Sluta med lukta-gott-sprayen

När jag bodde i USA under ett år efter studenten såg jag något som verkligen gjorde mig illa berörd. Det såg vulgärt och hårdhänt ut. Som något hämtat ur en dystopisk science fictionrulle. Jag mådde dåligt av att se på det och kände djupt inne i magen att det var ett slags övergrepp som jag bevittnade. Det jag såg var en så kallad Pump Jack. En oljepump som stod och hamrade ner mot Moder Jord. Det kändes bara fel.

Pump Jack

Sätta sprätt på budgeten

Kanske var det därför jag reagerade särskilt starkt nu när jag 12 år senare läste att Mark- och miljödomstolen i Vänersborg beslutat att ge Preemraff i Göteborg nytt tillstånd för genomströmning av olja till 2036. Detta tillstånd medför att under de kommande 14 åren som tillståndet gäller så kommer Preemraff släppa ut över 200 miljoner ton koldioxid. Det är nästan lika mycket som de 260 miljoner ton som är HELA Sveriges återstående klimatbudget för att leva upp till Parisavtalet. En enda aktör har alltså fått tillstånd att sätta sprätt på nästan hela Sveriges återstående klimatbudget.

Bygg tills du stupar

Andra saker av liknande karaktär som jag också mår psykiskt dåligt av att se på är grustag, kalhyggen och köpcentrum. Det är verkligen triggerpoints för mig som gör mig illa till mods. Samtliga är orsakade av den mänskliga handen, för våra ”mänskliga behov”.

Ökenlandskap i grustag

Konsumtionshets i köpcentrum

Trasig natur i kalhygge

En satellitbild från nattetid över Europa visar hur utbredd mänskligheten är. Våra bostäder och den infrastruktur som vi villhöver för vår livsstil tar allt mer plats. Min lista med triggerpunkter blir bara längre och längre och ibland känns det som att det enda som hjälper är att ta sig ut på landet och plocka svamp i en skog där man kan bli påmind om att det faktiskt finns platser som ännu inte är exploaterade.

Europa by night

Men häromveckan lyssnade jag på en lunchföreläsning ”The Bridge Talk- How will construction industry speed up development towards Paris Agreement?”. Där droppade de informationen

More is predicted to be built the next 40 years than has already been built in human history.

Vi ska alltså dubbla the global building floor area de kommande 40 åren.

Min första tanke är inte direkt ”yes jag kommer aldrig få slut på jobb” utan snarare, hur fasen ska det gå till?

Hur ska vi någonsin kunna bygga allt detta utan att det sker på bekostnad av mer eller mindre samtliga globala hållbarhetsmål?

Vägs ände

Så på en hundpromenad funderade jag en hel del på samhällsbyggnad och varför jag tycker att så mycket av det sticker i ögonen på mig när jag ser det.

Den korta förklaringen tror jag är bristen på biomimetic design. Jag törs inte kasta med några vetenskapligt underbyggda siffror här, men är inte mer eller mindre all bebyggelse som människan gör onaturlig?

Den har raka former, hårda kanter, döda material, är oproportionerligt stor, går för snabbt, den skapar inte nytta till något annat än människan… Detta är helt i motsats till hur naturen själv skapar strukturer.

Tänk dig något så enkelt som en väg. Rådjuren i skogen trampar långsamt upp en stig av det material som finns på platsen. Stigen slingrar sig runt träd och stenar, anpassar sig till landskapet istället för att forcera rakt fram. Den är naturligt bullerdämpande genom mossa och barr och medför ingen nämnvärd ökad ytavrinning. På helt naturlig väg har rådjuren skapat en väg som fyller den eftersökta funktionen att ta sig fram och de gör det på ett hållbart sätt, under såväl ”byggskede” som drift. Även vid en eventuell framtida avveckling kommer vägen inte lämna några spår efter sig.

När vi människor bygger en väg är grundlösningen istället den minst hållbara från start. Den innehåller material som krävt stora mängder resurser för att tillverka, som inte är naturliga för platsen och som har fraktats dit. Den forcerar rakt genom landskapet, spränger berg och skövlar träd. Den bullrar, den kan inte ta hand om ytvatten, den skapar barriärer och förstör biologisk mångfald. Först därefter när vi har en mer eller mindre helt ohållbar och onaturlig lösning som grundidé, då ska vi gå in och strössla på med lite gröna kompensationsfaktorer. Kanske blir det någon delsträcka som går i tunnel, kanske blir det inblandning av lite återvunnen asfalt i receptet, kanske planterar vi något träd i kompensation för de hundra vi tog ner, kanske har vi HVO bränsle i våra byggtransporter.

Det luktar skit

Men för mig blir det lite som en doftspray på ett utedass. Vid första anblick känner man parfymen och tänker att det här var ju trevligt, men efter ett tag går det inte att förneka. Det luktar ändå skit.

Det är såklart hårda ord från någon som själv är verksam i samhällsbyggnadsbranschen att säga att allt vi bygger är ohållbart. Det är väl en viss generalisering från min sida för att make a statement, men om någon kan skicka mig ett exempel på ett projekt som är hållbart på riktigt, från början till slut, så är jag den första som vill bli motbevisad och som vill få ett föredrag om detta projekt.

För min stora fråga just nu är hur sjutton vi ska få till detta? Hur ska vi kunna bygga mer än vad som redan byggts utan att förstöra ännu mer habitat, utplåna ännu fler djurarter, utarma ännu mer resurser, släppa ut ännu mer koldioxid?

Too smart for your own good

Jag själv kan inte se någon annan lösning än att det är back to basics som gäller. Vi måste tänka om alla våra grundidéer. Vi måste ha en baslösning som redan från början är hållbar och inte bara addera innovation och green wash till en redan ohållbar lösning. Vi måste sluta med lukta-gott-sprayen helt enkelt.

På något sätt har vi distanserat oss så mycket från det som är naturligt att vi ställt oss själva över det och kallar oss Homo Sapiens (”den visa människan”). Vi tror att våra idéer är lösningen på alla problem.

Men som Prince Ea uttrycker det:

We have modestly named ourselves Homo Sapiens meaning wise man, but is man really so wise? Smart yes and it’s good to be smart, but not too smart for your own good. Yes we have split the atom. Yes we built clever machines that navigate the universe in search of new homes but at the same time those atoms that we split created nuclear warfare. In our quest to explore the galaxy, we reject and neglect the home that we have here now. So no, that cannot be wisdom.

För det är ju rent krasst så att alla andra arter utom just människan lyckas leva inom de planetära gränserna. Så kanske finns inte lösningen i något labb där bara människor står? Kanske finns lösningen i att kolla hur naturen gör. Hur anlägger rådjur en väg, hur bygger bina sina bon, hur tar sig myrorna till jobbet?

Paradoxer

Det blir en så märklig paradox när vi nu säger att vi måste bygga hus i betong för att tåla ett allt hårdare klimat, när det är betongen som skapat det hårda klimatet.

Eller när vi måste bygga fler och större vägar för att möta ökade trafikmängder, när det var den första vägen som orsakade mer trafik från början.

Eller när vi bekämpar invasiva arter i urban miljö, när det är den urbana miljön som gör att nästan bara invasiva arter trivs där.

Nä. Lite gammal hederlig ”gör om och gör rätt”-metodik tror jag att vi skulle komma långt med. Kanske är det dags att innovera bakåt och lyssna utåt.

 

Hus med biomimetic design (Bild: Oas1s)

 

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg