Det resurssnåla monumentet – uppnåbart eller en paradox?
Det resurssnåla monumentet är i mångt och mycket en paradox eftersom strävan efter att skapa något unikt och imponerande ofta kolliderar med målet att hushålla med resurser. Kanske är ”lagom” bättre att sträva efter? Jag delar några av mina tankar kring hur vi kan förhålla oss till detta.
Att vi måste hushålla med våra resurser har förstås inte undgått någon. Trots det beskriver vi ofta våra projekt i superlativa termer som störst, längst och högst. Jag går själv i samma fälla och inser till exempel att jag i höstas stoltserade med att ha varit med och projekterat Sveriges största parkeringshus i trä. Vad nu detta innebär. Att vi beskriver våra projekt i dessa termer tror jag är en defekt rest från ingenjörskonstens utveckling, där vår förmåga på något vis skulle vara kopplad till unicitet – att ha åstadkommit något som ingen annan gjort. Det är förstås också kopplat till vår mänskliga drift att kompensera för vår litenhet genom att lämna monument efter oss. Och visst kittlar det lite extra när man fått vara med och skapa något speciellt.
Lagom
När det kommer till hållbarhet borde strävan efter lagom och rimlighet generellt vara större. Vi borde inte bygga för lite och inte för mycket utan hitta precis ”lagom”! Som exempel har jag studerat hur en byggnads våningsantal påverkar dess klimatbelastning. Byggnader med ett fåtal våningar är, ur denna synvinkel, för låga. Grundläggningens inverkan blir oproportionerligt stor. Om våningsantalet ökas minskar därför inledningsvis koldioxidbelastningen per kvadratmeter. Vi kommer dock till en gräns där byggnaden blir så hög att vinden riskerar välta den – då jag som konstruktör måste kompensera genom att öka vikten – oftast genom att addera betong. Precis innan detta fenomen inträffar hittar vi något som jag skulle vilja kalla ett ”lagom” antal våningar för en byggnad med en given geometri och stomme. Missta dock inte denna siffra för en sanning – parametrarna som påverkar är alldeles för många för att det skulle låta sig göras.
Men hur var det nu med det nu med de där resurssnåla monumenten – finns det exempel på sådana? Det gör det förstås eftersom engagemanget och kreativiteten idag är stor inom hållbarhetsområdet. Jag grävde i mitt eget arkiv och hittade ett exempel, som åtminstone jag tycker kvalar in här. Lustigt nog handlar det om det allra första projektet jag genomförde – långt innan jag var medveten om begreppet hållbarhet.
Mitt första
Hösten 1999 läste jag en kurs i stålkonstruktion i min civilingenjörsutbildning på LTH. Min lärare undrade om det fanns någon av oss studenter som var intresserade av att ta sig an ett mindre jobb. Och min hunger att alltid vilja testa något nytt ledde till att jag strax satt med ångest över att ha tackat ja till mitt första skarpa jobb. Det handlade om att konstruera ett isklättringstorn till världscupstävlingarna i Åre vårvintern 2000.
I retrospektiv inser jag att ett resurssnålare projekt är svårt att tänka sig. Min beställare hade kommit över en gammal uttjänt fackverksmast som han behövde min hjälp med att verifiera och modifiera. Idén var att dela upp masten och resa tre, vardera 24 meter höga, fackverkstorn vid Åresjöns strand. Tornen skulle därefter kläs med fiberduk och begjutas med vatten från en vattenkanon till dess att tre artificiella frusna vattenfall skapats. Monumentalt och mäktigt!
Tornen före och efter vattenbegjutning
Ja, det var stort för mig att, som ung blivande ingenjör, själv ansvara för denna konstruktion. Merparten av mitt fokus riktade jag dock ner i backen, på grundläggningen för tornen. Det är också där merparten av koldioxidbelastningen låg, om vi nu ska fortsätta den jämförelsen. Men det faktum att merparten av strukturen ändå var återbrukad och att energin att frysa isen kom från (eller möjligen togs av) omgivningen så blev det på många sätt ett hållbart monument. Tävlingarna kunde hållas som planerat och konstruktionen levde därefter några år innan den fick lämna plats för ett nybyggt hotell.
Inspireras
Det finns stora möjligheter att låna mitt exempel som förebild och inspiration till nya varianter på temat resurssnåla monument. Att ta hjälp av naturen och att återbruka gamla konstruktioner för helt nya ändamål när vi vill imponera på varandra inom branschen känns som rätt väg att gå. För våra bruksföremål och nödvändigheter anser jag däremot att ett mer återhållsamt och lagom förhållningssätt är betydligt rimligare – oavsett grad av återbruk.
Kanske kräver vår tids största utmaning framför allt att alla vi inom samhällsbyggnadssektorn accepterar vår litenhet och ser över vårt språkbruk när vi blir exalterade?