Faran med en enda berättelse

Jag har lånat titeln från ett TED-talk med Chimamanda Ngozi Adichie som ni kan se här. Cimamanda är född och uppvuxen i Nigeria och lärde sig tidigt att läsa och skriva. I tidig ålder började hon skriva böcker med inspiration från de barnböcker hon själv växt upp med. Alla barnböcker som fanns i hennes närhet var från England och hon skrev därför berättelse om personer som drack Ginger beer och om folk som språkade om vädret. Lite ironiskt med tanke på att hon själv bodde i ett land där vädret sällan är föremål för människors kallprat. Ginger beer hade hon aldrig ens smakat. Alla Chimamandas karaktärer var vita precis som de karaktärerna hon själv läst om. Hon reflekterade inte då över att de berättelser hon skrev inte speglade hennes egen verklighet utan var något hon bara kände till från böckernas värld.

När Chimamanda flera år senare flyttade till USA för att studera delade hon rum med en amerikansk tjej. Hennes nyblivna rumskompis förbluffades över Chimamandas perfekta engelska och att hon hade koll på hur man hanterade köksutrustning. För rumskompisen var Afrika ett enda land med en befolkning döende i aids. Precis så som det berättats i de böcker och filmer hon tagit del av. Sensmoralen i Chimamandas berättelse är inte så svår att förstå. Det sägs ju att en bild säger mer än 1000 ord. Men det är väldigt tydligt att både 1000-tals ord och bilder ofta berättar samma sak.

En av de bästa saker med att göra medborgardialoger eller genomföra intervjustudier är att jag vet att jag kommer bli överraskad. För var jag än är och vem jag än pratar med får jag alltid mina fördomar krossade om hur det är att vara man, kvinna, ung eller gammal på just den där platsen. Vi har alla fördomar. Det viktigaste är att inte låta dem påverka vårt sätt att agera.

Jag tänker att om vi inte visar bilder som ger olika berättelser om vem som bor på en plats så riskerar vi att bygga in denna enda berättelse av den platsen i den fysiska miljön. Vi måste låta människors olika berättelser ta plats i de planeringsunderlag vi tar fram. Inte bara berättelser av de som syns och hörs mest. Det må vara mer än vad planprocessen kräver. Men annars tror jag det blir svårt att planera för bättre städer för alla. Det är olika människors berättelser som är beståndsdelarna i våra kulturer, som i sin tur formar våra städer och länder. Låt det synas!