När vi inte tänker själva kanske någon annan gör det åt oss – den fysiska miljön som maktmedel
Häromdagen när jag drack mitt morgonkaffe läste jag att i USA ska transsexuella elever på offentliga skolor hindras att välja toalett efter deras könsidentitet, de ska tvingas gå på toaletten som är avsedd för deras biologiska kön. Jaha tänkte jag, ska en behöva börja morgonen med att bli förbannad?! Ja tydligen! Det är illa när den fysiska miljön används som vapen mot vissa grupper. Precis som när de svarta i USA inte fick gå på samma toalett eller dricka ur samma vattenfontän som vita. Den fysiska miljön blir ett medel för att styra och minska människors makt.
Det är ju tvärtemot hur vi vill arbeta i samhällsplaneringen. Vi vill ju skapa miljöer som bidrar till jämlikhet. Eller hur?! Som gör det lätt för alla att leva till fullo som sig själva. För att göra det måste vi alltid tänka normkritiskt. För att tänka normkritiskt måste vi anstränga oss. Det är nämligen inget som sker automatiskt. Att inte tänka normkritiskt däremot, det sker automatiskt. Det tror jag vi alla är superduktiga på. Det har vi nämligen fått lära oss sen barnsben; ”nehe så sitter vi inte här” och ”här gör vi minsann så här när vi äter”. Det är antagligen därför vi utformar de flesta lekplatser och aktivitetsytor på ungefär samma sätt. Och det är antagligen därför det blir annorlunda lekplatser och aktivitetsytor när syftet är att gå utanför normen.
Vi borde egentligen göra en certifiering för normkritiskt tänkande i planering. Jaha här har de missat en kontrastmarkering – minuspoäng. Jaha här är hissen inklämd bakom en otrygg tjock pelare – minuspoäng. Jaha här sitter dörrhandtaget jäääätte högt upp fast att det bara är 5 åringar som går in här – minuspoäng. Då skulle vi så småningom också kunna säkerställa att ingen använde den fysiska miljön för att stänga vissa grupper ute.
Men hur tänker man normkritiskts då kanske någon undrar? Jag hörde ett bra exempel på hur svårt det kan vara med normkritiskt tänkande för något år sedan när jag lyssnade på en av planerarna som var med och utformade ”rosens röda matta”, en aktivitetsyta som unga tjejer varit med och planerat, i Malmö. De berättade att trots att de skulle planera med syfte att göra en aktivitetsyta för alla så fastnade de ändå i skatebordramper och klätterställningar från början. Det var inte förrän de tog in de unga tjejerna i projektet och frågade vad de ville ha som de började tänka utanför business-as-usual. Det blev uppenbart att skateboardramper inte alls tilltalade alla.
Eller som en elev sa till mig för ett tag sedan i ett projekt där vi tog fram riktlinjer för utformning av trygga och fräscha skoltoaletter; ”varför frågar de oss inte bara vad vi vill ha för typ av toalett innan de bygger”. Hejsan svejsan, ja där slog du huvudet på spiken tänkte jag. Det är ju såklart precis det vi ska göra; fråga innan vi bygger. För när vi inte gör det riskerar vi att göra fel. Att göra fel betyder oftast att de som redan är mest exkluderade i samhället blir än mer exkluderade. Så det är viktiga grejer det här. Men vi samråder ju en massa när vi planerar och frågar folk hela tiden kanske någon tänker nu. Gills inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så är det oftast inte en bred representation som kommer på samråd. Det är därför vi måste söka upp människor särskilt också. Som ett plus till samrådet. En annan sak vi kan göra och som faktiskt är väldigt enkel, det är att fundera på vem som är resenär, användare eller besökare på just denna plats och för just detta som vi ska bygga. Inte bara då vem som kommer utgöra majoriteten, utan fundera kring alla de som kommer vistas eller använda en viss plats. Vad har alla dessa olika människor för behov av exempelvis trygghet?
”Tänkte inte på det” duger alltså inte är väl summan av detta inlägg. För när vi inte tänker kanske någon annan gör det åt oss, och av fel orsak.
Om det är någon som har bra exempel från projekt som planerats med normkritiskt tänkande, eller inte gjort det, så får ni gärna höra av er till mig.