Staden – vår livsmiljö. Modernismens tid
Människor har sökt sig till städerna genom alla tider, och så kommer det att fortsätta. World Urban Prespects förutspår att städer kommer växa gigantiskt kommande årtionden. År 1950 bodde en tredjedel av alla människor i städer. År 2008 bodde för första gången hälften av alla människor i städer, 3,3 miljarder. År 2050 beräknas att 66% av människorna kommer bo i städer, eller cirka 6 miljarder. 90% av populationsökningen kommer att ske i städerna.
I samma rapport sägs det att de städer som framför allt växer är städer i Afrika och Asien, urbaniseringen har kommet kortast där. Megastäder (e. megacities) kommer bli fler, dvs städer som har mer än tio miljoner invånare. 2014 fanns det 28 megastäder men 2030 räknas att det kommer vara 41 megastäder enligt prognosen från FN.
Dessa ändringar i bosättning har skett förr: i Europa och Nordamerika ökade antal människor i städer från 15 till 423 miljoner mellan 1750 och 1950. År 2000 bodde 70 – 80 % av västvärldens befolkning i städer, år 2030 kommer förmodligen den siffran vara 80 – 90 %.
Vårt sätt att leva, vår ekonomi och våra sociala förutsättningar, påverkas av hur vi bygger våra städer.
Hur städer har utvecklats genom århundradet och vart vi är på väg avhandlas i boken ”Staden – vår livsmiljö” (i. Borgin – heimkynni okkar) som jag och Hjalmar Sveinsson, filosof och politiker i Reykjavik, har skrivit tillsammans. Den kom ut i Reykjavik i november förra året och är ett viktigt inlägg i debatten om stads- och trafikplanering.
Jag har satt ihop tre blogginlägg som handlar om våra städer och som kommer att publiceras här och är detta första inlägget.
Kring sekelskiftet 1900 hade många i Europa flyttat in till städerna från landsbygden. En ny samhällsklass hade kommit till: arbetarklassen, och de var många. De arbetade i industrin och levde under dåliga förhållande. På den tiden hade man stor tro på framtiden, och nya idéer dök upp. Vissa menade att inget annat än att lämna städerna dugde för att kunna leva på bra sätt. Städerna var smutsiga, trängseln var stor och det var allmänt kaos där. Under den tiden blev den så kallade Trädgårdsstaden (e. Garden city) populär. Dess huvudsakliga talesman var engelsmannen Ebenezer Howard, född 1850. År 1902 publicerade han boken Trädgårdsstaden (e. Garden Cities of To-morrow). Nya byar skulle bildas i utkanten av städerna i kooperativ, med bra kollektivtrafik, grönska runt bebyggelsen och med cirka 30 000 invånare. Invånarna skulle hyra bostäder och utbytet skulle betala för uppstart och driftkostnad. Dessa idéer i sin yttersta vision blev inte verkliga någonstans, men idéen om rymliga och ljusa bostäder och mycken grönska blev populär under 20-talet (till exempel Letchworth i Storbritannien).
Men städerna växte snabbt, och snart blev det klart att varken det gamla sättet att bygga eller trädgårdsstaden dugde för att bygga bra bostäder för alla de människor som bodde i städerna. Detta blev startskottet för modernistens tid i bostadsbebyggelse och planering av städer. Arkitekten Le Corbusier kritiserade städerna för att vara omoderna och ohälsosamma, och på det sättet höll han med trädgårdsstadens människor. Men han tyckte inte att människorna behövde fly städerna, hans lösning var att byggandet behövdes effektiviseras. I sin bok ”The city of tomorrow and its planning” från 1929 presenterar han städer för 3 miljoner invånare, där staden är uppdelat i centrum, industriområde och gröna områden. Invånarna är också uppdelade i tre olika grupper; de som bor i centrum, bor i utkanten av städerna och jobbar i industriområden, och de som bor i utkanten av städerna men jobbar i centrum. Centrumet skulle vara supertätt bebyggd med 24 höghus och utkanten av städerna bestå av glesbebyggda höghus med grönska runt om.
Le Corbusier gav sig också in på trafikplaneringen. Framtidens trafik måste vara snabb och effektiv, baserat på bilen och spårbunden trafik. Och därför krävs inget annat än väg med tre våningsplan! På botten är tung trafik, på gatuplan är lättare trafik med kortare resor och på broar skulle snabb genomgående trafik gå. Nyckeln är att ha få gator men breda och få korsningar för att inte sänka hastigheten.
År 1933 hölls International Congresses of Modern Architecture konferens. De var präglade av Le Corbusiers idéer, städer skulle vara effektiva och till exempel skulle trafiken moderniseras med planskilda korsningar som säkrar effektivt flöde. Slutsatsen från konferensen blev någon slags riktlinjer för hur städer skulle byggas. Det kan väl sägas att där sattes visionerna och förutsättningarna för den ”moderna staden”.
Resten känner vi väl till, SCAFT och miljonprogrammet är påverkade av dessa idéer. Men det dröjde inte länge tills kritiska röster började höras.