50 år av antikvariskt fotarbete – en tillbakablick på byggnadsvårdens utveckling
Ur antikvariskt perspektiv är 50 år en kort tid. Flera av våra kulturmiljöer är avsevärt äldre än så och vi ser gärna att husen får leva i flera hundra år. 50 år brukar firas stort och så firas i år 2025, även Byggnadsvårdsåret 1975.
Byggnadsvårdsårets 1975 – en milstolpe för kulturmiljöarbetet
Mitt under den storskaliga moderniseringen av samhället och som en respons på de omfattande rivningarna av äldre bebyggelsemiljöer, utlyste Europarådet det Europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Mottot var att ”ge en framtid åt det förflutna”. I Sverige översattes parollen med ”låt husen leva” som blev namnet på den utställning som turnerade runt om i landet för att uppmärksamma Sveriges kulturmiljöer och informera om byggnadsvård.
Kulturmiljösektorn för 50 år sedan
För 50 år sedan såg kulturmiljösektorn helt annorlunda ut än idag. Till exempel fanns inte privatpraktiserande antikvarier utan kulturmiljöarbetet sköttes av det offentliga, av Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och läns- och stadsmuseerna. Några antikvarier i dagens mening fanns egentligen inte heller, utan det var konstvetare, arkitekter och arkeologer som förvaltade kulturarvet. Tyréns var då ett renodlat teknikkonsultföretag, eller ingenjörsbyrå som det hette då, och hade jobbat med stora samhälls- och stadsbyggnadsprojekt som Hötorgshusen, Vällingby centrum och Stockholms universitet, vilka idag blivit en del av vårt kulturarv. Utan byggnadsvårdsåret 1975 och de förändringar som 1970-talet medförde på kulturmiljöområdet, så hade kanske inte dessa monumentala miljöer setts på med de ögon vi ser på dem idag.
Hötorgshusen, eller ”fem trumpetstötar i ett Händelskt festspel” som borgarrådet Yngve Larsson beskrev dem 1952, är ett återkommande uppdrag som Tyréns Kulturmiljö och byggnadsvård arbetar med och som Tyréns ingenjörsbyrå var med att konstruera när det begav sig. Byggnaderna reste sig ur Klaras rivningsmassor och kom innan de ens var färdigställda, att förknippas med framtid och hopp medan Klarakvarteren fick representera motsatsen. Idag hade vi med största sannolikhet gjort en annan bedömning av Klaras bebyggelse, inte minst av Gamla Konstfackskolan och Tobias Sergels ateljé. Idag utgör också Hötorgshusen särskilt kulturhistoriskt värdefulla byggnader och ett minne över den tid som flytt. Hötorgshusen är blåklassificerade av Stockholms stadsmuseum och ingår som ett uttryck för ”det moderna city” i riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården.
Från monument till miljö
1970-talets samhällsengagemang och demokratiseringsambitioner har bidragit till dagens kulturmiljöarbete. Det gäller både vad som definieras som en kulturmiljö och hur kulturmiljöarbetet bedrivs. 1970-talet innebar en enorm breddning av vilka byggnader som ansågs vara värdefulla att bevara, en förändring som brukar beskrivas som ”från monument till miljö”. Förändringen kom till uttryck under byggnadsvårdsåret genom flera aktiviteter som uppmärksammade äldre stads-, industri- och bostadsmiljöer som Haga i Göteborg, Falun och Norrköpings vilket banade vägen för uppskattningen och värderingen av det moderna kulturarvet. Att kulturmiljöerna skulle spegla samhällsutvecklingen och representera alla delar av befolkningen kom så småningom att bli en självklarhet för den växande sektorn. 1973 gavs byggnadsvårdsklassiken Så renoveras torp och gårdar av arkitekten Ove Hidemark ut, den första av elva utgåvor. Den senaste utgåvan kom bara för några år sedan och samsas nu med flera andra titlar på de litteraturlistor som bifogas läroplanerna vid de utbildningar och kurser som startade i byggnadsvårdsårets efterföljd. Det säger något om hur kulturmiljösektorn förändrats, och om hur byggnadsvård har utvecklats från ett yrke för några få, till en hobby för flera och en helt ny profession – byggnads- eller bebyggelseantikvariens.
Upprättandet av kulturmiljöprogram
Under 1970-talet påbörjades också ett omfattande inventeringsarbete av det befintliga byggnadsbeståndet i Sverige och många kommuner upprättade kulturmiljöprogram, ett idag centralt kunskapsunderlag för praktiserande antikvarier. Stockholms stadsmuseum hade också nyligen påbörjat sin omfattande inventering av stadens malmar och lade grunden för dagens så viktiga klassificeringskarta med kulörmarkeringar. Denna utgör ett viktigt arbetsredskap för antikvarier i Stockholm och har fått efterföljare i andra kommuner.
Lagar stärker skyddet av kulturmiljöer
Resultatet blev också att antikvariska perspektiv inkluderades i lagstiftningen genom Miljöbalken och Plan- och bygglagen 1987 (idag PBL 2010:900). Med PBL fördelades ansvaret för kulturmiljön på fler aktörer och försköt en del av arbetsuppgifterna från det offentliga till det lokala och det privata. Kommunerna fick genom planmonopol och lovgivning skyldighet att integrera kulturmiljöperspektiv i den fysiska planeringen och att ta hänsyn till kulturhistoriska värden i sin lovgivning. Och fastighetsägarna fick ansvar och skyldighet att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse genom krav på varsamhet och förbud mot förvanskning. Det är enligt PBL fastighetsägarens ansvar att underhålla sin fastighet och genomföra ändringar varsamt så att de kulturhistoriska värdena bevaras. Särskilt kulturhistoriskt viktiga byggnader får inte heller förvanskas. I takt med att antikvariska perspektiv integreras i den fysiska planeringen så ökar behovet av aktuella kunskapsunderlag vilket ledde till att länsmuseerna fick konkurrens på 1990-talet av de första privatpraktiserande antikvarierna.
Privat sektor och framtidens kulturmiljöarbete
Sedan 2000-talets början har kulturmiljöarbetet alltmer kommit att bedrivas av privat sektor med konsulterande antikvarier som utför det antikvariska fotarbetet. Vad innebär detta? Det antikvariska fotarbetet är optimalt förebyggande och ju tidigare antikvariska perspektiv lyfts in i den kommunala planeringen, vid underhåll och inför ombyggnader desto bättre. Antikvarier bidrar med olika kunskaps-, planerings- och beslutsunderlag inför planering och lovgivning: bebyggelseinventeringar, kulturmiljöprogram och analyser som identifierar kulturhistoriska värden i byggnader och miljöer och konsekvenser och risker för identifierade värden vid ombyggnader. Vi bidrar med råd inför och under en renoverings- och ombyggnadsprocess. Ett antikvariskt förhållningssätt inför och under förändringar av såväl hela miljöer som enstaka byggnader, bidrar till hållbar utveckling: socialt, ekonomiskt, ekologisk och existentiellt.
Sedan 1970-talet har kulturmiljöarbetet och det antikvariska arbetet professionaliserats, vilket ställer krav på utbildning, certifiering och yrkesetik. Vi har flera ideella föreningar som driver och lyfter kulturmiljöfrågor både lokalt och nationellt. Här ska särskilt nämnas Svenska Byggnadsvårdsföreningen som bildades som en följd av Byggnadsvårdsåret 1975 och som firar de femtio åren med flera aktiviteter och genom att samla information om vad som händer i byggnadsvårdssverige. Vi har också flera yrkesföreningar vilka var för sig samlar antikvarier, arkeologer, konservatorer och kulturgeografer. Vi upplever dock att det finns en olycklig uppdelning med en viss misstro mellan ideella, privata och offentliga aktörer, istället för en gemensam samling. Kanske tiden snart är mogen för en enad stark aktör i kulturmiljöns namn?
För framtiden
Liksom på flera andra håll, vill vi på Vi på Tyréns kompetensområde Byggnadsvård och kulturmiljö, också fira Byggnadsvårdsåret 50 år. Det gör vi genom att lyfta aktuella frågor och projekt som belyser det antikvariska fotarbetet sedan 1975 och hur antikvariska perspektiv kan förvalta det förflutna, inte i framtiden utan för framtiden.
Läs mer
Antikvariskt perspektiv ger hållbar utveckling