Om rätten till rent vatten – och lite om prislappen

 

Mina kolleger Martin Ström och Robin Svensén har skrivit ett tänkvärt blogginlägg om kostnaden för dricksvatten och olika sätt att lära oss att hushålla. Du kan läsa det här. Och de fick ju rätt, det blev en torr och extremt varm sommar. Det finns visserligen inte något direkt samband mellan de uttorkade träden på tomten och tillgången till dricksvatten i kranen, men den torra sommaren väcker ändå tankar om behovet av att hushålla med vatten.

Jag har en god vän i Kalmar som vi brukade kalla Rudan när vi var yngre, fast han varken är en fisk eller en sjö i Haninge. Så här kommenterade han Martins och Robins blogginlägg:

Kan man inte försöka vara lite mer nytänkande? Vad sägs om att hushållen får en tilldelning så att vattnet stängs av när man förbrukat sin andel, oavsett om man är rik eller fattig? Vad sägs om att förbjuda pooler? Vad sägs om att förbjuda bevattning av trädgårdar, parker fotbollsplaner och golfbanor? Vi vet ju att de rika kör feta bilar som förstör planeten, varför skulle det bli annorlunda med vattnet? Varför ska den rike kunna fylla sin pool medan den fattige inte kan tvätta sina barns kläder?

Det var ord och inga visor, och jag tilltalas lite av tanken. Men jag är alldeles för konflikträdd för att våga föreslå att man går så långt. Jag vill gärna börja i en annan ände.

Just nu jobbar vi med flera projekt som på olika sätt handlar om hur mycket dricksvatten vi förbrukar idag och i framtiden. Vilka nyckeltal ska vi använda när vi dimensionerar vattenverk och ledningar? Och hur mycket vatten behöver människor och verksamheter i en krissituation, då systemet inte fungerar som det ska?

Först vill jag slå fast att tillgång till rent vatten är en mänsklig rättighet, både i Stockholm, på Öland och i flyktingläger vid gränsen mellan Burma och Bangladesh. Det betyder såklart inte obegränsad tillgång till vatten, och inte heller rätten att få det levererat till fritidshuset långt ute i skärgården där det bara finns saltvatten att tillgå. Och det betyder inte att vattnet är gratis. Det måste ha ett pris, men inte högre än att alla ska ha råd med så mycket som vi behöver för att täcka våra grundläggande behov. Därför är det inte ok att priset på vatten i tredje världen ofta är betydligt högre än i Sverige.

VA-avgifter och vattenförbrukning är två frågor som hänger ihop. De har diskuterats i VA-branschen så länge jag kommer ihåg. Och jag får känslan av att vi VA-ingenjörer är ett ganska konservativt släkte. Vi har inte gärna velat ifrågasätta vattenförbrukningen eftersom vi är rädda för att intäkterna ska minska. Och vi klamrar oss fast vid våra favoritpargrafer i vattentjänstlagen om att avgifterna inte får överstiga ”nödvändiga kostnader” (lite som homofober som väljer sina favoritställen i bibeln). Det är inte fullt så ofta jag hör kolleger upprepa stycket om att allmän vattenförsörjning ska ”ordnas och drivas … med hänsyn till intresset av en god hushållning med naturresurser”.

Det är dags för oss planerare bland annat i VA-branschen att mer aktivt eftersträva minskad vattenförbrukning. Även om vattnet i sig är en förnybar resurs, finns det ett direkt samband med förbrukning av andra resurser, som kemikalier och energi. Våra nuvarande system kanske har god kapacitet, eller till och med överkapacitet, men när vi satsar mer på att öka säkerheten i vattenförsörjningen, är det en stor fördel om de nya anläggningarna inte behöver dimensioneras för onödigt hög förbrukning.

Minskad vattenförbrukning behöver inte innebära sänkt standard. Genom smarta lösningar kan systemen i bostäder och andra byggnader utformas så att det blir lättare både att mäta vattnet som förbrukas och att återanvända det. Tekniken finns även om den inte ändvänds i någon större utsträckning i Sverige – än så länge.

Ransonering av kranvattnet är ju inte något nytt. Här i Sverige inför många kommuner bevattningsförbud när det finns risk för vattenbrist. I Kapstaden infördes en begräsning till 50 liter per person och dygn i samband med den gångna sommarens torka, se rapporteringen från Svt från slutet av januari:

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stor-vattenbrist-hotar-kapstaden-borde-vidtagit-atgarder-for-manga-ar-sedan

Det intressanta är att det är medel- och överklassen som berörs av en ransonering. De lägre samhällsklasserna har alltid behövt hushålla med vattnet.

Själv hoppas jag att vi slipper genomföra Rudans förslag fullt ut. Jag vill gärna tro att det går att påverka vårt beteende på andra sätt. En progressiv vattenavgift är en tilltalande idé, men kanske skulle det inte påverka vår förbrukning så värst mycket. Ekonomerna talar om den låga priselasticiteten, och Martin och Robin har pekat på en rad svårigheter med att använda vattenavgiften som styrmedel.

Jag tror och hoppas att vi kan komma långt genom ökad kunskap och ändrade attityder. Det där med nudging är intressant, men med vem ska jag jämföra min vattenförbrukning – killen i lyxkåken med värsta poolen, min mamma på Öland eller min gode väns familj på landsbygden ett tiotal mil nordväst om Mogadishu?

Styrmedel eller inte, vi måste vänja oss vid att betala mer för vattnet. Det behövs för att göra de investeringar som ger en tryggare vattenförsörjning i framtiden. Och varför inte lägga på en extra slant för att bidra till säker vattenförsörjning i områden där människor har sämre möjligheter att få det grundläggande behovet tillgodosett? För mig är det en absolut nödvändig kostnad för att fullt ut kunna njuta av vårt goda dricksvatten.

 

 

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg