Att mäta
På Tyréns använder vi oss av flera olika geofysiska metoder, men en av våra favoriter på geoavdelningen i syd är nog elektrisk resistivitet. Markens resistivitet innebär förmågan att leda eller isolera mot ström. En enkel parameter som kan ge information om variationer i geologiskt material, vattenhalt, jonhalt med mera. I våra olika utvecklingsprojekt har den dessutom visat sig kunna användas för att detektera deponigasrörelser, lakvattenspridning, olika avfallstyper och så vidare. Listan kan göras lång.
Allt beror förstås på hur man mäter, bearbetar och tolkar resistivitetsdatan. Mätprincipen går ut på att sända ström mellan elektroder som installerats i marken och samtidigt mäta potentialen. Avgörande för detaljeringsgraden är avståndet mellan elektroderna.
Med bredden i våra tillämpningar kan avståndet mellan elektroderna variera mellan 0,5 till 10 meter eller mer. En halv meter mellan elektroderna kan innebära en ganska angenäm fältdag, inte minst om det är fint väder. När man ska flytta den totalt 20 meter långa linjen en meter i sidled mellan mätningarna är det ett snabbt, enkelt och icke fysiskt ansträngande företag.Tillämpningen vid sådana detaljerade mätningar är oftast arkeologiska lämningar.
Annat var fallet till exempel för två veckor sen. Fältmätningar kan ibland vara tungt kroppsarbete som närmast kan liknas vid ett träningspass. Då var syftet att kartlägga storleken på en geologisk isälvsavlagring med resistivitet. Avståndet mellan elektroderna var 10 meter, och varje mätlinje var 600-700 meter lång. Längs dessa sträckor fick vi många gånger vandra fram och tillbaka med tunga mätinstrument; upp för backar, ner för backar, genom snårig skog och över stock och sten. Vi ålade oss under taggtrådsstängsel, pulsade i snö och hoppade över bäckar. Hur som helst är fältdagarna, oavsett hur de ser ut, oftast ett trevligt avbrott i vardagen på ett eller annat sätt.