Kulturmiljö för hållbar samhällsbyggnad

Lumafabriken i Hammarby sjöstad var en av Sveriges första funktionalistiska industrianläggningar. Under 2000-talet har byggnaderna renoverats och fyllts med nya verksamheter.

I planeringssituationer framhålls, i såväl praktik som media, ibland förenklade synsätt där bevarande av kulturmiljöer ställs mot utveckling. I det här inlägget vill jag argumentera för behovet av ett uppdaterat synsätt på kulturmiljö för en hållbar samhällsbyggnad.

Att låta bli att genomföra en ny- eller ombyggnation kan vara en aktiv åtgärd som skapar positiv utveckling, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv investerar exempelvis många fastighetsägare i kulturhistoriska miljöer för att de vet att platsens själ och attraktivitet har stor betydelse och kan höja värdet och därmed öka avkastningen. Socialt kan bevarade historiska miljöer innebära en känsla av förankring till det förflutna och skapa ett sammanhang för att bättre förstå den tid vi lever i. Miljömässigt innebär varsamhet och reinvesteringar i kulturmiljöer hushållning med resurser och är ett led i ett mer hållbart byggande. Samtidigt finns det många exempel på exploateringar i befintliga bebyggelsemiljöer som kan motverka detsamma. Så det är hög tid att se kulturmiljö som en transformerande kraft för det hållbara samhällsbygget.

Kulturmiljöarbete är en nutida aktivitet som formar och formas av såväl den offentliga och privata kulturmiljöpraktiken som samhället i stort. Planeringsprocesser och stadsbyggande utgör här arenor med stor potential för att skapa en positiv dynamik mellan kontinuitet och förändring. I den fysiska planeringen erbjuder dessutom samråden viktiga forum för att ge invånare och berörda aktörer en möjlighet att tycka till om viktiga kvaliteter att ta med in i framtiden.

Utveckla med utgångpunkt i platsens karaktär och värden

För att möta dagens utmaningar pågår en förflyttning inom kulturmiljöarbetet – från ett antingen eller till ett både och. Ett synsätt som kan sägas vara symptomatiskt för planerings- och stadsbyggnadsprocesser som karaktäriseras av skilda krav/bestämmelser och avvägningar mellan olika intressen. Kulturmiljövården kan och ska, där det är motiverat, hävda ett bevarande, men oftast handlar det om att se på hur en plats kan utvecklas med utgångspunkt i den befintliga miljön, dess värden och historiska kontext. För detta synsätt finns det stöd både i plan- och bygglagen och i miljöbalken. Ett kulturhistoriskt varsamt förhållningssätt kan vara en framtida vägvisare till hållbart byggande och god förvaltning av våra bebyggelsemiljöer.

Nya Spårvägsmuseet öppnar under året i Gasverkets historiska lokaler. I omvandlingen har exempelvis kakel och klinkers från T-stationer använts till de olika WC-utrymmena.