Dialog och makt över samhällsplaneringen
Hållbar stad hallbarstad.se är en intressant arena med olika artiklar kring hållbara städer. Den drivs av Arkitekturmuseet och har stöd från delegationen hållbara städer och Naturvårdsverket. Där finns också en blogg där olika människor skriver om ämnet.
Ett klokt inspel om dialog i beslutsprocesser http://hallbarstad.se/blogs/posts/107-pa-vag-mot-ett-socialt-hallbart-goteborg-dialog-for-att-mota-var-tids-stora-fragor. Det är skrivet av Bernard Le Roux som jobbat med medborgardialog länge. Hans tes är att riktig dialog också måste innebära att människor får verklig makt att förändra.
Det är populärt att prata om dialog och det blir mer och mer ett krav och önskemål i olika sammanhang. Frågan är om dialogen bara är ett sätt att kanalisera motståndet systematiskt och att ändå behålla makten eller om det finns en ärlig avsikt att lyssna? Ska människor få ett riktigt inflytande krävs det att de som bestämmer idag måste överlämna delar av makten till andra.
I bloggen står: ”En sak är klar: varken aktivt (eller våldsamt) motstånd eller passivitet är ingredienser för ett hållbart samhälle.”
Jag vill formulera samma tankegångar så här:
Basnivån i kommunikation är att informera och att låta alla ställa frågor så mycket det bara går. Då kan man få med så många som möjligt på vagnen. De som fortfarande är negativa till ett projekt ska åtminstone vara motståndare av rätt orsak. Det här är lagkrav och heter samråd. Oddsen för de som ger synpunkter att förändra saker i grunden är inte så stora. I de fallen kan det knappast kallas dialog och medbestämmande.
Vill man nå en högre nivå i dialogarbetet går man ut och samråder tidigare i projektet innan alla viktiga beslut är fattade. Då berättar man vilket problem man vill lösa och ber om tankar och förslag. Även om avsikten är god kan vissa människor bli irriterade över att inget är klart och undra vad de då ska tycka till om. Uppenbarligen är detta en effekt av att det är ovant att bli tillfrågad innan det finns ett förslag att ha synpunkter på.
En ännu högre nivå av dialogarbete är att låta människor konkret delta i den kreativa processen att lösa ett specifikt problem. Nu börjar det bli intressant och också svårt. Hur mycket kan människor utan yrkeskunskap tillåtas bestämma? Vad händer om de bara ser till sin egen grupp och orsakar problem för andra grupper?
Frågorna är inte lätta att lösa men jag är säker på att det kan bli bra till slut. Vi som arbetar med det här vill gärna arbeta mer med att ta fram metoder som hjälper till. Min gissning för framtiden är att man tydligt avgränsar var en grupp får makt. Inom den ramen får man bestämma vad som helst. Den som är beredd att arbeta med dialog och medbestämmande kommer säkerligen att ha ett försprång framöver. Arbetet har börjat på flera håll. Vem vågar haka på tåget?
Att ge människor makten är viktigt. Utan makt inget medbestämmande. Utan medbestämmande är det omöjligt att uppnå en social hållbarhet.
/Åsa Norman