Förbättra de viktigaste cykelvägarna
Vågar man påstå att den stora trenden just nu inom cykelinfrastrukturområdet är att förbättra det befintliga? I så fall är det kanske inte så konstigt. Både i städer och mellan dem är de flesta cykelvägarna redan byggda. Visst, det saknas onekligen en hel del, men i det stora hela börjar det mesta att finnas. I kvantitet alltså, sannerligen inte i kvalitet. Och det är kvalitet som vi nu ska uppehålla oss vid.
De mest betydelsefulla cykelvägarna är ganska kassa. I de flesta fall byggdes de för många år sedan till färre och andra typer av cyklister. På den tiden hade de kanske också en annan funktion än de har i dag: lite mer lokal cykling, lite mer riktade till barn. Cykelinfrastrukturen är dessutom inte sällan ett hopplock av succesivt utbyggda snuttar i varsina detaljplaner. Nu är det dags att genomföra förbättringar: Breddningar, separering från gående, säkrare och mer prioriterade passager.
Det är inte roligt att cykla
Och högre standard på drift och underhåll skulle inte bara ge bättre flow utan också ökad trafiksäkerhet. De flesta tycker inte att det är särskilt roligt att cykla, de vill mest komma fram. Vi ska därför inte underskatta ett behagligt flow.
Det går inte att ordna hela cykelvägnätet. Därför är det bra att fokusera på de mest betydande stråken, det vill säga de som utgör stommen i cykelvägnätet, eller i alla fall borde göra det. De här cykelvägarna skulle kunna liknas med stadsbusslinjerna.
Blygsamma krav
Jag har, både på Tyréns och i min tidigare roll som någon sorts cykelstrateg, jobbat en hel del med denna fråga: Var ska det finnas supercykelstråk och var ska det inte göra det, på vilket sätt ska prioriterade cykelstråk korsa prioriterad kollektivtrafik? Hur ser regionala stråk ut i verkligheten jämfört med önskad standard? Nu är vi i startgroparna i ett projekt där vi tillsammans med en handfull kommuner ska se hur åtgärder på utpekade stråk för motorfordon och oskyddade trafikanter kan bidra till ökad trafiksäkerhet.
Men det jag vill lyfta som obligatorisk läsning för planerare är Cykelfrämjandets Handbok för cykelvägsanalys som jag har varit med och skrivit tillsammans med min nya kollega Axel Pihl, som då arbetade på Cykelfrämjandet. I den listas en rad ganska modesta krav på vad man bör kunna förvänta sig av den viktigaste cykelinfrastrukturen i en stad. Handboken passar fint för både små som större städer. De flesta kraven skulle jag säga är ganska blygsamma. Om man jämför med biltrafik är de mer eller mindre en självklara. Det är sannerligen inte är särskilt spektakulärt för en bilist att slippa dela vägbana med elskåp, stolpar, oväntade gupp, krökar och flanörer.
Det som sticker ut lite skulle kunna vara handbokens önskan om att huvudcykelstråket dessutom ska fungera som huvudled, det vill säga att korsande trafik konsekvent förväntas väja eller stanna. Det kan möjligtvis uppfattas som djärvt. Men vi ska komma ihåg att det rör sig om de mest betydelsefulla cykelstråken i staden. I kilometer räknat är de en ganska liten del av det totala vägnätet. Jag vill också påminna om att det som bilist inte uppfattas som särskilt spektakulärt att köra på en huvudled, det är bara en form av reglering, ett tydliggörande. Men för cykelvägar är det ovanligt, i alla fall konsekvent under flera kilometer.
Min avslutning är lika enkel som självklar, och riktad till dig som är trafikplanerare i en stad: Hoppa på den stora cykelinfrastrukturtrenden. Peka ut vilka som är de mest betydelsefulla cykelstråken i din stad, eller som rent logiskt borde vara det, oavsett hur de ser ut idag. Se sen till att lyfta dem till en acceptabel nivå, både sträckorna men i synnerhet passagerna. Gör det gärna tillsammans med den lokala kretsen av Cykelfrämjandet, Cyklisternas cykelvägsanalys är nämligen mer än en handbok, det är ett involverande arbetssätt och en process. Och är du inte trafikplanerare i en stad (de flesta är ju inte det) så kontakta kommunen och ge dig ut på cykeltur tillsammans med en planerare eller politiker och bocka av checklistan. Lycka till!