Barnen har en del att lära oss
Om vi som konsulter blir bra på att kommunicera med våra beställare blir vi bättre på att förstå och sätta oss in deras behov. Och samma gäller förstås teamen vi jobbar i. Om vi känner till varandras perspektiv och drivkrafter blir det lättare att få samarbetet att fungera. Då kan vi med stor sannolikhet genomföra fler lyckade uppdrag. Kanske kan vi hitta inspiration genom att umgås lite extra med barnen omkring oss.
I mitt första blogginlägg i den här bloggen En pratstund om vikten av god kommunikation – Stadsutvecklingsbloggen (tyrens.se) reflekterar Andreas om vikten av kommunikation och att vi som konsulter har mycket att vinna på att förbättra vårt sätt att kommunicera.
Det tredje och sista citatet i serien om citat som jag vill skicka med en ny kollega är kopplat till just kommunikation. Jag tänker ofta på något som min första chef Jan Gustafsson sa till mig när jag skulle gå på min första föräldraledighet.
Du kommer att lära dig så mycket om kommunikation genom att umgås med dina barn.
Som vi frågar får vi veta
Sedan dess har jag haft förmånen att på nära håll följa två barn som nu har vuxit till sig till högresta tonåringar. De är fortfarande mina övningsobjekt när det gäller kommunikation.
Jag var nyss på kurs och ett av avsnitten handlade om att kunna styra en diskussion eller ett möte genom att ställa öppna och stängda frågor. Stängda frågor har korta och enkla svar i form av ja/nej eller blå/röd och kan fungerar för att bekräfta att mottagaren har förstått. Öppna frågor däremot, fungerar för att få igång en diskussion, utveckla ett resonemang eller kanske lära känna den man kommunicerar med bättre.
Mina två tonårssöner ger mig verkligen en utmaning i det här med öppna frågor. Det finns tydligen ytterst få frågor som man inte kan svara bra, ok, ja eller ahh på. Men plötslig händer det och jag träffar rätt. Då börjar det bubbla och jag får reda på något spännande som rör sig i deras tonårsvärld.
Kanske är tonåringarna lite extra kräsna men nog är det värt att fundera på hur vi ställer frågor för att få utvecklade svar och på så sätt lära känna dem vi har runt om kring oss. Om vi får veta hur de runt om oss tänker, känner och vad de drivs av, så kan vi kanske förutse hur det vi vill förmedla tas emot. Det gäller både på fritiden och på jobbet.
Olika perspektiv
För mig är det viktigt att jag, i möjligaste mån, ska kunna anpassa mig till mottagarens bakgrund, erfarenhet eller dagsform. Inte för att ändra min åsikt eller betydelsen i det jag vill förmedla, utan för att det jag vill förmedla ska landa på rätt sätt. Att jag kommunicerar på ett sätt som funkar för mottagaren. Men då gäller det också att man har förmågan att sätta sig in i mottagarens situation.
Detta fick jag en påminnelse om när jag var inbjuden till min sons klass för att berätta om mitt jobb. Jag berättade om att jag tillsammans med mina kollegor höll på att planera en ny stor tågstation för Västlänken. När jag på slutet frågade klassen om de undrade något var det en tjej som räckte upp handen och frågade: ”Kan du se till så att det blir en strumpaffär på stationen? Jag hade inga rena strumpor när jag skulle till skolan i morse.” Det var tydligt att hennes perspektiv var ett helt annat än mitt.
Jag hade sett framför mig hur barnen skulle fråga hur man egentligen kan bygga så stora betongväggar eller gräva så stora gropar. Men det viktigaste för henne var att lösa strumpfrågan just den dagen. Att hon skulle hinna fylla 25 innan det skulle bli dags för henne att köpa strumpor på station Centralen fanns förstås inte i hennes värld.
Att knyta upp knutar
Det är inte så lätt, det här med kommunikation. I min roll som uppdragsledare har jag anledning att reflektera över detta hela tiden och jag kommer aldrig att bli fullärd. Som uppdragsledare handlar mina dagar väldigt mycket om kommunikation, både i den egna uppdragsorganisationen och med våra beställare. Inte sällan handlar det om att någon behöver förklara något för mig som jag ska förstå tillräckligt bra för att kunna förmedla vidare.
Men ibland handlar det om saker som är knöligare, när något inte fungerar som det ska och det finns knutar som behöver lösas upp. Då gäller det verkligen att försöka förstå den andres drivkrafter och behov. För även om vi ibland bara vill gå ut och smälla igen dörren så är det knappast särskilt konstruktivt. Det är först när vi förstår hur repet har snott sig i knuten som vi lyckas lösa upp den.
