19 februari, 2019 av Krister Törneke

En yrkesskadad VA-ingenjör besöker Nairobi

Det är ju lite av en yrkesskada, det där att överallt vart man kommer vilja kolla in hur vattenförsörjningen fungerar. Men det är inte utan att man blir lite nyfiken när man får veta att namnet Nairobi kommer från maasai-uttrycket Enkare Nairobi, som kan översättas med kallt vatten.

Staden ligger på 1700 meters höjd över havet omgiven av skog och grönska, och det sägs att stadskärnan är byggd på gammal sumpmark. Det borde med andra ord finnas goda förutsättningar att försörja staden med vatten. Ändå kan det vara en utmaning att säkerställa dricksvattenförsörjning i en stad med drygt 3 miljoner invånare.

 

Nu reste vi inte till Nairobi för att undersöka dricksvattenförsörjningen. Vi reste dit för att träffa vår nära vän och före detta inneboende Samatar. Efter att ha bott hos oss i nästan två år och dragit det korta strået i det svenska asyllotteriet blev han utvisad till Somalia. Han insåg ganska snart att han inte skulle kunna klara sig där men lyckades ta sig till Kenya där han så småningom kunde få tillstånd att bo och arbeta. Det gav oss en möjlighet att träffas igen och få en bild av hur det fungerar att skaffa sig en tillvaro utifrån ett tufft utgångsläge.

Samatar var en utmärkt guide och gav oss en inblick i livet i Nairobi från sitt perspektiv. Vi besökte hans stadsdel Eastleigh, som svenska UD av någon anledning avråder från att besöka. Man inser lätt att det finns andra delar av Nairobi som är betydligt farligare att vistas i. Eastleigh myllrar av människor, intensiv affärsverksamhet och mängder av byggprojekt. Men ok, man kanske ska undvika att dricka kranvattnet, det kan jag ge UD rätt i. Det gäller å andra sidan hela Nairobi, namnet till trots.

 

 

Samatar bor på tredje våningen i ett femvåningshus utan hiss. På taket finns en stor vattentank precis som i de flesta hus i området. Det är nödvändigt, eftersom vattnet i ledningsnätet ofta är avstängt, ibland flera dagar i rad. Från vattentanken går en separat ledning med vattenmätare till varje lägenhet. Ibland hinner vattnet i tanken ta slut innan vattnet är tillbaka i ledningarna. Då får man förse sig med vatten från någon av tankbilarna som man ser överallt. Från  tankbilarna kan vattnet pumpas upp till tankarna på taket.

Man kan också köpa vatten i de gula dunkarna som säljs lite överallt på gatan. Men då lär man få kånka upp det själv till sin lägenhet. I Eastleigh råder ett slags permanent nödvattenförsörjning kan man säga. I de finare delarna av staden verkar det däremot aldrig vara brist på vatten i kranen.

Ett av problemen med den privata vattenförsäljningen är att myndigheterna inte har någon kontroll på varifrån vattnet kommer. Det borras efter vatten lite här och var, ibland alldeles för tätt, och det leder till grundvattensänkning och risk för stabilitetsproblem i stora delar av staden. Det kan också leda till att grundvattnet förorenas. Man kan läsa lite om det i en artikel i Göteborgsposten från november 2016.

En vecka i Nairobi gav oss mycket att tänka på och mycket intressant att titta på. Därför får det här inlägget avrundas med ett antal bilder från staden och dess omgivningar ur en yrkesskadad VA-ingenjörs perspektiv.

Foto (där inte annat anges): Krister Törneke