Önskan om integration och levande bottenvåningar – på behörigt avstånd från innanförskapets Stockholm
Tidigare i år kliver jag tillsammans med min familj in på en kebabrestaurang på Odengatan. Jag hinner reflektera över att vi är ett av få sällskap i lokalen som inte ser ut att ha ett utomnordiskt ursprung. Jag känner mig lika glatt överraskad som beklämd över det faktum att Stockholm är så segregerat att jag blir nästintill förvånad när jag befinner mig i en situation då jag inte är i majoritet i innerstan.
När vi satt oss ner säger min 6-åring – till min förskräckelse – mamma, det är bara turister här. Jag svarar honom att nej, alla här är stockholmare, precis som du.
Jag fortsätter fundera på hur jag ska bemöta hans kommentar, både i stunden, och i våra framtida samtal. Hur förklarar jag för honom vad en segregerad stad är? Jag jobbar ju med det här, jag borde kunna. Och hur hjälper jag honom att växa upp till en person som bidrar till en plats med minskade avstånd, långt ifrån det Stockholm vi ser idag.
En kort stund in i måltiden har min 1,5-åring tröttnat på att sitta still och börjat springa omkring mellan borden och utforska omgivningen. Jag försöker som vanligt få mina ganska intensiva ungar att ta det lite lugnare, van vid att någon ofta blänger eller suckar åt att dom stör. Men här verkar ingen tycka att hon härjar runt. Tillslut stannar hon vid en familj som ler extra vänligt. 6-åringen blir också intresserad. Familjen ser ut att ha två jämnåriga pojkar och Casper som inte bor nära andra barn törstar ständigt efter någon att leka med. Vi börjar prata med varandra och tillsist vågar sig även han över. Barnen är nyfikna och glada. Inga konstigheter. Sådana är barn. Vi byter tillslut nummer med varandra. Sånt gör vuxna ibland, men nästan aldrig.
Några veckor senare bjuder Joseph och Safa som föräldrarna heter hem oss på middag. Dom bor med sina fyra barn i en ganska liten 3:a på Kungsholmen. Familjen kommer från Aleppo, och har varit i Sverige sedan 2015.
Casper försvinner iväg med killarna och min dotter får en present. En present! Vi har lite bröd med oss men det känns futtigt jämfört med deras generositet. Safa har lagat en enorm måltid och bjuder av allt dom har. Sen går vi till Rålambshovsparken och leker.
Restaurangen vi träffades på heter Midan. Samma meny, samma varumärke och samma ägare som den nu omtalade Midan vid Hornsbergs Strand.
Samma Midan som BRF:en Välbehaget nu är i tvist med. Där bor Emma, småbarnsmamman som enligt Aftonbladet säger ”Jag är ingen rasist, men det är ju Mohammed och Ali som hänger här”. Joseph och Safas söner heter just Mohammed och Ali. Vem vet, dom kanske till och med går i samma skola som Emmas barn? Dom bor ju relativt nära i alla fall, vilket ökar chanserna för det – eller risken, beroende på vem man frågar. En kvalificerad gissning är att så inte är fallet, då tror jag inte att Emma uttryckt sig lika lättvindigt om ”Mohammed och Ali”.
Mer än bara mat
Mat är ett fantastiskt verktyg, en lågt hängande frukt för att få människor att mötas, eller åtminstone vistas i samma lokaler. Att fysiskt vistas i gemensamma miljöer är i sig en första grundförutsättning för det politiker (och många andra) gärna kallar för integration.
Mat är ett grundläggande behov hos alla människor. Bostad är ett annat. Men blandade upplåtelseformer i kombination med prisrimliga bostäder – det vill säga åtgärder som skulle få olika grupper av människor att dela fysiska miljöer – är en raritet. Utan dessa åtgärder kommer människor med olika bakgrund och olika socioekonomi inte fullt ut att stötas och blötas tills dess att ett eventuellt främlingskap övergår i tolerans och gemenskap.
Rätten till bostad är stadgad såväl i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som i svensk grundlag. Dessvärre behandlas bostaden istället som en produkt som vilken annan, kring vilken varken marknad eller politik lyckats med uppdraget att möjliggöra fysisk vistelse i gemensamma miljöer. Allmännyttan har överlag lägre inkomstkrav än privata hyresvärdar samt ofta lägre hyror till följd av att en del av beståndet utgör äldre bostadshus. Dessutom har de kommunala bostadsföretagen fler så kallade sociala kontrakt via socialtjänsten. Med undantag av detta så har vi på det stora hela inte en bostadsmarknad som möjliggör integration. Vi har istället en dysfunktionell bostadsmarknad som exkluderar en rad grupper (även de med fast tjänst och god inkomst) och för dom allt längre ifrån de grupper som utgör innanförskapet. Vi kan med andra ord skrika oss hesa efter insatser mot segregationen men så länge bostadsmarknaden ser ut som den gör idag så skrapar vi bara på ytan. Om ens det.
Vilket för mig tillbaka till restaurang Midan och Hornsbergs Strand.
Lika lite som jag tror att hela Hornsbergs Strand känner sig representerade i senaste tidens skriverier påstår jag att mitt möte med Joseph och Safa gör mig till en föredömlig kommuninvånare som lever i ständig och nära samvaro med människor med annan bakgrund än min. Resan dit är längre än en kväll i Midans lokaler.
Delad vardag istället för konstruerad ”integration”
Jag är uppvuxen i en förort till Stockholm där tolv av fjorton barn i min förskolegrupp hade minst en förälder född utanför Sverige. Mina vänner hade föräldrar som flytt från sina hemländer eller av andra skäl levt i andra delar av världen innan de landade på samma bostadsgård som mina föräldrar. Här bodde inte familjer med tjocka plånböcker, men min familj kunde i likhet med våra grannar i alla fall med en noga planerad ekonomi klara av en redan då förhållandevis hög hyra.
Som grannar träffades vi i vardagen, på det enkla och självklara sätt som man gör om man delar tvättstuga, förskola och matbutik. Våra pappor simmade med oss i lokala badhuset på helgerna. Det dagens politiker kanske gärna skulle envisas med att kalla integration, var en självklarhet som vi inte behövde konstruera eller uppfinna. Vi åt varandras mat, lekte i varandras hem, och reflekterade nog inte särskilt mycket över eventuella skillnader i kultur, språk, inredning osv. Möjligen tyckte jag att några av mina vänners föräldrars bakgrund var mer intressant än mina, som kom från Bagarmossen och Sköndal. Och visst tyckte jag min kompis Saras föräldrars persiska ris var bra mycket godare än blodpuddingen vi åt hemma. Jag skulle aldrig göra anspråk på att ha djup kunskap om Iran eller persisk kultur bara för att Sara och jag delade stora delar av vår vardag. Men några viktiga intryck bär jag med mig. Det tydligaste minnet är att Sara berättade att hennes pappa flytt från Iran och att han inte kunde återvända. Det minns jag väl. Det var inte svårt att förstå att det Ali varit med om var fruktansvärt. Jag kände ju honom och sympatiserade och funderade, på barns vis. Och jag minns fortfarande hur gott maten hemma hos Saras familj smakade.
Vilket tar mig åter till restaurangen och debatten som gjort mig påmind om allt det här.
En slitsam bransch som utgör en viktig resurs
Tack Midan för att ni möjligen helt omedvetet sammanförde mig med Joseph, Safa och deras barn. Tack för att ni skapar arbetstillfällen och bidrar till en levande stad. Tack för att ni serverar otroligt god och vällagad mat i en stor, fin och sannolikt dyr lokal nära vattnet som gör att gaturummet känns mer levande och tryggt, även sent på kvällen. Tack för att ni orkar driva restaurangföretag i det här byråkratiska landet. För att ni sliter och jobbar obekväma arbetstider. Jag har själv varit egenföretagare i matbranschen, det är inte lätt. Jag hann inte träffa min familj, hade under flera år mycket låg eller utebliven inkomst och slet väldigt på kroppen. Mellan leveranser och sälj skulle jag hinna administrera, ringa Skatteverket, bokföringsbyrån och hyresvärden för att säkerställa att jag följde alla regler, både som livsmedelsföretagare och som arbetsgivare. Samt beställa råvaror som skulle tas emot i ottan eller sent på kvällen. Möjligtvis bökigt för omgivningen, men allra mest slitsamt för mig, mina medarbetare och min familj, vill jag påstå.
Jag orkade inte och avvecklade mitt företag precis innan jag helt gick in i väggen. Jag hade möjligheten att göra ett annat yrkesval och gjorde det. Alla har inte det. Jag hoppas att ni tycker om det ni arbetar med och att ni håller – ni behövs. Jag hoppas White guide och andra auktoriteter inom matvärlden upptäcker er och lovordar såväl maten som atmosfären och ert entreprenörskap.
Tack också för att ni välkomnar mig och mina energiska (läs sjövilda) barn som gäster, i en stad som inte fullt ut välkomnar er.
Och till boende och BRF:er i Hornsbergs Strand. Grattis! Hela stadsutvecklingssverige pratar levande bottenvåningar och få vet hur det egentligen går att få till bortom våra mest centrala A-lägen i storstäderna. Ni har lyckats! Eller rättare sagt, ett hörn i ert område har lyckats. Gick förbi andra lokaler i området en lördagskväll och det kändes mörkt och inte så tryggt. Men väl framme vid Midan var det fullt av folk; barnfamiljer (liksom min), dejtande par, ungdomar m fl.
Precis som DN skriver så har Midan (sannolikt ofrivilligt) blivit en symbol för segregation. Men det stämmer inte riktigt. I själva verket är Midan något så sällsynt som en symbol för integration. Eller rättare sagt, ett exempel, eller kanske ett embryo till det vi så gärna vill kalla för integration. Givet att polletten trillar ner hos omgivningen.
Integration uppstår inte i utanförskapet
Många pratar fortfarande om flyktingmottagandet 2015, men missar helt att ett bra mottagande börjar med ett välkomnande. Och att den hett eftertraktade integrationen förutsätter att välkomnandet övergår till något så basalt som en övertygelse om alla människors lika värde och rättigheter i och till den här staden. Även efter de obligatoriska två åren som bosättningslagen kräver. Och även för de grupper som inte köpt en dyr lägenhet.
Integration förutsätter rörelse mellan grupper och platser och uppstår inte i utanförskapet utan innebär att såväl innanförskapet som utanförskapet måste förändras.
Och för dig som ställer dig fortsatt tveksam kan det vara
bra att bli påmind om att staden vi bor i har en vision. Stockholm – en stad för alla heter den. Det åligger inte bara tjänstepersoner och folkvalda att leverera på denna, utan också oss invånare. Bara då blir den verkligt nåbar.
Josefin arbetar med sociala hållbarhetsfrågor i rollen som strateg, rådgivare samt uppdrags- och processledare på uppdrag av kommuner, fastighetsbolag och fastighetsutvecklare. Hon har en bakgrund som affärsutvecklare inom sociala aspekter av bostadsförsörjning och fastighetsutveckling vid Sollentunahem AB. Hennes kompetens omfattat även trygghetsfrågor vilket hon har flera års erfarenhet av från Brottsförebyggande rådet (Brå) samt allmännyttan. Josefin har dessförinnan arbetat med social innovation och arbetsintegrerande insatser, både som anställd och entreprenör. Under åren 2011-2015 grundade och drev Josefin Provins Mat AB, ett företag med syftet att skapa arbetstillfällen för utrikesfödda kvinnor långt ifrån arbetsmarknaden vars unika matlagningskunskaper är en väg ut i arbete.