Shared space ger ökat stadsliv och nya utmaningar

Under min magisteruppsats genomförde jag i april intervjuer och gåturer med trafikanter på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Orsaken till studien var att jag märkt av att många kommuner väljer shared space som planeringsmetod då de önskar en stad som välkomnar flanörer och erbjuder mötesplatser utan att bilen för den skull förbjuds. Konceptet går ut på att alla trafikanter delar gaturummet utan separering i form av nivåskillnader eller trafiksignaler. Tanken är att platsens utformning ska förmedla hur rummet ska användas samt att trafikanterna själva får ”förhandla” om vem som ska gå först.

Ett av Dragarbrunnsgatans gångfartsområden. Foto: Kathrin Nordlöf

Ett av Dragarbrunnsgatans gångfartsområden. Foto: Kathrin Nordlöf

Plats för möte eller plats för oro?

På Dragarbrunnsgatan har man tre gångfartsområden, vilket bygger på shared space som koncept. Under intervjuerna fick jag en bred skala av svar på frågan om hur trafikanterna själva upplever gatan de befann sig på.  Några menade att det var rent av livsfarligt att röra sig längs gatan, att det var djungels lag som gällde, medan andra svarade att det funkar bra och flyter på. Trots att några var positivt inställda så var det orden ”rörigt” och ”kaotiskt” som oftast nämndes. Många kände inte till trafikföreskrifterna för gångfartsområdet och tyckte att det var svårt att veta hur man ska bete sig.

Resultat från intervjuerna. Ordens storlek är ordnade efter svarsfrekvens. Ordmolnet är skapat på www.wordle.net.

En tillgänglighetsfråga

Inom ramen för uppsatsen intervjuade jag även personer med olika typer av funktionsnedsättningar. Av dem kände flera sig utsatta då den röriga miljön gjorde det svårt att förutsäga trafiken. De synsvaga och blinda menade att de inte kan korsa gatan då det innebär att man måste ha ögonkontakt med bilister och övriga trafikanter. Frånvaron av kantsten och bilar som tyst stryker förbi gör det även svårt att orientera sig. Flera av de tillfrågade personerna med funktionsnedsättningar undviker gatan och menade att shared space innebär att vissa grupper inte har tillgång till gatans funktioner och omkringliggande service.

I viss mån tror jag att planeringskonceptet kan vara ett framgångsrikt sätt att balansera bilens framkomlighet och fotgängares trevnad. Min lista över ”att tänka på” är dock lång men jag tror att om man varsamt och klokt inför ett gångfartsområde så skulle vi kunna få det att fungera även i praktiken. Shared space antar utmaningen att skapa stadsmiljöer fria från bildominans.  Nästa utmaning är att backa upp planeringskonceptet med lösningar för tillgänglighet och trafikanters förståelse för hur gaturummet ska användas.