Ett rättvist pris på vatten

Härom dagen läste jag en insändare i lokalpressen om bland annat dricksvatten. Den börjar så här:

Den fria företagsamheten är under press. Ett exempel som Konkurrensverket knappast gjort något åt är fenomenet kranvatten. För många företag som säljer flaskvatten är det direkt förödande att det hemma hos folk finns vatten i kranar nästan gratis. Det handlar om miljarder som undanhålls aktieägarna. Det är moraliskt tveksamt med en sån osund konkurrens i ett marknadsekonomiskt samhälle. Jag skulle vilja kalla kranvattnet direkt kommunistiskt, helt enligt den farliga marxistiska principen ”åt var och en efter behov”.

Ironin är uppenbar och budskapet likaså. Självklart finns det viktiga funktioner i samhället som ska vara tillgängliga för alla, och tillgång till rent dricksvatten måste ses som en mänsklig rättighet. Men resonemanget i insändaren kan lätt  befästa en myt om att rent vatten är gratis. Vi har dricksvatten i världsklass, men det har inte kommit av sig självt. Det är ett resultat av djärva beslut om stora investeringar från tidigare generationers kommunpolitiker. Och det kommer att behövas nya djärva beslut om olika åtgärder för att vi ska ha dricksvatten i världsklass även i framtiden. Och det kommer att kosta pengar.

Vi har vatten i världsklasss

Vi har vatten i världsklass – men är priset rättivst?

Så dricksvatten är inte gratis och kommer inte att vara det i framtiden heller. Det kanske kan verka så för den som bor i en lägenhet och inte betalar något extra när hen vrider på kranen. Den som bor i villa får i de flesta fall en faktura och betalar kanske ett par öre per liter. Då ingår också bortledning och rening av restprodukten avloppsvatten, något som faktiskt kostar mer än själva dricksvattnet. Om man sedan räknar in årsavgiften brukar det hamna någonstans omkring fem tusen kronor för ett normalhushåll, alltså ett par tusenlappar per person och år. Då har vi bara pratat om det som kallas brukningsavgifter. Vad många inte tänker på är att det dessutom finns en engångsavgift när en fastighet första gången får tillgång till kommunalt vatten och avlopp. Den som köper en tomt och bygger en villa betalar någonstans mellan 75 000 och 200 000 kr i så kallad anläggningsavgift. Beroende på villapriserna kan det motsvara ett par procent eller mer av husets värde. Den avgiften behöver bara betalas en gång, så den kan slås ut över många år. När den väl är betald ingår den i priset varje gång ett hus med kommunalt vatten och avlopp är till salu.

Man kan naturligtvis fråga sig vem som bestämmer över alla dessa avgifter och hur man ska veta att de är rättvisa. Svaret på den första frågan är enkel, det är kommunen som bestämmer avgiften. Men vad som är rättvist när det gäller avgifter för vatten är en betydligt svårare fråga. Lagen säger att avgifterna inte får vara högre än vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader. Den bestämmelsen beror på att vattenförsörjning och avlopp är ett naturligt monopol som inte ska utnyttjas vare sig för allmänna eller privata vinster. Men beroende på hur man bestämmer avgifternas olika delar kan det gynna dem som använder mycket eller lite vatten, de som bor i villa eller lägenhet, de som flyttar in i ett nybyggt hus eller bor i ett äldre hus. Och då finns det inte något enkelt svar på vad som är mest rättvist.

Vi har under det senaste året arbetat med ett utvecklingsprojekt som finansieras av Svenskt Vatten Utveckling och handlar om just anläggningsavgifter för vatten och avlopp. Det går ut på att ge kommunerna bättre stöd för hur de ska bestämma avgiftens storlek. En viktig slutsats i projektet är att det inte finns rätt och fel nivå, men det finns bättre och sämre sätt att komma fram till hur stor avgiften ska vara. Det är viktigt att förstå vilka kostnader som ligger till grund för avgiften och hur stora de är. Sedan måste kommunen ta ställning till hur stor del av dessa kostnader som ska täckas av anläggningsavgifter, det vill säga engångsavgifter för nyanslutna fastigheter. Resterande delen måste finansieras genom att kommunen tar lån. Räntan på lånen får betalas av framtida brukare genom att brukningsavgiften blir lite högre. När man väl förstår hur det fungerar är frågan om rättvisa till slut en politisk fråga. Det är alltså något som kommunpolitikerna måste bestämma och ta ansvar för.

När det är ont om vatten är de flesta människor beredda att  betala ganska mycket. Priset för att köra dricksvatten över Ölandsbron för att förstärka vattentillgången (se mitt förra blogginlägg om vattenbrist) är såklart betydligt högre än för det vatten som man normalt kan pumpa upp ur vattentäkterna. Men det kommer man vara beredd att betala. Priset för att inte få vatten skulle bli ännu mycket högre. Och när vi nu talar om vattenbrist berättar min gode vän Samatar att det slutligen har kommit en hel del regn i Somalia, liksom i stora delar av Östafrika. Det ger förhoppningsvis bättre förutsättningar både för jordbruket och för dricksvattentillgången. Det kanske ändå ger lite perspektiv på våra funderingar om vad som är ett rättvist pris för dricksvatten.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg