Renare Mark i Malmö – några reflektioner
Förra veckan var jag för första gången på Nätverket Renare Marks vårmöte i Malmö. Varför det? Jag är ju geotekniker, och ännu mer specifikt geofysiker. Jo för att jag är nyfiken på vad som händer i den världen, inom förorenade områden. Det är ju samma jord som vi bestämmer hållfastheten för och beräknar hur stora sättningarna blir när man bygger på den. Här är några reflektioner.
Den allt överskuggande vanligaste saneringsmetoden är utskiftning av massor genom schakt och gräv. Men i utställningen var det många som visade möjligheterna med In situ-sanering. Varför används in-situ-sanering så lite i Sverige? Funkar det dåligt? Kan vi för lite? Vågar tillsynsmyndigheterna inte? Tar det för lång tid?
Juridik – mycket kraft lades på det ämnet med genomgång och av olika principfall och hur Miljöbalkens olika kapitel tillämpas och tolkas osv. Då undrar jag: Varför har vi aldrig detta fokus på geoteknikernas branschdag Grundläggningsdagen? Är Förorenad mark ett så ungt teknikområde? Är Miljöbalken ett så nytt verktyg som fortfarande behöver hitta sin form? Är det för att det kan bli så våldsamt dyrt redan vid ganska begränsade saneringar? Är det för att det handlar om människors hälsa?
Naturvårsverkets representant hävdade att alla verktyg för att sanera de utredda och utvalda mest förorenade områdena finns på plats. Utom finansieringen. Lösningen för att öka genomförandegraden hävdades vara intrimning och effektivisering av verktygen. Men fortfarande saknas väl finansieringen? Frågan förblev lika löst hängande i luften som ”hur LOU är ett effektivt verktyg” för att öka genomförandegraden.
Läkemedelsrester och bromerade ämnen – nu är de tydligt ute i naturen. Det är bara tröttsamt och deprimerande, det sa biologern aredan för 20 år sedan. Men hoppet om människans förmåga till att lära av historien tändes något av Eurofins kemist som spanade att i framtiden kommer det att bli kortare reaktionstid mellan nya ämnen och kontroller och gränsvärden. Alltid något. Och jag undrar: Vilka obehagliga nya ämnen kan vi redan nu ana att vi har ute i naturen om 20 år?
Ekotoxikologiska metoder förefaller i många fall kunna vara ett mer ändamålsenligt verktyg för att bedöma föroreningsgraden eller skadeverkan av en förorening jämfört med dagens ofta trubbiga haltmätningar och riktvärden. Varför används de ekotoxikologiska metoderna inte mer? Okunskap hos vissa eller alla parter i branschen?
Som varande förhållandevis amatör och novis inom området Förorenad mark, men väldigt nyfiken, lärde jag mig mycket på ett allmänt bra arrangerat Renare Mark.