Som Sverige bäddar får Eritrea ligga

Att fela är mänskligt

”Att stå sitt kast” är ett begrepp som jag tror att många känner till. Likaså ordspråket ”som man bäddar får man ligga”. Inte bara är dessa uttryck vedertagna, utan jag tror att folk tar dem till sig. De köper resonemanget eftersom det faktiskt är rimligt att man får skylla sig själv när man gör fel.

Men även om det är fullt mänskligt att fela, är det dock inte alltid helt enkelt att erkänna det. Om vi exempelvis kör för fort och får böter, tror jag att många av oss i första hand skyller på något annat. Det kan vara den bittra polisen som gjorde kontrollen, eller att hastighetsmätaren var trasig, eller att någon låg bakom och stressade på och att man inte ville stoppa trafikflödet. Men innerst inne vet vi att vi körde för snabbt och det är inte mycket mer att göra än att bita i det sura äpplet och betala boten. När man väl gjort det och man får lite perspektiv är det sedan ofta enklare att stå för det man gjort. Ja, det var faktiskt jag som körde för snabbt och förhoppningsvis lärde jag mig en läxa.

Mänskligheten har felat länge nu. Och det handlar inte om enskilda individer, så den som spontant vill skylla jordens undergång på personer som Trump och Bolsonaro får bita sig i tungan. Det är ett globalt och kollektivt felande som pågått alldeles för länge och på alldeles för många fronter och på alldeles för stor skala om man ser till hur stora kunskaperna är i dagsläget. Vi vet att vi gör fel, vi vet vad vi gör fel. Vi har till och med kommit så långt att vi i mångt och mycket vet vad vi skulle behöva göra för att istället göra rätt. Ändå gör vi bara en bråkdel av det arbetet.

Att fela i samhällsbyggnadsbranschen

Om jag nu drar parallellen till samhällsbyggnadsbranschen där jag själv är verksam vill jag peka ut ett par viktiga faktapunkter:

  • Sveriges resursuttag är drygt 4 gånger större än vår möjliga ”andel” av planetens resurser. Det placerar oss bland de topp tio värsta länderna och resurserna som mänskligheten har till sitt förfogande skulle vara slut 3:e april om alla länder levde som oss
  • Samtidigt är cirkulariteten mindre än 5 procent, sett till materialvär­det för resurserna. Det betyder att det vi använder alltså tappar 95 % av sitt värde redan under första använd­ningscykeln
  • Hälften av resurserna som används i Sverige går till städer och infrastruktur, där en stor andel utgörs av sten och grus, viktiga komponenter i exempelvis betong
  • 70% av resurserna som används i Sverige importeras hit
  • Nästan alla hus rivs i dagsläget innan de nått sin tekniska livslängd. De projekteras för att hålla i minst hundra år, ändå river vi massor av byggnader innan dess

I Sverige är vi idag bättre på att destruera eller deponera, än vad vi är på att ta tillvara och återbruka resurserna från långlivade varor och infrastruktur. Inom detta område är vi dessutom sämre än många andra länder. Orsaken? Vi har råd att kasta eftersom vi är ett rikt land.

Vi har alltså en ekvation som inte alls går ihop. Vi har fyra gånger större resursuttag idag än planeten klarar av, samtidigt som vi river det vi byggt och lägger det på tippen. Vi vet att det är fel. Men istället för att sluta upp och ta fram en resursbudget som håller, roffar vi åt oss från andra länder. Så mycket som 70% av resursuttaget hämtar vi utanför Sveriges gränser och det blir alltså inte vi som betalar priset för att övertrassera resurskontot. Rent krasst skulle man hypotetiskt kunna säga att det är Eritrea, Haiti, Etiopien, Rwanda, Burundi och Tchad som betalar Sveriges nota. Det är deras fattigdom som håller oss flytande eftersom de förbrukar mindre än en planet om året.

Sex länder behöver leva fattigt för att betala Sveriges nota.

Och samtidigt som vi snor åt oss de resurser vi kan av andra för att tillfredsställa våra nya, och mer krävande behov, river vi fullt fungerade byggnader i Sverige. Endast 5% av materialet kan sedan återanvändas i sitt fulla värde och så köper vi istället in ännu mer utifrån när vi behöver bygga nytt där vi nyss har rivit.

Merparten av betongen krossas sedan vid rivning och används som fyllnadsmaterial på vägar eller används för att täcka deponier och endast en bråkdel kan användas som betongballast. Material som vi en gång betalat för och som lett till bland annat hotad biologisk mångfald, klimatpåverkan, föroreningar i miljön och ett allmänt övertramp av de planetära gränserna slänger vi helt enkelt på tippen och kallar för återvinning.

Finn fyra fel

Med detta sagt, kan du finna fyra fel?

Det finns säkert flera, men dessa ser jag:

  • Fel 1: Vi använder långt mycket mer resurser än vi har råd med
  • Fel 2: Vi köper in 70% av resurserna vilket bara betyder en förflyttning av var konsekvenserna uppstår. Vi pinkar helt enkelt i någon annans sandlåda och leker glatt vidare i vår egen
  • Fel 3: Vi river fullt fungerande hus
  • Fel 4: Vi återvinner alldeles för lite av den rivna resursmassan till sitt fulla värde

Hur kan vi då åtgärda dessa fel?

Staden är en åker. Vi måste skörda istället för att plöja

Vi måste se det byggda samhället som en resursbank. Precis som en åker så låter man grödorna växa upp och när det är dags skördas de. Det synsättet har vi inte i dagens bebyggda miljö i Sverige, men man gör detta i exempelvis Sydney där de kartlagt ålder och lokalisering för de material som staden är byggd av. På så sätt planerar de ”skörden” av materialen och vet när de tas ur bruk och kan bli tillgängliga som sekundära material. I Sverige behöver vi gå åt samma håll. Vi måste sluta importera nya naturresurser och ersätta dessa materialflöden med de resurser som vi redan satt i omlopp och byggt in i våra samhällen. Här måste vi hitta sätt att använda material och kanske framförallt betongen till sitt fulla värde i nästa användningscykel.

Det betyder att vi måste hitta nya sätt att riva och lagra betongen på så att den kan användas vid produktion av nya hus och inte blir till täckmaterial för deponier. Vi måste också lära oss projektera mer med återbrukat material som förutsättning. Som en kollega skrev ”vad väger egentligen en stad?”. Hur stor kan materialskörden bli och under förutsättning att vi vänder på förhållandet så att 95% av resurserna kan återvinnas till sitt fulla värde, hur mycket av resursbehovet kan vi täcka? Kan vi betala vår egen nota så att de fattigare länderna slipper?

Det är inte husens fel att de ser ut som de gör

Det handlar också om att ändra synsätt. Det var arkitekter och konstruktörer som ritade husen som vi river idag. De var då precis som vi är nu. De kämpade mot samma tidspress, samma ekonomiska ramar och gjorde så gott de kunde med de givna förutsättningarna, precis som vi gör idag i våra projekt.

Det är knappast husens fel att vi byggde dem med för låga takhöjder med dagens svenska mått mätt. Det är enbart människans fel att de husen står där de står och ser ut som de gör. Det är människans fel att vi på sjuttiotalet inte kunde se framför oss hur mycket annorlunda vi skulle komma att vilja att våra kontor såg ut 2019. Ändå verkar vi precis som med fortkörningsboten vilja frånsäga oss ansvaret. Det är enklare att säga att det är huset som är dåligt. Det är husets fel att det nu måste rivas.

Vi verkar också ha någon godtycklig gräns för vad som verkligen är dåligt. Att husen i Gamla Stan är sneda, lyhörda och saknar hiss spelar ingen roll. Det tillhör ju charmen för så gamla byggnader och vi betalar gärna mycket för att hyra sådana lokaler eftersom de idag anses unika. Men mörka fyrkantslådor från sjuttiotalet som känns muggiga och omoderna är inte accepterat idag. Men vilka är vi att förkasta arbetet som generationen innan oss gjorde och riva utan att det verkligen är sista utvägen? Vilka är vi att under de kommande 10–20 åren bestämma det framtida värdet av en skokartong från sjuttiotalet och avgöra om den ska få stå kvar eller inte? Hur exklusivt kommer man inte tycka att dessa hus är år 2120 när det knappt finns några kvar? Då kommer vi kanske ha samma acceptans för ”operfektion” som vi har för husen i Gamla Stan idag, så varför inte bara sitta still i båten och vänta in att de blir trendiga igen?

I ett par generationer får vi kanske stå ut med att vi tycker oss ha låga takhöjder och att vi sitter trångt på kontoren tills byggnaden faktiskt har uppnått sin fulla livslängd och därmed kan tillåtas gå i graven och ersättas med det bästa på marknaden. Vid denna tidpunkt har vi kanske dels svängt om i vår syn på vad som är charmigt igen och det kanske är så pass unikt att vistas i dessa hus att folk dessutom betalar så stora pengar för att få hyra fastigheten att man inte längre vill riva den, precis som vi känner för Gamla Stan idag.

Och skulle det inte vara så har vi om femtio år förhoppningsvis blivit mycket bättre på att ta tillvara på vår bebyggda miljö och kan ”skörda” material då istället för att importera nytt som vi gör idag. För det finns snart inget nytt. Resurserna tar slut tidigare och tidigare för varje år och vi behöver ställa om innan vi står där med skägget i brevlådan. Och den dagen som resurserna tar slut, när materialflödena stoppas oavsett om vi vill det eller ej, då kommer den svenska standarden att förändras. Då kommer vi inte att kunna bygga efter de standarder vi har idag ändå utan kommer få göra avkall. Tänk hur många hus som då hunnit rivas i onödan fram till dess. Det är fullt rimligt, och kanske till och med troligt, att gårdagens standard som känns förlegad idag istället blir pånyttfödd som morgondagens standard.

Argument till att riva

Nu vet jag att våra konstruktörer på Tyréns mer än gärna försöker bevara så mycket som det går och hellre bygger om än bygger nytt. Men eftersom människan konstant envisas med att bli ännu fler, där dessutom alla vill både bo och arbeta ännu större och ännu lyxigare för varje år, är det mycket svårt att bevara all befintlig bebyggd miljö. Befintliga konstruktioner klarar inte den ombyggnad eller påbyggnad som krävs för att få plats med fler anställda och samtidigt tillfredsställa de höga krav vi har på komfort idag och den enda ekonomiskt görbara lösningen vi ser idag är att riva och bygga nytt.

Och visst finns det också klimatmässiga vinster i att byta ut gamla byggnader med stora värmeförluster och ineffektiv ytanvändning till moderna kontorskomplex med sprillans nya ventilationssystem. Men vad är paybacktiden? Om vi river ett sjuttiotalshus med 100 års livslängd år 2020 har det rent tekniskt minst 50 år kvar att leva. Det betyder att återbetalningstiden klimatmässigt med att bygga nytt måste ske snabbare än inom 50 år och jag är tveksam till om det gör det. Särskilt om den nya byggnaden dessutom ska överta den återstående klimatskulden som finns inbyggd i det hus som står där idag och som inte fått ”leva klart” och därmed inte betalat tillbaka sin egen klimatskuld. Men oavsett om det skulle visa sig att det lönar sig klimatmässigt inom 50 år, så är det betydligt mer resurssmart att låta byggnaden stå tills den är uttjänt år 2070 än vad det är att bygga nytt och bygga större. Särskilt med tanke på det extremlåga materialvärdet vi har vid nästa användningscykel i dagsläget.

Hur dåligt är ett svenskt hus?

Vi är väldigt snabba på att döma ut skokartongerna, men hur dåliga är de svenska kontoren egentligen? Hur trånga är våra kontorslokaler ur ett globalt perspektiv? Har vi i Sverige gjort oss mer förtjänta av högre takhöjder på våra kontor än vad andra har? Har vi som arbetar år 2019 mer rätt till utblick än vad våra föräldrar hade på sjuttiotalet bara för att standarder säger så? Hur mycket bättre mår vi och hur mycket bättre presterar vi på jobbet om vi har toppmoderna, rymliga lokaler och hur står sig detta i relation till onödig rivning?

Självklart önskar jag att alla kunde få allt. Men nu går inte det. Vi står under såväl klimathot som ett rasande stort uttag av ändliga resurser. Enda anledningen till att det fortfarande går för oss att ha så här lyxiga arbetsplatser och bostäder som vi har i Sverige är för att länder som Tchad, Burundi och Eritrea använder så hiskligt mycket mindre och lever så otroligt mycket sämre. Men är det verkligen rimligt att de ska stå för 70% av den verkliga kostnaden för vårt resursuttag så att vi kan köpa in billiga resurser från dem och leva med luftiga takhöjder så väl hemma som på jobbet? Är det okej att vi leker någon slags omvänd Robin Hood som tar från de fattiga och ger till de rika? För i grund och botten är det exakt det vi gör.

Vi hävdar att vi har rätt att fläka ut oss med en stor trea trots att vi bara är två personer i hushållet. Vi kräver att det ska vara fyra meter i takhöjd under de timmar vi är på jobbet även om kontoret sedan står tomt 15 timmar om dygnet och vi vägrar sitta närmare än två meter till närmsta kollega. Vi ska ha allt både hemma och på jobbet, oavsett om det betyder att sex andra länder ska ha så mycket mindre.

Innerst inne tror jag att alla tycker att det är fel. Lika mycket tror jag att alla innerst inne tänker ”var det verkligen nödvändigt?” om varenda fullt fungerande byggnad som rivs. Magkänslan är nog att det inte känns helt rätt när  planetens välmående får stå åt sidan så att vi ska kunna få ännu mer.

Dags att bita i det sura äpplet

Någonstans tycker jag att vi får ta och bita i det sura äpplet nu. Det är dags att ta konsekvensen av det som vi själva har gjort.

För vi gör fel nu. Varenda gång som ett fungerande hus rivs innan det nått sin livslängd och hamnar under en väg eller på en deponi så gör vi fel. Att slänga med argument som att ”vi blir ju fler” eller ”standarden har höjts” håller inte i många år till. Snart kommer det enda svaret på det argumentet vara

jaha, och?

För tids nog går det inte att bygga mer, hur många fler vi än blir. Den enda lösningen då är att vi får sänka den svenska kravbilden. Vi får helt enkelt nöja oss med att det är trängre på arbetsplatsen än vad vi önskat. Vi får acceptera att det är lägre i tak jämfört med nyproduktion, att ventilationen är begränsad eller att inte alla kan ha utblick. För om vi inte gör en sådan omställning finns det istället inget alls att ha utblick till för nästa generation.

Betyder detta då att vi ska bojkotta hela samhällsbranschen och sluta bygga helt? Nej, det är inte lösningen på problemet. Vi måste ”bara” bryta den negativa inställning som många har till en viss typ av hus och vi måste skifta materialflödet. Hur mycket vi än sparar kommer vi alltid att behöva riva förr eller senare och när vi väl bygger nytt ska vi bygga på det absolut mest hållbara sättet och lära oss göra detta inom de planetära gränserna och utan att behöva importera 70% av våra resurser. Vi måste som bransch bli bättre på att riva byggnader på ett sådant sätt att en betydligt större andel än 5% av resurserna kan användas i sitt fulla värde vid nästa användningscykel och bli bättre på att projektera med återvunnet material. Vi måste bli bättre på att hitta rätt verksamhet för ett befintligt hus, snarare än att få ett befintligt hus att passa in på en annan verksamhet än den som den byggdes för.

Make do with what we have

Nu får vi lov att faktiskt göra det bästa av det vi har och anpassa oss själva för att passa in bland befintliga byggnader istället för att riva dem för att de ska passa oss. Som Sverige bäddat får Sverige helt enkelt ligga.

  

Ps. Jag skulle gärna se att någon tog fram följande nyckeltal:

Hur mycket resurser skulle vi slippa importera och hur många fastigheter skulle vi slippa riva om alla kontorsanställda i Sverige idag gick med på följande:

  1. Ha lägre takhöjd än 2,70 på sin arbetsplats
  2. Ha mindre egen arbetsyta för att få plats med fler anställda på samma yta
  3. Arbeta hemifrån i större utsräckning så att färre kontorsplatser behövs för de anställda
  4. Ha sämre ventilation som följd av fler på samma yta mot att man istället fick 30 min betald promenadtid om dagen för att gå ut och ta en nypa luft

Jag är övertygad om att fler än jag skulle kunna tänka mig en något mindre komfortabel arbetsplats om jag visste att det på nationell nivå gjorde skillnad.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg