Vad vi kan lära av smarta studenter
En rolig sak med att jobba på Tyréns – och säkert på andra liknande företag – är möjligheten att följa smarta studenter när de gör sina examensarbeten. Vi springer ju ofta på frågeställningar som vi inte riktigt kan ta oss tid att grotta i. Vem vill betala en gråhårig konsult för att sitta och klura på varför te från en viss provins i Kina passar bättre att brygga med hårt vatten? (Just den frågan får jag kanske ägna mig åt när jag har gått i pension, men har du några funderingar om det får du gärna höra av dig.)
Examensarbeten om tillskottsvatten
Däremot finns det andra frågor att grotta i som faktiskt kan ha större betydelse för samhället. Då är det bra att det finns studenter som har tid och motivation att studera dem närmare inom ramen för sin utbildning. Just nu pågår ett antal examensarbeten omkring det fenomen som brukar kallas tillskottsvatten, det vill säga vatten som letar sig in i avloppsledningar och belastar avloppsreningsverk men som egentligen inte behöver renas. Kanske är den definitionen lite för vid, jag tror att det vatten som rinner ur kranen ned i handfatet medan jag borstar tänderna räknas som hushållsspillvatten och därmed inte tillskottsvatten. Men säg mig den definition som är perfekt. Jag har med åren blivit bättre på att stänga av kranen medan jag borstar tänderna, oavsett om jag därmed minskar mängden tillskottsvatten eller bara sparar dricksvatten i största allmänhet.
I dagarna avslutade Anna Ringqvist vid Uppsala universitet sitt examensarbete Utläckage från vattennät – en betydande källa till tillskottsvatten i spillvattennät? med underrubriken Linjär regressionsanalys av VA-data från svenska kommuner. Den titeln kanske skrämmer bort en och annan, men jag vill verkligen rekommendera hennes rapport. I vilken utsträckning beror tillskottsvatten på utläckage från vattenledningar? Anna har vänt och vridit på siffror från ett stort antal kommuner och hittat en hel del intressanta saker, även om det inte finns några enkla svar på frågan.
Tänk så olika det kan slå
Jag ska inte ge mig på att förklara Annas analys eller avslöja slutsatserna. Men jag gick igång på en del av underlaget och frågan om vad vi egentligen menar med ”mycket” och ”litet” när vi pratar om ut- och inläckage. Vanligtvis anger man vattenförluster eller ”odebiterat vatten” som en andel i procent av den totala mängden distribuerat vatten från vattenverket. På samma sätt anger man oftast tillskottsvatten som en andel av den totala mängden avloppsvatten som når avloppsreningsverket. Variationen mellan Sveriges kommuner är stor, men en vanlig mängd odebiterat vatten kan vara 25%. Och det är inte ovanligt att hälften av allt avloppsvatten som når reningsverket är tillskottsvatten. Inte helt oväntat blir dessa andelar större i kommuner med gles bebyggelse och därmed mindre antal anslutna personer per km ledning. Om man istället sätter vattenmängderna i relation till ledningslängd blir ett vanligt värde på odebiterat vatten fem liter per meter ledning och dygn och kanske 20 liter tillskottsvatten per meter ledning och dygn. Och då visar det sig att kommuner med tät bebyggelse och därför många anslutna personer per km ledning hamnar högst.
Diagrammet nedan, som jag lånat från Annas rapport, visar mängden odebiterat vatten i förhållande till mängden debiterat vatten på x-axeln och i förhållande till antalet meter ledning på y-axeln. Kommunerna redovisar hur mycket vatten de levererar från vattenverket och hur mycket de säljer till oss brukare. Mellanskillnaden brukar kallas odebiterat och består till största delen av utläckage men det kan också vara vatten som tas ut från ledningsnätet utan att mätas och debiteras.
1,0 på x-axeln innebär alltså att det är lika mycket odebiterat vatten som debiterat, med andra ord är hälften av den totala vattenmängden odebiterad. 0,5 på x-axeln betyder att en tredjedel av vattnet är odebiterat (räkna själv om det roar dig). Varje punkt är en kommun under ett år från 2002 till 2019. Blå och röda punkter avser kommuner med fler respektive färre än 100 anslutna personer per km vattenledning.
Det mest slående är att det är helt olika kommuner som ligger högt beroende på vilket mått vi väljer. Några kommuner har stor andel odebiterat vatten, och några har stor mängd odebiterat i förhållande till ledningsnätets längd. Men nästan inga kommuner har riktigt höga värden med båda måtten. Det är också tydligt att kommuner med hög andel odebiterat vatten är ”röda” dvs de har mer utspridd bebyggelse medan det bara är ”blå” kommuner som har mycket odebiterat vatten i förhållande till ledningslängden.
Fundera på vad som är rättvist
Det finns givetvis förklaringar till att utläckaget ökar både med ledningslängden och med antalet anslutningar och ledningsserviser. Problemet är att man lätt glömmer det när man drar slutsatser och diskuterar åtgärder. Redan idag ställs krav på att kommunerna ska minska mängden tillskottsvatten som andel av den totala tillrinningen till avloppsverken. Nu diskuteras också straffavgifter för vattenförluster eller utläckage, än en gång mätt som andel av den totala vattenmängden i systemet. Dessa krav är satta helt utifrån större städers perspektiv utan hänsyn till att förutsättningarna är helt annorlunda i kommuner med glesare bebyggelse.
Jag fattar såklart att det är mängden vatten som har betydelse för miljön, oberoende av hur lång sträcka det tillryggalägger i vatten- och avloppsledningar. Men om man ställer krav som får betydelse för VA-avgifterna i storstäder och på småorter bör man fundera ett extra varv på vad som är rättvist. Det kräver god kunskap om hur förutsättningar att uppfylla kraven ser ut i olika delar av vårt land. Förhoppningsvis kommer Anna och andra smarta studenter att bidra till att den kunskapen ökar hos dem som bestämmer.