensk allmoge, antika tempel, italienska palladiumvillor, gustavianskast 1700-tal, Arts & craft. Respektfullt, återhållsamt, men lekfullt och eklektiskt. Aldrig tal om imitationer. Man lånade och lät sig inspireras. Och gjorde något nytt av det. Det är farligt att tillskriva tidigare generationer humor utan belägg, men jag tror de hade ganska kul i arbetet, i alla fall emellanåt.

Omsorgen, kompromissen och den avvägda medelvägen går att läsa också ur de större strukturerna, ur Hallmans stadsplaner och dess storgårdskvarter. Ett kliv bort från tidigare decenniers stenhårda symmetrier, vinkelräta och plansprängda rutnätsstad, mot kommande tiders mer öppna strukturer och hus i park. Följsammare, andra sektioner och vinklar, mer plats för terräng och grönska, men med fortsatt bibehållen gräns mellan det allmänna och det privata, en tydlighet med grannskapet i behåll.

Som extra lager står såklart vetskapen om att en övervägande del av dessa hus och kvarter som sagt byggdes under stark prispress med bostadssocial målsättning, rent krasst som nödbostäder – snacka om att inte göra avkall på kvalitet och omsorg, att inte likställa det med betalningsförmåga, att ta ett större ansvar för både medborgare, boende och stadsbild! Här spelade grundandet av HSB en enormt stor roll, med det ansvar de axlade för stadsutvecklingen och den tidens prisrimlighet.

Motsatsernas tid

Det har ofta kallats det glada 20-talet, die Goldene Zwansiger, the Roaring Twenties. En typiskt förenklad efterkonstruktion. Nog finns bilderna av det lättsamt glamorösa där. Men läser man the Great Gatsby till sista sidan så vet man hur förrädiskt det gröna ljuset på andra sidan kan vara. För det var också dekadens, knark, spekulation i luftslott och en tyst men kraftfull polarisering. Det var motsatsernas tid, och som Per Svensson så målande skriver i Dagens Nyheter (28/2-2021) så var det inte bara glada år. Vi vet vilka andra krafter som växte sig allt starkare och vad som väntade. Var det av förnekelse man dansade sig in i depression och ett nytt fascistiskt mörker? Allt fanns och växte på en och samma gång. Det är hisnande att ge sig in i tankar om vad som egentligen ledde till vad. För allt hänger väl ihop på något vänster. Politiken, kulturen, konsten.

1920-talet förtjänar verkligen att jubileras, både som stilmässig markör och för arvet i stadsbyggnadskonsten. Men detta var såklart också en omväg för att om möjligt komma närmre inpå det som pågår här och nu. Det är ju alltid enklare att analysera och se igenom den tid som redan varit, vars avtryck vi haft tid att studera och leva med. Få saker är så beständiga som staden och arkitekturen, som därför också blir en spegel av sin tid, ett vittnesmål om visioner, ambitioner, vad man ville bygga och åstadkomma med det. Kan vi då bli mer klarsynta inför nuet genom de frågor som väcks inför det förgångna? Utan att bli överanalytiska och svartsynta. Jag tror det kan vara värdefullt.

Vår tid är nu

Få påstår väl att vårt 20-tal hittills präglats av någon särskild glädje eller pånyttfödelse. Men vad ser vi i vår tids utmaningar, hot och möjligheter? Små tendenser och tydliga förskjutningar. Där digitaliseringen har lett till nya möjligheter i kunskapsspridning, effektivisering och tillgänglighet. Men där nya kanaler för allas yttrandefrihet samtidigt berett plats och räckvidd för dagens hysteriska tonläge, konspirationsteorier, faktaresistens och bildningsförakt. Där ”sanningen” bestäms av flest likes och hånskrattande smilies, medan vetenskap, utbildning och erfarenhet allt som oftast avfärdas som elitism och snobberi.

Och klimatkrisen som jagar oss i rapport efter rapport med larm på varje sida. Vi lutar oss mot forskning, tekniska framsteg och kraften i engagemanget för jordens hälsa och framtid. Men ser också frustrationen i bristen på handlingskraft, i vetskapen att hur mycket som än läggs på den enskildes tappra insatser, så hänger ändå allt på de stora, strukturella och avgörande beslut som ingen politiker någonstans vågar fatta. När är det för sent?
Och hur löser vi vår tids bostadsbrist, kommer vi någonsin göra det? Kommer det som byggs att inspirera våra arvingar om 100 år? Eller har vi arbetat oss in i ett system där trubbiga regler och krav på snabb avkastning är det som avgör stadens utveckling, former och uttryck; som gör långsiktighet, socialt ansvarstagande och kvalitet för fler än ”premiumkunderna” till en omöjlighet?

Samtidigt finns krafter som söker splittring och tillbakagång, en annan syn på demokratin, åter den livsfarliga polariseringen. När någon tror på lösningar i det gemensamma och globala, ser den andra allt i svartvitt, i vi mot dem. Och vad gör vi av det, i en värld med så många svar? Om 1920-talet var en splittrad mellantid, vad har vi nu? Budskapen är tvetydiga, motsättningarna så många. Vem bär ansvar, vem har mandat att göra vad, vad är viktigast, hur ställer vi om, hur hittar vi fokus? Är vi för luttrade för att se vartåt det barkar, eller vågar vi tro att vi har det värsta bakom oss nu, att vi ser en ljusning, ett vaccin som funkar mot långt mer än en viruspandemi?

Det kan verka simpelt att ihop med värre utmaningar lyfta arkitektur och stadsbyggnad. Jag ser det som en värdefull analogi för och viktig beståndsdel i samhällsbygget i stort; av största vikt att vi ser till mer än våra uppdrag, planer, ritningar och deadlines. Hur vi formas och färgas av allt som pågår. Vad bygger vi för stad och för vem? Vad har vi för ansvar och möjligheter att styra och höja nivån, på projekten, planerna, husen, men även på samtalen? Så ofta tar vi plats i rum för redan insatta, pålästa och kunniga. Men kan vi påverka mer, bli bättre på att synas och bidra i andra sammanhang, där kunskaperna om våra fält behövs men saknas.

Kan en målsättning bland många vara att omfamna ambivalensen, tillåta en mångfald av inriktningar, former och uttryck, leva med förändringen som den naturlag den är. Vårt uppdrag är att styra där vi kan mot de kunskaper vi har. Sen kan vi såklart vila oss i tanken på hur något så omsorgsfullt och harmoniskt kunde skapas under 1920-talet, trots eller tack vare då rådande förutsättningar. Inspireras av hur de tog sig an sin uppgift. Swedish grace må vara en snygg etikett, men vi kanske istället ska göra det svårt för framtida bedömare att förenkla vår tid till en stil eller ”ism”. Det sant urbana ska vara dynamiskt och svårt att fånga, det ska upplevas och levas för att förstås. Städerna är fulla av både bra och dåliga exempel att studera, med mängder av frågor och svar inbäddade i varje epok. Promenaden är min rekommendation till inledande metod. Ha en fin sommar!

Källor och lästips!

Ann Katrin Pihl Atmer (2011). Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg, Natur & Kultur
Fredric Bedoir (2015). Den svenska arkitekturens historia 1800-2000, Nordstedts
Cecilia Björk och Laila Reppen (2016). Tidstypiskt: arkitekturdetaljer i flerbostadshus 1880-1980, Svensk byggtjänst
F. Scott Fitzgerald (1925) The Great Gatsby
Gunnela Ivanov m.fl (2017). Swedish Grace, Orosdi-Back
Lena Johannesson m.fl. (2020). Konst och visuell kultur i Sverige, Bokförlaget Atlantis
Samfundet Sankt Erik red. Ann Pålsson (2019). Per O. Hallman: stadsplanekonstens förnyare, Apell förlag
Per Svensson (Dagens Nyheter 2021-02-27) 1920-talet – decenniet som dansade rakt in i depressionen