Vatten kostar (för lite)! Om Vattenbrist, progressiv vattentaxa och nudging

Av Robin Svensén och Martin Ström

Två år i rad har vår kollega Krister Törneke skrivit om vattenbrist i delar av Sverige på vattenbloggen, länk här och här. Efter en vår som slagit alla rekord är risken stor för ytterligare en torr sommar med vattenbrist runt om i landet.

Fenomenet är relativt nytt i Sverige, och därmed överraskat många. Vi som nationalekonomer ser dock tydligt att de avgiftssystem som används för att ta betalt för vatten i Sverige, inte är utformade för att hushålla med en ändlig resurs, och förvånas därmed inte.

Vattenkostnaden styrs av taxan för vatten. När det gäller vatten beror endast en liten del av den totala kostnaden på hur mycket vatten som konsumenten använder. Det är den kapacitet av vatten du har tillgång till som huvudsakligen styr taxan, vilket är vettigt då det framförallt är kapaciteten som driver VA-bolagens kostnader. Detta system, med en hög andel fasta avgifter kopplade till den kostnadsdrivande kapaciteten, har varit gynnsamt för VA-bolagen under en längre tid då intäkterna genom fasta avgifter är relativt jämna mellan åren och lätta att planera verksamheten kring. Men nu när vattenbrist blir allt vanligare, är det vettigt att börja betrakta vattnet som en ändlig resurs och ta med de kostnader som vattenbrist (eller risken för vattenbrist) medför i utformningen av avgiftssystemet.

Det är dock inte så enkelt att bara övergå till rörliga avgifter. Många i Sverige betalar inte alls någon brukningsavgift: Vatten ingår, allt som oftast, i hyran eller i bostadsrättsföreningens avgift. För att en avgift skall påverka konsumtionsmönster måste konsumenten betala avgiften, till att börja med.

Vidare är vattenavgiften troligen allt för låg. För att en avgift skall agera ekonomiskt styrmedel måste den också vara ekonomiskt kännbar (och/eller vara psykologiskt kännbar vilket vi återkommer till längre fram).

Att drastiskt höja vattentaxan (så att den blir ekonomiskt kännbar) och koppla den till förbrukningen skulle eventuellt få vattenanvändare att fundera på sin förbrukning mer, men det för med sig andra negativa konskenvenser. Dessa negativa konsekvenser är mestadels principiella till sin karaktär, men därmed inte sagt mindre relevanta. En av de gällande principerna för vattenförsörjning i Sverige är att ”Avgifterna får inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva va-anläggningen” och att ”Avgifterna skall bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist” (vattentjänstlagen agen §30 och §31). Genom att höja taxan så att den blir ekonomiskt kännbar skulle vatten kunna bli en klassfråga, vilket såklart vore icke önskvärt.

Ett alternativ är då att ha en progressiv vattenavgift, dvs att marginalkostnaden för vatten ökar ju mer förbrukningen ökar. Detta skulle innebära att ett lågt grundanvändare vore billigt, men att ”slösigt användande” blev dyrt. Detta är dock praktiskt svårt att genomföra då vattenanvändningen inte alltid mäts på lägenhetsnivå, och kräver omfattande administrativa system hos VA-bolagen. Vidare framkommer fler etiska svårigheter: skall ett enpersonshushåll ha samma taxe-trappa som ett hushåll med fyra personer?

Ytterligare ett alternativ är ett rörligt pris på vatten som sätts efter utbud och efterfrågan på en spotmarknad, ungefär som elpriset fungerar. Då skulle priset på vatten självmant stiga när vattentillgången börjar sina. Även ett sådant system är svårt att administrera och kräver minitiös övervakning av ”vattenköpen”. Vidare behöver hushållen ständigt vara uppdaterade om det aktuella vattenpriset så att de faktiskt tar ett ekonomiska beslut när de överväger vrida på kranen. Vi förstår nog alla att detta skulle kunna medföra en del tveksamma effekter vars önskvärdhet kan ifrågasättas:

”Vill du ett glas vatten? Det är billigt just nu.”

En avgiftsstruktur som innebär att vatten kan bli väldigt dyrt har som sagt flera etiska aspekter. Vid första anblick är det lätt att tycka att det är oetiskt och orättvist att ta mycket betalt för någonting som människor är beroende av. Men det finns såklart flera etiska vinklar på frågan. Är det rättvist att några få utarmar vattenresurserna så att framtidens människor får betala dyrt för ny infrastruktur för vatten, tankbilar, etc? Är det då inte både oansvarigt och oetiskt att inte försöka styra beteenden i en mer hållbar riktning?

Och även om det inte råder någon känd vattenbrist i Stockholm till exempel så tenderar storstadsbeteenden att gå på export. Högförbrukande beteenden följer med brukaren när denna flyttar eller semestrar i vattenbristområden.

En taxeprincip baserad på en progressiv enhetskostnad för vattenförbrukning kan mycket väl vara ett sätt att förvalta våra gemensamma vattenresurser på ett bättre sätt. Men två ekonomipriser till nobels minne har visat att vi människor ofta inte agerar så rationellt som vi vill tro i traditionell mening. Våra beteenden är till synes nyckfulla och en mängd olika faktorer påverkar hur vi beter oss. Ekonomiska styrmedel så som en progressiv styrande taxa fungerar visserligen oavsett vad vi vet och förstår. Men det kan krävas en väldigt hög avgift för att den ska få en beteendestyrande effekt om inte systemet har med hänsyn till vad som faktiskt påverkar våra beteenden.

Richard Thaler som är en av dem som myntat begreppet ”Nudging” (att knuffa beteenden i en viss riktning) beskriver ett antal principer som är högst relevanta om vi vill påverka exempelvis vattenkonsumtionen i samhället i en mer hållbar riktning. Nudging är ingenting nytt. Principerna bakom nudging har tillämpats länge inom marknadsföring och inte minst i detaljhandeln.

Lite nyare är att nudging tillämpas även inom andra områden och för att styra beteenden i samhälleligt önskvärd riktning. Det kan enligt Thaler också uppfattas som kontroversiellt, som en inskränkning av det fria valet. Men faktum är att vi blir nudgeade hela tiden, vare sig det sker med en medveten baktanke eller inte. Ordningen som reklamerna på bion kommer på har betydelse. Vilken presentation som kommer först i ett seminarium påverkar hur vi uppfattar det hela. Hur kött- eller veg-rätterna på menyn presenteras. Eller hur snabbt vattnet rinner i kranen.

Logiken bakom nudging bygger på en annan beteendekonomiprofessors verk, Tänka snabbt och långsamt, av Daniel Kahnemann. Vårt tänkande kan delas upp i två system, det Automatiska systemet och det Reflekterande systemet. Det automatiska tänkandet dominerar vårt beslutsfattande och det fungerar blixtsnabbt. Genom att designa samhället så att vårt automatiska tänkande fattar önskvärda beslut så kan vi påverka beteende på ett mycket kraftfullt sätt. Ekonomiska styrmedel, de prisincitament som människor möter funkar även om de inte har designats optimalt. Men den styrande effekten, eller på ekonomispråk priselasticiteten, kan öka drastiskt om designen av både avgift, information och fysiskt system stödjer varandra, så att de stödjer vårt automatiska system. Några av de nyckelbegrepp som är relevanta i sammanhanget är kraften i att följa flocken, defaultvalet och feedback.

Följa flocken. Människor vill följa flocken, om de inser att de avviker på ett lite obekvämt sätt så kommer de att justera sina beteenden. Ett kraftfullt exempel är att vi äter mer om vi äter tillsammans med andra än själva. Eter vi med en annan person så äter vi ca 35 % mer än när vi äter själva. Äter vi med fyra personer eller fler så äter vi ca 75 % mer. Och gruppens konsumtionsvana påverkar oss. En person som normalt äter lite kommer att öka sitt matintag om måltiden äts i sällskap med storätare. Marknadsföring utnyttjar kraften i sociala influenser genom budskap så som ”andra föredrar” det ena eller det andra. Med en direkt analogi till vattenförbrukning så bör vår vattenförbrukning öka om vi uppfattar att vår grupp beter sig på ett visst sätt. Uppfattas gemene man diska under rinnande vatten, vattna blommorna dagligen spola ner snorkråkor i toaletten och duscha ofta och länge, så är det mer sannolikt att även du kommer göra det. Den grupp som vi framförallt påverkas av här är förstås de vi bor tillsammans med. Grannar, vänner och offentliga avsändare i sjunkande grad.

Eftersom vi inte vet så mycket om vad vår större flock gör så påverkas vi mycket av vad vi uppfattar som flockens normala beteende, hur vi bör bete oss. Ett kraftfullt sådant tecken på gruppens normala beteende är defaultvalet. Det vet alla som försöker kränga saker. En majoritet av alla mobilkonsumenter kommer välja defaultinställningarna i sina nya telefoner. Med tron (eller förhoppningen) om att det är det är ett bra val. Det utnyttjas flitigt av företag som vill kränga på oss saker och är inte alls nödvändigtvis det billigaste eller bästa alternativet. Men det kan också nyttjas för att få oss att bete oss i linje med vad som är långsiktigt hållbart på gruppnivå.

Men att få feedback på sitt beteende är också väldigt viktigt. I ärlighetens namn vet vi nog inte ens så mycket om vårt eget vattenbeteende. Vi vet inte heller vad en långsiktig resurshushållning betyder. Ännu mindre vet vi vad det kostar oss själva (mer än att marginalkostnaden per liter är nästintill noll) eller samhället.

Genom att göra hög vattenförbrukning ekonomiskt kännbar så skulle vi kunna närma oss en total vattenförbrukning förenlig med vad som är långsiktigt hållbart. En sådan skulle kunna bygga på någon variant av progressiv prissättning som vi här resonerat kring. Samt kombineras med lärdomar från beteendekonomin:

  • Användarna måste få feedback om sin vattenförbrukning, och vad det kostar
  • Användarna måste få veta när deras vattenförbrukning överstiger flockens genomsnitt (och vad som är långsiktigt hållbart). Här får de även veta hur de kan minska sina vattenkostnader genom tips på hur de kan spara vatten.
  • Kommunerna kan styra vad som är det normala eller defaultvalet i sammanhanget. Detta är förmodligen planerarnas jobb. Det görs förstås redan idag, men kan göras ännu mer.

Genom att kombinera en progressiv prissättning på vatten med lärdomar från beteendekonomin så kan vi närma oss en betydligt mer hållbar och rättvis hushållning av var vattenreserver.

Visst kan det vara oetiskt att ta mycket betalt för en livsnödvändig resurs. Men det är lika oetiskt att ta för lite betalt och slösa med en livsnödvändig resurs.

 

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg