Konsumtionsångest

En tradition för mig verkar ha blivit att varje år åka till Clas Ohlsson och köpa nya stora plastlådor att förvara vinterkläder i. Hem och städa ur garderober och byråer. Och plötsligt slår det mig igen; fasen vad mycket grejer jag har. Får lite ångest. Tänker på att jag i höstas gjorde samma sak med sommargrejerna. Däremellan har jag lämnat in en massa på stadsmissionen. Skäms ännu mer. Hur fasen är detta möjligt?!

När jag flyttade till Stockholm för flera år sedan rymdes allt jag ägde i en bagagelucka på en bil. Det var inte ens en kombi.  Innan dess hade jag varit ute och rest väldigt länge och då ägde jag endast 15 kg nerknycklat i en ryggsäck. Jag var så noga med mina grejer då. Kontrollerade att passet låg på samma plats varje kväll. Inget fick komma bort. Det var mitt, mitt, mitt.

Nu tänker jag att vi bor för trångt. 2 personer på 33 kvadrat betyder upp och ner med en massa lådor hela tiden. ”Vad har jag lagt den?” och ”har du sett det?”.  Men vad kommer hända om jag flyttar? Min kollega Mikaela sa lite syniskt vid en lunch att större lägenhet bara innebär mer grejer, prylar och penaler.  Hon har nog en poäng.

Har sett stapeldiagram som visar att ”jo men visst, vi stockholmare är inte så tokiga på det där med hållbarhet ändå”. Vi producerar mindre än i andra delar av Sverige. Absolut, men vi konsumerar väldigt mycket mer. Men konsumtion är på något sett vår blinda fläck när det gäller hållbarhet. Eller den omkörande bilen i döda vinkeln. Samhället talar väldigt gärna om verktyg och metoder för att få ner energiförbrukning eller minskning av olika produkters totala miljöpåverkan.  Men hur vi ska ändra vårt beteende är inte lika populärt att diskutera. Då är det alltid någon som ropar ”hallå där, det går inte att tvinga folk”. Jaså?!

När jag står mitt i röran av mitt materiella liv tänker jag att någon vänlig själ gärna får bränna allt på ett bål och klippa kontokortet. Har tänkt många gånger att någon gång hoppar jag av den här konsumtionskarusellen. Men det är lite som att jag också har tänkt åka vasaloppet någon gång i livet. Jag har dock väldigt svårt att se mig själv på startlinjen. Jag var för ett tag sen på en föreläsning där föreläsaren sa att hon precis lagt en massa pengar på en mycket dyr kurs i löpteknik, något hon försvarade med att hon nu inte har några pengar kvar att lägga på miljöförstörande saker. Så vasaloppsbiljett och personlig tränare kanske är min räddning ändå.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg