Får historien plats i det moderna kontoret?

Hur har våra kontorsbyggnader sett ut genom åren? Och finns det utrymme för historien att ta plats i dagens moderna och effektiva kontor? Låt oss titta tillbaka på kontorsarkitekturens utveckling under 1900-talet och hur de rådande idealen tog sig i uttryck.

I tider då distansarbete är det nya normala och många arbetsplatser ekar ödsligt tomma känns tanken på ett stimmigt kontorshus omgiven av kollegor ganska avlägsen. Vissa menar till och med att det fysiska kontoret kanske inte kommer att existera i samma bemärkelse i framtiden då allt fler kommer att föredra det bekväma hemmakontoret. För egen del tror jag att de fysiska mötena och känslan av att ingå i det sammanhang som kontorets inramning bidrar till inte kommer att försvinna i första taget.

Som byggnadsantikvarie har jag under de senaste åren medverkat i ett flertal ombyggnadsprojekt av kontorshus i Stockholm. Upprustning av byggnadens föråldrade tekniska system står ofta på agendan, i många fall i kombination med hyresgästanpassningar där moderna ytskikt och en öppen och flexibel planlösningen ofta är i fokus. Åtgärder som inte alltid är förenade med byggnadens kulturhistoriska värden.

Sverige långt efter storstäder som London och New York

Men hur var kontorshusen egentligen utformade förr i tiden? Om vi spolar tillbaka tiden till slutet av 1800-talet har kontorshuset som enskild byggnadstyp precis introducerats men utgör främst en stödfunktion till industriföretagen och de kommunaltekniska anläggningarna som uppfördes under perioden. Vid den här tiden låg Sverige i flera avseenden på efterkälken när det kom till kontorsarkitektur. Redan på 1860-talet byggdes särskilda kontorsgator i London och på 1880-talet uppfördes de första skyskraporna i Chicago och på Manhattan i New York. Samtidigt i slutet av 1800-talet uppfördes i Stockholm, liksom i flera av de större städerna runt om i landet, palatslika, robusta stenbyggnader som på utsidan signalerade tradition och trygghet. På insidan fanns den stora, centralt belägna och överglasade arbetssalen där de anställda övervakades av kontorets chefer. Interiörerna var inte sällan påkostade, ofta med storslagna entréer och trapphus.

Centralpalatset vid Tegelbacken i Stockholm uppfördes 1896 efter amerikanskt mönster och kom att bli en viktig milstolpe för det moderna kontorsbyggandet i Sverige. Den bärande stommen utgjordes inte längre av murade väggar utan av horisontella och vertikala järnbalkar. En betydelsefull följdeffekt av den nya byggnadstekniken var avsaknaden av bärande mellanväggar som skapade en större möjlighet att anpassa planlösningen för de olika hyresgästerna.

Centralpalatset vid Tegelbacken i Stockholm

Kontorsinteriör Thulehuset

Den moderna kontorsstaden växer fram

Uppförandet av det de 60 meter höga Kungstornen i Stockholm på 1920-talet blev startskottet för höghusbyggandet i landet. Kungsgatan var vid den här tiden huvudstadens främsta affärs- och nöjesgata och sinnebilden för den moderna kontorsstaden. Skyskrapebyggandet skulle dock manifesteras först genom de fem Hötorgsskraporna som för allmänheten presenterades med cityplanen 1946. Det nya Hötorgscity blev nu stadens och kanske hela landets absoluta shopping- och kontorscentrum.

Mellankrigstiden innebar en övergång till allt mer rationella arbetsplatser och många studier på hur man kunde effektivisera kontorsarbetet. Detta resulterade i vad man ansåg var den optimala kontorslayouten – öppna kontorsplan med en mittkorridor, flyttbara glasade mellanväggar och trapphus samt tekniska installationer som förlades till en utbyggnad mot gården för att inta ta plats från övriga kontorsytor. Ytterligare nya inslag var luftkonditioneringen, ljudabsorberade ytor och standardiserade kontorsmöbler. Thulehuset uppfört 1940 som huvudkontor för Lifförsäkrings AB Thule på Sveavägen i Stockholm var en pionjär i detta avseende. Här fanns till och med transportband under fönstren för att transportera brev mellan avdelningarna. Den funktionalistiska utgångspunkten var genomgående även i exteriören vars fönsteraxlar placerades med utgångspunkt i insidans tänka möblering och bredden mellan skrivborden.

Thulehuset ArkDes

Thulehuset på Sveavägen i Stockholm

På 1960-talet introducerades idén om det demokratiska kontorslandskapet efter tyska förebilder. Kontorslandskap var sedan många år beprövat men nu skulle även cheferna sitta bland de övriga kontorsfolket, något som bl.a. tillämpades i Volvos huvudkontor i Torslanda uppfört i slutet av 1960-talet. De konventionella cellkontoren med tillsynes ändlösa korridorer – en layout som även avslöjades på utsidan genom långa upprepande fönsterrader – förekom samtidigt på många håll och kanske den utformning som flest ser framför sig när man talar om 1960- och 70-talets kontorsarkitektur.

Ambitiös arkitektur med fokus på människan

På 1970-talet skulle storföretagen satsa i allt högre grad på personalvård, inte sällan placerades byggnaderna i naturskön omgivning eller med en tillhörande parkanläggning. Arkitekturen var ofta ambitiös med högkvalitativa material, tidstypiskt var det bruna teglet och stora glasade ytor. Inredningen var många gånger påkostad, i synnerhet i det representativa ytorna och konstnärlig utsmyckning var inte ovanligt. Trygg-Hansas huvudkontor på Kungsholmen i Stockholm färdigställt 1977 kom i hög grad att manifestera dessa idéer om goda personalutrymmen, högkvalitativ arkitektur och en parkanläggning med höga ambitioner gestaltad av stadsträdgårdsmästaren Holger Blom. Insidan var en slags kombination av kontorslandskapets fördelar och de formella cellkontoren med dubbla korridorer – en idé som sedan förfinades några år senare med Canonhuset i Sätra.

Trygg-Hansahuset

1980-talets högkonjunktur innebar en guldålder för byggherrar och arkitekter och postmodernismens internationella formspråk spred sig snabbt vidare till byggprojekten. Den glastäckta hallen med polerade, blanka stengolv och andra påkostade material blev utmärkande för tidens nyrika kontorsarkitektur som bland annat kom att appliceras i flera av dataföretagen i Kista utanför Stockholm. Även SKL-huset på Hornsgatan i Stockholmsstadsdelen Södermalm är värt att lyfta fram i detta sammanhang.

Kontorsbyggnader värda att bevara

Sammanfattningsvis kan man konstatera att 1900-talets kontorsbyggande har bjudit på en stor variation både sett till arkitektur och invändig disposition. Kontorsbyggnader som bevarar en ursprunglig karaktär och planlösning blir dock allt mer sällsynta i en tid när kostnadseffektiva ytor och moderna tekniska krav många gånger prioriteras framför kulturvärden. Frågan är vad som kommer att locka tillbaka när vi åter ska till kontoren efter en minst sagt omtumlade tid – det supereffektiva eller det stämningsfulla? I bästa fall behöver inte det ena utesluta det andra. När det kommer till förra sekelskiftets storslagna arkitektur ifrågasätts allt mer sällan dess kvaliteter – tvärtom så är det allt fler fastighetsägare som insett värdet med att bevara den historiska tidsandan med karaktärsfulla originaldetaljer och en ursprunglig planlösning. Däremot finns det en del att önska när det kommer till synen på kontorshusen från 1900-talets senare del som sällan anses lika attraktiva, även om de arkitektoniska kvaliteterna ofta är höga. Av den anledningen kommer vi i nästkommande inlägg att titta närmre på kontorshusen uppförda under perioden 1950 och framåt – vilka är egentligen kvaliteterna och hur kan vi ta tillvara dessa i det framtida kontoret?

 

 

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg