Less is more
Din egen lyckas smed
Sommaren står för dörren och semestern börjar kännas inom räckhåll. I år är jag lite extra peppad eftersom min nya roman precis har blivit utgiven, jag har köpt mitt alldeles egna 1920-tals hus och jag har blivit valpmamma till världens sötaste lilla Walter som på sikt ska kunna vakta mig när maken är borta med jobbet. Livet ändå hörni…
Apropå livet och ovan nämnda roman har jag funderat mer på vad som egentligen gör en lycklig och vad som är viktigt på riktigt. För just det där med vår strävan efter lycka är ju en av anledningarna till att vi sitter där vi sitter idag med klimatförändringarna som ett ständigt hot, där människan ligger bakom 96% av alla utdöda däggdjursarter och där vi skövlar jordens lungor i en hastighet som motsvarar drygt två Södermalm i timmen.
Hur hänger strävan efter lycka ihop med skövling av regnskog tänker du? Jo, någonstans längs vägen har vi intalat oss själva att vi behöver x, y och z för att bli lyckliga. Mycket vill sedan ha mer och vi blir snabbt missnöjda imorgon med det som nyss lockade oss att bli nöjda idag. Detta missnöje är i många fall orsaken bakom den överkonsumtion som pågår där man kan ställa sig frågan
Konsumerar vi för att leva eller lever vi för att konsumera? Och framför allt. Gör det oss lyckligare?
Villhöver en sådan där
Vårt missnöje med något är många gånger driftkraften bakom ett inköp. En stor del av den reklam vi utsätts för går ju ut på att få oss att må dåligt och känna oss otillräckliga och att om vi bara köper den där grejen så kommer allt bli lite bättre. Villhöver kallas det numera när vi köper efter begär istället för behov.
Må så vara då att vi köper onödigt många saker om det gör oss glada, men det är ju just där som skon klämmer; Jag tror faktiskt inte att vi är lyckligare nu än vad man var för hundra år sedan när man hade så lite.
Låt mig illustrera med fyra exempel från min bok. Den är inspirerad av mina morföräldrars liv och följer två karaktärer genom livet; från tidigt 1920-tal fram till idag.
| 1920 | 2020 | Vem är lyckligast? |
|
Min morfar fick en tub tandkräm i julklapp av sin storasyster som han skulle dela med sina två småsyskon. De tre barnen var precis saliga över denna fantastiska julklapp som skummade och fick näsan att svida. Hans favoritleksak var en pinne och ett tunnband som han döpte till Rankelben. |
Svenska föräldrar lägger i genomsnitt omkring 3 000kr på julklappar till sina barn. Bland topp 15 mest sålda leksakerna 2020 finns bland annat bajsspelet, Pokémon samlarbilder och fingerskateboard. En studie från 2019 visade att 3-5åringar i snitt har 536 leksaker, men mer än hälften av leksakerna används inte. | Utifrån detta exempel skulle jag vilja påstå att min morfar blev lyckligare då än vad dagens barn blir nu. På hundra år har tröskeln för vad som krävs för att vara lycklig skjutits allt längre fram och gjort den allt mer ouppnåelig. En tandkräm 1920 var mer ”lyckovärd” än vad jox motsvarande 3 000kr är idag. Någon slags inflation av lyckovalutan tycks ha skett. |
|
”Skinka äter man bara på jul och då ska man äta så man ler av det”, brukade min mormors pappa säga. De samägde en gris med grannarna som de hade hand om under året och kring jul slaktades den. Sedan var det stor fest tills köttet tog slut. Det motsvarar ca 0,1 grisar per person och år om vi antar fem personer per familj.
|
Skinka är bland de vanligaste påläggen och det finns tillgängligt året om. Vi äter i snitt drygt 30kg fläskkött per år och person, vilket innebär ca 300 portioner fläskkött, alltså nästan ett dagligt intag av gris. Omkring 3,5 miljoner grisar (varav 2,6 miljoner svenska) slaktas årligen för Sveriges konsumtion. Det motsvarar ca 0,35 grisar per person och år. | Den årslånga väntan som det innebar förr att med ett leende på läpparna få sätta tänderna i julskinkan har bytts ut till smaklösa skivor av ett djur som bokstavligen odlats fram under många gånger oacceptabla förhållanden bara för att vi ska kunna börja dagen med ett stycke dött djur till frukost. Återigen tror jag inte att denna oändliga tillgång och köttfrossa har gjort oss lyckligare över skinkan nu än vad man var förr när man faktiskt fick vänta och längta efter den. 0,35 grisar per år är helt enkelt inte godare än 0,1 grisar per år, särskilt inte om man ska ta grisens levnadsstandard i beaktning. |
|
På söndagar kokade min mormors mamma mjölk på spisen och blandade i kakao. ”Då var det som fest”, har min mormor sagt om det hela. |
I snitt äter vi ca 15kg godis per person och år. Det är mer än 1kg godis i månaden och 300g i veckan. | 1 msk kakao (6g) i mjölken innebar feststämning för hundra år sedan. Nu äter vi 50 gånger mer sötsaker i veckan än det, men råder det feststämning? Kanske kortvarigt, men många brukar tvärtom ha dåligt samvete och en skvätt ångest varje gång man tryckt i sig en godispåse. År 2020 lider dessutom 52% av Sveriges befolkning av fetma. |
| Min mormor hade en matta framför soffan som hon har haft i många, många år. För att inte slita ut mattan la hon en dörrmatta på mattan där hon brukade ha fötterna. | År 2019 konsumerade vi 47% mer möbler och hushållsartiklar än 2009. | Förr köpte man i större utsträckning saker som var praktiska (behovsstyrt). Nu handlar det om design, vad som är snyggt och vad som är på tapeten (begärstyrt). Vilket beteende speglar egentligen vem som är lyckligast över sin matta? Den som är rädd om den eller den som slänger ut den när något annat är på modet? |
Var det bättre förr?
Självklart har mycket blivit bättre sedan 1920, och problem som fanns då finns inte nu. Men nu handlar frågan om lycka. Känns det ärligt talat inte som att man faktiskt var lyckligare förr?
Ett av de största hindren till den omställning som krävs för att leva inom planetens gränser och på ett hållbart sätt är att gemene man inte vill backa i utvecklingen och bli av med bekvämligheter. Vi vill inte få det sämre och vi vill inte göra avkall på alla våra villhöver-saker.
Men är det verkligen så eller tror vi bara att det är så? Är det verkligen vi själva som tycker att vi måste ha allt och lite till eller är det konsumtions- och tillväxtsamhället som lurar och lockar med godis och gulliga kattungar likt den där läskiga gubben man alltid blev varnad för som barn att man inte fick följa med? Vem har intalat oss att saker är roligare om vi slipper längta efter dem eller att något blir godare ju mer vi får av det? Ni hör ju själva att det låter urdumt och helt ologiskt när man säger det högt.
För mig är det tydligt när jag nu fått chansen att blicka tillbaka genom mina morföräldrars minnen att vi inte borde vara så rädda för att downsiza. Det kanske rent av ger oss mer än vi förlorar?
Vi måste bara kunna erkänna att vi gjort fel och gå tillbaka till sådant som faktiskt var bättre förr. Allt behöver trots allt inte alltid utvecklas.
Sidospår…
En annan fascinerande sak som jag lärde mig och som jag inte hade någon aning om var att det har varit oljekris i Sverige. Under den här tiden fick man inte köra sin bil mellan vissa tider på dygnet och inte heller köra långa sträckor utan särskilda tillstånd. På något sätt gick det ju ändå och man fick väl cykla eller planera sitt körande bättre.
Visste ni att 80% av resorna med bil i tätort är under 3km och 50% av alla bilresor i Sverige är under 5km? Det är avstånd som definitivt är gång- och cykelbara för de allra flesta av oss, oavsett väder och årstid. Varför finns det ingen klimatransonering som säger att bilresor under 3km inte får göras?
Varför är man så sjukt åtgärdsrädd 2021? Varför vågar man bara prata om mål men inte ställa skarpa krav? När jag skickade ut en enkät häromåret svarade 42% att det som motiverade dem att förändra sig var tydliga direktiv och 30% önskade hårdare lagar, restriktioner och styrmedel. Varför inte ge folket detta? Varför inte gå in och vara lite tydlig för en gångs skull? Nåväl, det får bli ett annat blogginlägg…
Ha en skön sommar!
Jag avslutar istället med några väl valda ord som min mormor sa till mig om livet förr.
”Det kostade ingenting att ha kul”.
Mormor och morfar