22 september, 2017 av Elin Hedlén

Hello from your friendly neighborhood Hållbarhetskonsult

Vad är hållbarhet? Varför måste vi jobba med hållbarhet? Hur ska vi jobba med hållbarhet?

Dessa frågor möts jag ofta av ute i projekt och egentligen är inte det så konstigt. Projektörerna förväntar sig ju knappast att jag ska kunna räkna på deras dimensionering av balkar, ta fram komplicerade BEST-handlingar eller göra simuleringar i IDA ICE. Varför förutsätter jag då att alla projektörer ska veta vad hållbarhet är, varför det är viktigt att ha ett hållbarhetstänk och hur vi ska ha ett hållbarhetsdrivet lösningssätt när vi står inför nya utmaningar?

När jag var nyexaminerad civilingenjör hade jag pluggat miljö och hållbarhet i fem år. Innan dess hade jag väl ett visst intresse men kunskapen fanns absolut inte där. Den kompetens som jag har fått inom ämnet beror helt på att jag valde den inriktningen och inte för att det räknas som allmänbildning att känna till Earth Overshoot Day, Planetary Boundaries eller EU:s avfallshierarki. För den som jobbar som hållbarhetskonsult inom samhällsbyggnad inser man snart att den första utmaningen i att jobba mot en hållbar utveckling ligger just där; i okunnighetens mörker. Den första utmaningen finns därför inte ute i den stora världen, utan den första utmaningen ligger precis framför mig, på mitt egna kontor med mina egna kollegor.

Låt mig förklara.

Mina förhoppningar när jag tog examen var att gå ut och rädda världen och att verkligen göra skillnad. Så fort jag kom ut på arbetsmarknaden slog dock verkligheten till som ett slag i magen. På universitetet lär man sig knappast hur det faktiskt går till att projektera fram exempelvis en tunnelbana. Man lär sig inget om systemtänk och vilka aktörer som måste ingå i projektgruppen för att det faktiskt ska bli en tunnelbana. Men så fort man börjar jobba så inser man att det är ganska många kockar med och rör i soppan. Det ska vara någon bergingenjör som pluggat sprängteknik i fem år, någon konstruktör som kan räkna på bärighet i sömnen, en arkitekt som kan skapa en tunnelbana som tilltalar en miljon olika användare, en VA-projektör som kan rådda med dagvattenhantering, en markspecialist som kan avgöra utbredningen av föroreningar… listan med de olika rollerna kan göras lång, men en sak har de alla gemensamt. De är specialister inom sina egna ämnen, inte specialister på hållbarhet.

I tunnelbaneprojektet som jag nämner är det jag som är specialisten på hållbarhet. Det är jag som ska se till att vi bygger på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt så att vi på sikt bland annat kan senarelägga Earth Overshoot Day, hålla oss inom de planetära gränserna och klättra uppåt på avfallstrappan.

Och hur gör jag det? Jag insåg ganska snart i jobbet som hållbarhetskonsult att det inte är jag som direkt kan påverka utfallet. Det är inte jag som på något sätt har ritat en enda del av tunnelbanan eller bestämt vilka material som ska väljas. Det gör alla andra, men inte jag. Det är alltså de som inte pluggat hållbarhet som ändå ska projektera på ett hållbart sätt. Det är som att be mig som inte har pluggat konstruktion att räkna ut hur tjock en pelare måste vara för att klara vikten av ett fullsatt tåg. Det är det ju knappast någon som gör.

Därför går mitt jobb ofta ut på att förmedla hållbarhet till varje projektör. Jag måste berätta vad det är och hur de ska göra. Det är jag som måste motivera dem att välja hållbara lösningar som ibland till och med går emot de lösningar som är bäst från deras perspektiv.

Konstruktören skulle exempelvis från sitt perspektiv gärna smälla upp tjocka betongpelare som skulle överleva diverse attacker och naturkatastrofer, men där måste jag gå in och säga att konstruktionen måste slimmas eftersom våra klimatkalkyler visar att konstruktionen medför för stor klimatpåverkan. EST-projektörerna har redan välfungerade systemlösningar som får el-, signal- och telesystemen att kommunicera med varandra, men där måste jag gå in och be dem byta lösning eftersom systemen innehåller komponenter som inte är godkända i Byggvarubedömningen. Den ekonomiansvarige tycker att det är billigast och snabbast att bara dra hela tunnelbanan i ytläge, men där måste jag gå in och säga stopp ur ett socialt och naturvärdesmässigt perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult i samhällsbranschen innebär därför ofta att ord står mot ord och att man måste övertyga de andra som faktiskt projekterar att de ska göra som jag säger och inte nödvändigtvis på det sätt som de lärt sig på sin utbildning. Ibland har man beställaren på sin sida och har kanske fått en lista med skarpa hållbarhetskrav som projektörerna helt enkelt måste finna sig i, men ibland handlar det helt enkelt bara om att få sin vilja fram. För att göra det så måste man få med alla på båten och det är där jag menar att den första utmaningen ligger.

Let’s face it. Många gånger upplever folk hållbarhet som ”fluffigt”. Vi ska inte ens börja tala om hur luddigt begreppet ”social hållbarhet” är. Och ja, det är ju faktiskt fysiskt möjligt att bygga en välfungerande tunnelbana som inte är hållbar. Det går att bygga en tunnelbana med för höga klimatkalkyler, med material som inte är godkända i Byggvarubedömningen och som går rakt över obebyggd mark. Det är desto svårare att få folk att gå ner 30 meter under marken om man inte litar på att konstruktionen och bergrummet håller. Det är desto svårare att hålla koll på över en miljon avgångar i tunnelbanesystemet om inte EST-systemen talar med varandra. Ändå måste jag övertyga folk som har pluggat helt andra saker än hållbarhet att hållbarhet är minst lika viktigt och jag måste få folk som har gjort på ett och samma sätt i flera decennier att helt plötsligt göra på ett annat, mer hållbart sätt.

Så, ja, jag vill fortfarande vara med och rädda världen i det stora perspektivet, men jag har under mina två år i branschen insett att man måste börja smått. Det är på individnivå jag kan göra skillnad. Jag måste förlita mig på att ett trettiotal små teknikansvariga lyssnar på det jag säger och gör det jag ber av dem, trots att det ibland går emot den bästa lösningen ur deras perspektiv.

Att jobba som hållbarhetskonsult för att bidra till hållbara samhällen är inte bara något jag vill, utan även något jag känner att jag måste. Med all den kunskap som vi hållbarhetsnördar besitter så har vi inte något alternativ. Vi måste ut och predika om hållbarhet. Vi måste berätta om vad hållbarhet är eftersom vi inte kan förutsätta att alla vet det lika bra som vi. Vi måste förklara varför det är viktigt med hållbarhet trots att vi i praktiken kan bygga ohållbara välfungerade system. Vi måste tydliggöra hur vi bygger hållbart och göra det mindre fluffigt och mer glasklart. Vi måste tjata, tjata och tjata tills öronen blöder.

Budskapet ska in, inte ut.