Stärkt kulturmiljöperspektiv i Uppsalas översiktsplan
Som ett politisk och religiöst maktcentrum sedan förhistorisk tid har Uppsala stad med omland värdefulla kulturmiljöer som belyser viktiga delar av den svenska historien. Det handlar om allt från Gamla Uppsala och andra fornlämningsmiljöer, odlingslandskap med lång kontinuitet till bebyggelsemiljöer och planmönster från medeltid till våra dagar. I Uppsala, som är en kraftigt växande kommun, behövs därför ett långsiktigt förhållningssätt för att inkludera kulturmiljön i samhällsutvecklingen
Under 2022 och 2023 har jag varit ansvarig för att hjälpa Uppsala kommun med strategiska planeringsunderlag för att stärka kulturmiljöperspektivet i översiktsplanen och i samhällsbyggnadsprocessen. Fokus har legat på såväl staden, landsbygden som kulturhistoriska samband däremellan. Kulturmiljökompetens kompletterades med landskapsarkitekt och planexpertis för att få nödvändig bredd i Tyréns team.
Uppdraget att bidra till att kulturmiljöperspektivet framträder tydligare i Uppsala kommuns översiktsplan bestod av tre olika delar:
- Beskriva stadsbyggnadskaraktärer inom Uppsala stad.
- Beskriva landskapets och bebyggelsens karaktär för omkringliggande orter och landsbygder som är prioriterade för utveckling.
- Se över och bidra till att utveckla kommunens ställningstaganden för riksintressen för kulturmiljövården
Uppsalas stadsbyggnadskaraktärer
Karaktäriseringen syftade till att identifiera och beskriva stadens stadsbyggnadskaraktärer och särdrag utanför den historiska stadskärnan. Ytterstadsområdena började utvecklas under 1850-, och 60-talen dels som oreglerade bostadsenklaver för mindre bemedlade, dels i direkt anslutning till olika verkstäder och arbetsplatser utanför staden. Sedan dess har staden kontinuerligt vuxit med skiftande stadsbyggnadsideal som över tid har skapat skiftande miljöer och kvalitéer. De olika karaktärerna bidrar till att forma stadsdelarna identitet och människors vardagsliv. Exempel på stadsbyggnadskaraktärer som präglar staden är äldre rutnätsstad och trädgårdsstäder, rekordårens storskaliga bebyggelsekomplex och småhusbebyggelse, postmodernismens bostadsområden samt stadens institutionsområden. Karaktärsbeskrivningarna följdes av rekommendationer om hur fortsatt utbyggnad kan genomföras med bibehållen kvalitet.
Utsnitt – karta med identifierade stadsbyggnadskaraktärer utanför den historiska stadskärnan.
Olika stadsbyggnadskaraktärer berättar om hur staden utvecklats över tid utifrån rådande plan- och stilideal.
Det storskaliga bostadsområdet Kvarngärdet i östra delarna av Uppsala byggdes ut från mitten av 1960-talet. Planeringen styrdes vid denna tid av ett funktionalistiskt tänkande där zonering var huvudprincipen, d v s att olika funktioner i staden delades upp och placerades i separata områden. Foto: Upplandsmuseet
Karaktärisering av prioriterade tätorter och landsbygder
Kommunen hade även ett behov av ett kulturmiljöunderlag för hur de orter och landsbygd med högt bebyggelsetryck kan utvecklas utifrån befintliga karaktärsdrag och bebyggelsemönster. Totalt gjordes fem karaktärsbeskrivningar av områden med olika geografisk omfattning. Genom att analysera landskapets och bebyggelsens karaktärsdrag går det att beskriva vilka egenskaper som skapar de kvaliteter som är viktiga att värna. Utifrån det är det möjligt att bedöma vilka tillägg och förändringar som är möjliga att göra utan att skada de grundläggande värdena och den kulturhistoriska läsbarheten.
Karaktäriseringen är gjord utifrån vad som är synligt i dagens landskap eftersom det är detta som står inför en eventuell förändring. Landskapskaraktäriseringen inrymmer även en historisk dimension eftersom dagens landskap är ett resultat av naturgeografiska förutsättningar i samspel med historiska processer och verksamheter som påverkat och format miljön. Övergripande riktlinjer för en framtida utveckling knöts till identifierade karaktärsområden – det vill säga områden med sammanhållna, specifika uttryck. Utifrån karaktärsområdenas värdebärande karaktärsdrag bedömdes även deras känslighet och tålighet för förändring.
Björklinge kyrka, ursprungligen uppförd under 1300-talet i förgrunden av bilden. I bakgrunden ses den uppodlade Uppsalaslätten och den representativa, spikraka vägen till Uppsala från 1600-talet.
Den äldre delen av Vattholma har vuxit fram med utgångspunkt från bruksverksamheten med medeltida anor.
Ställningstaganden för riksintressen
Kommunen ska i översiktsplanen ange hur riksintressena ska tillgodoses i samhällsplaneringen. Riksintressen för kulturmiljövården är områden som förändras i takt med samhällsutvecklingen, men där de kulturhistoriska värdena ska utgöra en särskilt tungt vägande aspekt vid beslut om ändrad användning av mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt. Att ta tillvara kulturmiljövårdens riksintressen handlar dels om att utnyttja värdenas potential för en hållbar samhällsplanering, dels om att förhindra att värdena skadas.
I uppdraget tog vi fram en mall för analys och beskrivning av riksintressen med fokus på att tydliggöra värden samt ge vägledning för framtida planering. Förslag till ställningstagande gjordes för totalt fem riksintressen inom kommunen. GIS-analyser genomfördes för att identifiera generella mönster i landskapet med bäring på riksintresset. Även specifika miljöer och samband som är omnämnda i riksintresseanspråket illustrerades i karta.
Kartan visar specifika miljöer och samband som är omnämnda som uttryck för riksintresseanspråket. De tidslager som uttrycken representerar i landskapet ska vara läsbara för framtida generationer.
Vy över Gamla Uppsala, del av riksintresset Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklingeåns dalgångar [C 30].
Erfarenheter
Det är framsynt av Uppsala att ta ett strategiskt och långsiktigt grepp om kulturmiljöfrågorna i samhällsbyggnadsprocessen. Det gäller då inte bara skyddade områden eller redan erkända värden. På landsbygden, utanför detaljplanerat område, krävs inte bygglov för ändringar av bebyggelsen. Det är här viktigt att tydliggöra värden och bygga mer på frivillighet för att värna landskapets och bebyggelsens särart och kvaliteter. Riktlinjer bör utformas så att de ger planerarna operativ vägledning för en önskvärd utveckling av landskap och bebyggelse. Det är därför bra att tillsammans med planexpertis formulera dessa utifrån kommunens rådighet, lagstiftning och ”planerarspråk”. Riktlinjer bör även i möjligaste mån vara platsbundna. En annan erfarenhet är att det är värdefullt att åka ut tillsammans med kommunens planhandläggare för en gemensam förståelse av utmaningar och möjligheter. Speciellt i uppdraget var att allt material levererades digitalt i GIS för att göra materialet än mer användbart och tillgängligt för stadens planerare och bygglovshandläggare.