30 november, 2017 av Madeleine Almqvist

Får vi plats att röra oss i staden?

Under de senaste årtiondena har digitalisering och nya innovationer på många sätt förenklat våra liv, både privat och yrkesmässigt. Det har också lett till att en allt större del av vår tid spenderas framför skärmar av olika slag. Det är sällan som förenklingar och automatisering bidrar till en högre dos rörelse för oss människor, som trots allt även i denna tid behöver motion för att må bra. Den senaste forskningen visar att stillasittande är lika farligt som rökning, och trots att allt fler springer maraton eller liknande försämras den genomsnittliga befolkningens hälsa. Detta delvis på grund av att vardagsmotion och spontanidrott får allt mindre utrymme i den moderna staden, vilket inte minst drabbar barn. Men vad kan vi då göra för att vända trenden? Hur påverkar arkitekturen och samhällsplaneringen folkhälsan?

Idrott och folkhälsa

För två veckor sedan hölls ett seminarium om idrott, folkhälsa och social hållbarhet hos AIX arkitekter på Hudiksvallsgatan här i Stockholm. Forskaren Karin Book, lektor i idrottsvetenskap, kulturgeograf och urbangeograf höll ett insiktsfullt föredrag för ett gäng branschmänniskor med precis lagom mängd humor och allvar. Hon forskar i skärningspunkten mellan urbangeografi och idrottsvetenskap på Malmö Högskola och undersöker bland annat hur städers fysiska utformning påverkar möjligheterna till fysisk aktivitet. Hon beskrev för oss åhörare hur motionsmönstren i samhället är ojämlika och att det finns en tydlig koppling mellan status och hur ofta man motionerar. Det skiljer sig även något mellan män och kvinnor, men framförallt bland barn och ungdomar blir skillnaderna mellan könen märkbara. Forskning visar att endast 44 % av pojkarna och 22 % av flickorna når rekommendationen om minst 60 minuter fysisk aktivitet per dag. Pojkar i årskurs 5 är enligt en undersökning de som rör sig mest, och flickor på gymnasiet de som rör sig absolut minst.

Odefinierade platser för ökad kreativitet och flexibilitet

Utöver motionsmönster lyfte Karin Book fram en trend som många av er säkert märkt – att föreningsidrotten är på nedgång. Den har mötts av kritik om jämställdhet och ekonomiska frågor, men framförallt har den mött konkurrens i och med kommersialiseringen av fysisk rörelse. Undersökningar om vad vi idag väljer att utöva för aktiviteter visar dessutom att det istället är mer gym och gruppträningspass, promenader och löpning eller semi-organiserade aktiviteter såsom löpgrupper, yoga i parken eller gemensam cirkelträning som lockar. Till stor del är det mindre ytkrävande aktiviteter, som också kan samnyttja stadens struktur och möblemang, som ökar i popularitet. Vad som kom först, hönan eller ägget, aktiviteten eller platsbristen, är svårt att säga. För att dessa aktiviteter i framtiden ska kunna vidareutvecklas och nya aktiviteter samskapas, bör det även finnas odefinierade platser enligt Karin. Detta är alltså platser utan ett definierat syfte, där brukarna själva kan välja hur platsen ska användas och omforma den kontinuerligt. Ofta utformas lek- och idrottsytor för specifika aktiviteter, där exempelvis fotbollslinjer, redskap eller avskärmande staket signalerar att det finns regler att förhålla sig till och en specifik avsikt med platsen. Därmed kan platsen användas ”fel” och resultera i en tillsägelse eller att de som vill använda den ”rätt” får förtur. Förhållningsregler stävjar kreativiteten och flexibiliteten, som annars kan bidra till att fler vill använda platsen.

Jämställdhet i planeringen

Tidigare populära lösningar för att skapa mer jämställda och jämlika ytor för lek och rörelse, såsom multisportplaner och skateparker, har ofta lett till fler uppehållsytor där pojkar och män dominerar. Dessutom är brukarna främst personer som redan är intresserade av idrottsutövning och därmed redan är aktiva. Utegym har ofta en något mer jämställd fördelning brukare men ändå med en majoritet av män. Det finns dock forskning om vilka kriterier som kan bidra till att skapa en mer jämställd offentlig plats, och som kan användas som ledord vid planering av aktivitetsytor. Kriterierna är som följer:

• Skala – ytan bör inte vara för stor eller för liten
• Inramning – platsen bör upplevas som en del av staden och inte vara isolerad
• Trygghet – både reell och upplevd trygghet
• Avvägning av grön- och blåstruktur – det vill säga lagom med växter och vatten
• Ytor för fysiska och sociala aktiviteter
• Rena toaletter
• Semiorganiserade aktiviteter – yogapass, konstlektion, gympa etc.

Ökad aktivitet på mindre yta

Hur kan vi då förena denna önskan om ökad aktivitet för bättre folkhälsa med en allt mindre yta i städerna, där många olika intressen för markanvändning finns? Och hur kan vi skapa en robust och hållbar planering som kan bidra till en större jämlikhet och jämställdhet i motionsmönster och användning av det offentliga rummet? För det första är de nya ”inne”-aktiviteterna mer anpassade till mindre ytor, eller till delad användning, än vad föreningsidrottens ytor är. Om man därför istället följer det som människor redan efterfrågar så kan bättre promenad- och löpmöjligheter, odefinierade offentliga rum och konverterbara lokaler komma en bra bit på väg. Föreningsidrotten har dock fortfarande stora sociala fördelar i form av gemenskap, tillhörighet, uppfostran med mera, varför det är viktigt att behålla en mångfald av möjliga aktivitetsformer. För att nå ut till fler tjejer och kvinnor visar undersökningar att samordning och aktivitetskombinationer, där möjlighet finns till både sociala och fysiska aktiviteter på samma plats, är en viktig förutsättning. Kanske kan rörelsen dessutom komma till människorna istället för tvärtom, kanske kan exempelvis välbesökta köpcentrum inspirera till aktivitet för barn och ungdomar? Tänk den som hade alla svar…

Karin Book har några av dem, så kolla gärna hennes forskning för fler åtgärder.