Att ta ansvar för vatten – och för människor

En stor del av mitt arbete det senaste året har handlat om att reda ut ansvaret för att hantera dagvatten. Vem ansvarar för att leda bort regnvatten så att det inte rinner in från gatan och skadar byggnader? Vem ska se till att vatten som rinner i ett vägdike inte ger översvämning där det ska ledas vidare i en ledning förbi ett torg? Vems är pumpstationen som ser till att passagen under järnvägen inte står under vatten? Vem ska ersätta en villaägare för skador som uppstår om det kommer ett extremt kraftigt regn som ledningarna inte är dimensionerade för? Och vem är skyldig att rena dagvattnet innan det släpps ut till en sjö eller ett vattendrag? Eftersom lagstiftningen ofta inte ger tydliga svar kan det bli svårt att veta hur ansvar och kostnader ska fördelas.

I kommunerna möter jag många engagerade planerare, miljöinspektörer och ingenjörer som är lösningsorienterade och vill ta gemensamt ansvar. När man sätter sig ner och resonerar över enhetsgränserna och sätter sig in i varandras uppdrag brukar det gå att hitta fungerande lösningar. Men det kräver att man lyfter blicken över sitt eget ansvarsområde och samarbetar för att skapa långsiktigt hållbara samhällen.

Tyvärr möter man ibland en vilja att definiera gränser för att slippa ta ansvar. ”Vi bygger en reningsanläggning för dagvatten från bostadsområdet, det övriga får väghållaren lösa.” ”Vi kan inte ta ansvar för att bäcken från skogspartiet ovanför mynnar i vägdiket som är kopplat till ledningarna”. Ansvar handlar om att förstå att det ändå måste till en lösning. Och vars och ens uppgift är att se till att övriga får en rimlig chans att ta sitt ansvar. Egentligen är detta inte något unikt för vattenfrågor. Förmågan att lyfta blicken och se till lite mer än det egna uppdraget är viktig för att ett samhälle ska fungera.

Onödiga hinder

Vattnets naturliga flödesvägar tar inte hänsyn till våra konstruerade administrativa gränser. Att ta ansvar för vattnet enligt EU:s ramdirektiv innebär att samarbeta inom små och stora avrinningsområden för att ta vara på vattnet som resurs och se till att det varken förorenas eller leder till skada för samhället. Vi kan konstruera dammar och kulvertar, men på det stora hela kan vi inte hindra marken att luta som den gör. Och vi kan inte förbjuda regnet att falla över berghällen uppströms samhället.

Människor tvingas också av olika skäl röra sig över administrativa gränser. Och de som rör sig över gränser för att livet är ohållbart där de vuxit upp kan bli en stor tillgång på det ställe de kommer till. Helt osökt går tankarna till Migrationsminister Morgan Johanssons ord ”Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonåringar”. Det är svårt att förstå den inställningen men så har han troligen aldrig jobbat med vatten.

De senaste åren har det kommit några tusen ungdomar till Sverige med framtidshopp och massor av energi. De flesta har inte haft något val utan har tvingats bort från en fullständigt ohållbar situation. Det är dumt att sätta upp onödiga hinder för dem. Det enda långsiktigt hållbara är att ta gemensamt ansvar för att de ska kunna stanna här och bidra till att samhället utvecklas. Låt inte okunskap och kortsiktigt tänkande hindra de ensamkommande ungdomarna från att berika vårt land! Det är dags att ta ansvar. Det är dags att ge dem en chans att själva ta ansvar. Det är dags för amnesti.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg