Gör vi planeringen ojämlik?
Lyssnade på ekot i morse om den ojämlika vården. Om lågutbildade fick lika bra vård när de blir sjuka som högutbildade får, skulle 2 900 människoliv kunna räddas varje år. Forskningen visar att det inte i första hand är patientens beteende som är avgörande, så som att högutbildade har lättare att läsa på och lära sig allt om sin sjukdom och kräver mer av vården. I stället är det skillnader i vården som gör att dödligheten i cancer är mellan 35 och 40 procent högre för cancerpatienter med låg utbildning. Det går att läsa i denna studie som Cancerfonden har initierat.
Utbildningsnivå påverkar risken att dö i cancer
Det står bland annat så här: ”Sannolikheten att få en korrekt cancerdiagnos i ett tidigt tumörstadium varierar mellan olika grupper. En utvärdering genomförd av Socialstyrelsen har lyft fram att personer med kortare utbildning får sämre tillgång till de åtgärder inom diagnostik som rekommenderas i de nationella riktlinjerna. Till exempel får högutbildade män med prostatacancer genomgå skelettundersökning i större utsträckning än lågutbildade. Högutbildade med lungcancer har kortare väntetider från remiss till diagnos. De studier som gjorts visar också att olika demografiska och socioekonomiska grupper erbjuds olika behandling. Socialstyrelsen har exempelvis konstaterat att personer med kortare utbildning generellt sett får sämre tillgång till den behandling som rekommenderas i de nationella riktlinjerna”.
För att tänka normkritiskt måste vi anstränga oss
Jag blir rädd när jag läser detta, samtidigt som jag egentligen inte är förvånad. Det fick mig även att fundera på min egen branch. För inte är väl vårdpersonal ensamma om att styras av samhällsnormerna? Jag hör ofta att de med socioekonomiskt sämre förutsättningar inte är lika bra på att göra sig hörda i samråd som resursstarka medelålders män. Precis som exemplet i vården ovan läggs ansvaret på de som inte tar plats, inte kräver, inte gör sig hörda. Men vilken roll spelar planeraren? Gör vi planeringen ojämlik eller jämlik?
Jag tror att det är så otroligt viktigt inom planering att vara medveten om ojämlikheter och hur vi faktiskt, kanske omedvetet, agerar efter normer i samhället. För att tänka normkritiskt måste vi anstränga oss. Det är nämligen inget som sker automatiskt. Att inte tänka normkritiskt däremot, det sker automatiskt. Strukturer i samhället är som meandrande vattendrag – de letar sig fram överallt. Med naturens kraft. I alla fall känns det så. Så, vi behöver mer medvetenhet kring dessa frågor inom alla områden i samhället. Planeringen får aldrig bli ett spelrum för ojämlikheter!
Gå gärna in och skänk pengar till Cancerfonden, så bidrar du även till att göra världen lite mer jämlik.