Vattenbrist och solidaritet

På världsvattendagen den 22 mars i år var jag med på en workshop om Stockholmsregionens framtida vattenförsörjning. Vi var över 100 personer med olika roller i regionen, en blandning av tjänstemän, politiker och några konsulter. Det var fascinerande att ta del av så mycket kunskap och engagemang i en så central framtidsfråga.

En av de viktigaste frågeställningarna handlar om hur sårbarheten ska minska och allvarliga störningar ska förebyggas. De scenarier vi diskuterade väcker en hel del frågor. Vad blir konsekvenserna i samhället vid totalt avbrott i vattenförsörjningen? Hur hög behöver säkerheten vara? Vilka risker kan vi acceptera? Hur mycket kostar det att förebygga de största riskerna? Vem fattar de avgörande besluten? Hur ska kostnaderna fördelas?

Man kan också ställa sig frågan hur mycket vatten man ska kunna räkna med vid en allvarlig störning. Vi borde ju ganska lätt kunna klara oss med mindre än hälften av det vatten vi normalt använder utan att göra så värst stora uppoffringar. Tyvärr är det inte så lätt att ransonera dricksvattnet som distribueras i ledningsnätet. Antingen är ledningsnätet trycksatt eller så är det inte det. Är det trycksatt kommer vi alla att kunna förbruka så mycket vatten vi vill, tills det tar slut. Man kan visserligen sänka trycket lite grann och minska förbrukningen hos dem som bor högst upp. Man kan också vädja till människor att frivilligt minska förbrukningen. Men det här med solidaritet i samband med en samhällsstörning är inte precis något man som planerare kan förlita sig på. Vi är helt enkelt inte så bra på att avstå om vi inte måste. Erfarenheterna pekar på att man kan spara ungefär 20% på det sättet under några dagar. Men om det inte räcker?

Vattenbrist är numera en nyhet vi börjat vänja oss vid. Förra året höll det på att bli riktigt allvarligt på Öland och Gotland. Under hösten har det kommit larmrapporter om fortsatt låga grundvattennivåer, och helt oväntat (åtminstone för mig) drabbades plötsligt Örebro, som använder ytvatten, i november. Nu i dagarna kommer larmrapporter från södra Halland. Och till sommaren är det stor risk för att fjolårets problem förvärras, framför allt i kustlandskapen.

När nu kommunerna planerar för kraftig tillväxt och vi ser att det krävs stora investeringar för att säkra vattenförsörjningen kanske det är dags att på allvar fundera över hur vi kan minska vår vattenanvändning. Även om förbrukningen per person har minskat lite under flera år, ligger vi fortfarande högt över många andra europeiska länder. Under mina första år i VA-branschen såg jag det mest som ett problem om vattenförbrukningen skulle minska. Det skulle leda till sämre omsättning i ledningsnätet och mindre intäkter för kommunen. Men efterhand har jag ändrat uppfattning på den punkten.

Det är uppenbart att det kommer att behövas stora investeringar om vi vill ha bra dricksvatten i kranen även i framtiden. Och vi som använder dricksvattnet måste vara beredda att betala för det. Vi kan också minska kostnaderna på sikt om vi minskar användningen av dricksvatten. Det finns smarta sätt att använda vattnet, och vi behöver lära oss mer om det när vi planerar nya bostäder.

Samtidigt som vi diskuterar våra problem med vattenbrist pågår en av de värsta hungerkatastroferna på många år i Östafrika. Och det är just vattenbrist som är det stora problemet. Det faktum att vi ser begränsningar i vår egen vattenförsörjning borde kanske hjälpa oss att se de riktigt stora problemen på andra håll. De problemen löser vi såklart inte genom att spara på vatten hos oss. Då får vi snarare avstå från annat och bidra ekonomiskt. Det finns många sätt att göra det. Diakonia är en av de svenska biståndsorganisationer som faktiskt gör skillnad i Somalia just nu. Solidaritet är kanske inte så trendigt, men det är absolut nödvändigt.

Foto: www.diakonia.se