Att flytta minnen
Vad händer när man flyttar verk som knyter an till sin miljö och till människor som har verken i sitt hjärta? Jag har nyligen varit med i den berömda flytten av Kiruna kyrka. En enastående vacker plats för möten och heliga stunder. En trygg punkt i en stad där allt är i förändring.
Under min karriär har jag haft turen att arbeta i projekt som i någon mån inneburit att flytta minnen, miljöer eller verk som har stort affektvärde. Jag är inte hjärnkirurg utan konservator med inriktning ”monument” så som kyrkor, offentlig kost och väggmålningar.
Verk i nytt sammanhang
Olle Baertlings väggmålningar i Första Sergelskrapan.
Mitt första uppdrag var att strippa ett kontor på sina väggmålningar, utförda av danska modernister. Tänk er ett normalstort rum med Baertling-måleri från golv till tak, runt dörrar och fönster. Väggarnas måleri skulle prompt med till nästa kontor, då detta skulle rivas. Inför detta uppdrag började jag fundera på vad som händer med verk som lyfts ur sin miljö, förlorar sin inramning och hamnar på en annan plats. Verket blir då ett ”coversation piece” kanske mer än något annat: ”Fatta att detta gick att flytta!”, ”Det ser ju ganska udda ut i den här miljön.”, ”Kul att det gick att rädda men kunde man inte ha hittat en bättre plats för det?” eller ”Undrar hur mycket det här kostade?”.
Verket förlorar den innebörd som det gavs, då beställaren och konstnären gav verket en plats och ett utseende. Men det finns kvar i fysisk mening. Men verkets värden är för alltid förändrade.
Kiruna kyrka
Utanför Kiruna kyrka
I min roll som konservator har jag möjlighet att påverka hur Kiruna kyrka åter ska kunna upplevas liknande på samma sätt som innan flytten. Vad är det då som gör att kyrkans inre återigen kommer att kännas som ett kärt återseende? Jag tror att det är viktigt att bevara de synliga minnena av hur kyrkan har använts, de dofter som berättar om timret och tjäran som kyrkan är uppförd med och atmosfären som är en svårfångad blandning historia, rum, ljus, akustik i samspel med de människor som är på plats eller besöker kyrkan och dess aktiviteter.
Ansvaret att bevara detta ligger naturligtvis inte endast på mina axlar utan har varit ett uttalat mål under hela processen. Jag kan dock dra i reglagen kring ett par av parametrarna och framför allt bilda mig en uppfattning av vad som utgör Kiruna kyrkas specifika patina, atmosfärskapande slitage, utsmyckning och omsorg.
Ansvarets vikt blev än mer tydligt när jag lyssnade på Wilma-Saga Persson läsa sin dikt om kyrkflytten, där hon talade till kyrkan med empati, hur tungt det är med ett liv av utraderade minnen och dito kvarter. Jag hoppas kyrkans minnen flyttas varsamt och jag tror att jag förstår hur det känns när en trygg plats obönhörligen flyttas.