Konsten att implementera geotekniska forskningsresultat
Forskning i allmänhet kräver både snille och uthållighet. Det samma gäller även implementering av de resultat som forskningen levererar. I geoteknikfallet innebär det oftast att få branschens geotekniker att börja använda det som står i kapitlet Slutsatser i en doktorsavhandling. Och det görs inte av sig självt. Men den gångna veckan presenterade kollegan Maria ett nytt digitalt verktyg där den andra kollegan Anders doktorsarbete, som möjliggör en ökning av det geotekniska designvärdet med ibland 20%, har implementerats i ett verktyg som den vardagliga geoteknikern snart kan använda.
Kollegan Anders Prästings doktorsarbete lovordades stort av opponenten vid disputationen på KTH förra året. Arbetet handlar om att utnyttja sk Multi-Variat Analys (MVA) för att kunna tillgodoräkna sig ett högre designvärde vid tex dimensionering av geotekniska stödkonstruktioner. Det görs efter ett stort antal matematiska analyser via modifiering av den sk äta-faktorn, allt enligt regelverket Eurokod. Lite populärvetenskapligt, och måhända en aning svepande, är innebörden att man genom att visa att man har god kontroll på de olika osäkerheterna som är förknippade med hela processen från insamling av data i fält, tex CPT-sondering, till ett slutligt tolkat värde på den odränerade skjuvhållfastheten, får man tillgodoräkna sig en högre skjuvhållfasthet. Det i sin tur gör att tex en spont inte behöver slås så djupt, vilket givetvis medför ett billigare utförande.
Hur färdigt att använda var då detta självklart användbara resultat då vi alla klev ut från disputationen i Kollegiesalen på KTH i mitten på november förra året? Den matematiska MVA-analysen krävde ifyllnad av både fält- och labdata med efterföljande beräkningar i 14 olika komplicerade Excel-flikar och en efterföljande meterlång ifyllnad och scrollning i ett MatchCAD-gränssnitt. Och till sist ramlade den efterlängtade äta-faktorn ut. Ingen annan är Anders själv, och möjligtvis hans företrädare och pionjär inom området Rasmus Müller, kunde hantera det verktyget. Och där kunde det 4-åriga forskningsarbetet ha stannat och ingen vidare implementering i branschen hade skett.
Det lyckliga är att Anders tillhör Tyréns organisation där vi har kraft att ta vid där akademin sällan förmår. Att ta forskningsresultat till användning i branschen. I FoI-projektet Osäkerhetsmodeller har nu Maria Duvaldt läst, tankat av Anders hjärna, förstått algoritmerna och matematiken, och skapat ett digitalt verktyg med ett gränssnitt som får plats på en enda normal datorskärm, där de fält- och labdata som krävs importeras direkt från tidigare utvecklad GeoBIM-databas, och äta-faktorn ramlar efter ett tryck på Beräkna-knappen ut nere i högerhörnet. Inget annat än briljant.
Nu återstår lite rundning av hörnen på de digitala knapparna och en och annan liten buggfix. Därefter är många fler av Tyréns geotekniker redo att med vetenskapligt verifierad trygghet kunna höja designvärdena i våra levererade geomodeller.
Frågan man kan ställa sig är då om det är branschens eller akademins ansvar att ta den utförda forskningen hela vägen till implementering? Eller hur hjälps vi bäst åt att göra det? Det ligger väldigt mycket väl genomförd geoteknisk forskning gömd i doktorsavhandlingar och vetenskapliga artiklar. Kanske ska vi minska antalet FoI-projekt till hälften och istället satsa de pengarna på implementering av den genomförda forskningen?