11 april, 2022 av Krister Törneke

En målning berättar

Hemma i hallen hänger en tavla. Den är målad av Mohammad. Jag bad honom skriva ett gästinlägg i vattenbloggen och berätta.

Vattnet och livet i Bamyan

Jag växte upp på en plats som heter Waras i Bamyan-provinsen i Afghanistan.  Bamyan förknippas med kända monument, som Buddha-statyer och grottor, slotten Zahak, Ghalghaleh och Band-e Amir. Nästan hela landskapet består av höga bersgstoppar och djupa dalar. Människorna i området försörjde sig tidigare mest med odling och boskapsskötsel. De fattigaste människorna är de som bor i Waras. Jag har sett det och hört hur svårt de hade för många år sedan.

Mina föräldrar berättade för mig om livet de levde innan jag föddes. Livet var helt beroende av snö och regn. Om det inte kom snö eller regn på vintern och på våren hade de inget vatten alls. Alla källor sinade och det fanns inte vatten till åkrarna. Bamyan-provinsen har egentligen bra tillgång till vatten från bergen. Men i många områden har invånarna ändå brist på rent vatten.

Mina föräldrar berättade att en gång kom inte tillräckligt med snö eller regn i Waras under flera år och nästan alla källor som de använde för sina åkrar torkade ut och de kunde knappt hitta dricksvatten. På det sättet kunde väldigt få människor behålla sin boskap. De hade inte mat hemma och människor började hitta någon sorts grönsaker som växer vilt på några ställen i dalarna. De försörjde sig på det sättet och med lite vete eller korn som regeringen delade ut, och de fattigaste hade inte ens tillgång till det. Många barn blev sjuka och många förlorade livet på grund av matbrist.

Vatten är livsviktigt och alla vet att vi människor andas och lever på grund av att det finns vatten på vår älskade jord. Fortfarande är människor i Waras väldigt fattiga och efter att talibanerna har tagit över Afghanistan har Waras befolkning nästan samma situation som tidigare. Idag finns det inte åkrar eller vatten så att alla kan försörja sig med odling och boskap.

De flesta åker bort från sina familjer till Iran eller Turkiet om de har turen att kunna arbeta och tjäna pengar till familjen. Männen försörjde familjen från 1985 och tidigare genom att arbeta i Iran i tre år och sedan komma hem och bo med familjen i ett eller två år. Då fick de ett barn till och åkte sedan tillbaka för att arbeta och skicka hem pengar. Detta beror på att de inte har tillräckligt med vatten och åkrar för att kunna skaffa mat till familjen. De åren de hade tillräckligt med vatten behövde de inte åka till Iran.

Förödelsen, flykten och resan tillbaka

När talibanerna kom till vår by 2001 var jag 8 år gammal, och jag förstod hur svårt det var när alla människor pratade om att talibanerna kom till Waras. Vi var så rädda och de var väldigt grymma och dödade människor och förstörde allting. Den 11 mars 2001 sprängde talibanerna de två stora Buddha-statyerna i Bamyan, Salsal med en höjd av 53 meter och Shahmameh med en höjd av 35 meter. De byggdes för ungefär 1600 år sedan genom att de höggs ut i berget. Ett av de stora brotten som talibanerna begick mot Afghanistans historia och kultur var förstörelsen av Bamyans Buddha-statyer.

När sedan talibanerna blev attackerade av USA bildades en ny regering och människor fick det lugnare och de unga kunde börja studera i skolor. Jag fick också studera under några år men på grund av fattigdom och hoten från talibanerna mot hazarer åkte jag till Iran. Efter 5 år i Iran tog jag mig vidare till Sverige och sökte asyl. Men jag fick inte stanna i Sverige utan tvångsutvisades 2019 till Kabul i Afghanistan. En månad senare reste jag till Bamyan och återsåg min hemby Waras efter 10 år. Där är jag född och där bodde jag tills jag fyllde 16. Sedan dess har jag varit på flykt.

I Bamyan filmade jag och fotograferade platsen där Buddha-statyerna stått och såg med egna ögon att allt blivit förstört och att ingenting var kvar av statyerna. Jag besökte även Band-e Amir, en nationalpark i Bamyanprovinsen som hade många tusen utländska besökare varje år, men på grund av talibanerna har denna fina park nu inga besökare. Band-e Amir är den absolut vackraste delen av Afghanistan med rent källvatten.

Tillbaka i min hemby Waras såg jag att människor med hjälp av den dåvarande regeringen byggde ledningar så de kunde leda vatten från källorna till sina hem. Flera projekt påbörjades år 2020 medan jag var i Waras. Hjälporganisationer har borrat  dricksvattenbrunnar både i centrum och i provinsen, men det har tyvärr inte kunnat lösa problemen på grund av dålig användning och låg kvalitet på brunnarna. Många brunnar har förstörts och är inte längre användbara.

Jag såg att människor ändå inte kan klara sig utan tvingas åka till Iran och arbeta för att försörja sina familjer. Jag jämförde detta liv med det jag lärt mig om Sverige, och de har det fortfarande sämre än i Sverige för 100 år sedan. De kämpar för att hitta mat. Den enda tanken de har är hur de ska skaffa mat till nästa månad. Men vattenförsörjningen var fortfarande likadan som när jag lämnade Afghanistan för många år sedan. Än idag om det inte regnar så kan människorna inte klara sig. Om du frågar mig tusen gånger så kommer jag varje gång fram till samma svar att vatten är livet för oss.

Om det inte hade funnits vatten så fanns ingenting. Jag målade tavlan för att vi människor ska vara försiktiga med hur vi använder vatten i vårt liv. Vatten kostar inte mycket pengar men vi måste tänka på vår framtid och att allt vi har är från vatten. Varje gång jag tittar på tavlan ser jag hur viktigt vatten är. Tavlan säger oss att vi ska använda vatten på rätt sätt och inte slösa med det. Vi ska också tänka på naturen och miljön.

Mohammad

Mohammad kom till Sverige som asylsökande men fick avslag och utvisades till Afghanistan. Han flydde för andra gången strax innan talibanerna återtog makten i augusti 2021. Detta blogginlägg skriver han från İstanbul, där han också befann sig när han målade tavlan.

Om du vill läsa mer av Mohammad hittar du hans dagbok på
https://blankspot.se/?s=dagbok.

Dagboken har belönats med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”
https://blankspot.se/dagboken-fran-kabul-vinner-tidskriftspriset/.