Urban aktivism och hur den kan fångas upp
För två somrar sedan läste jag en kurs i urbana studier på Köpenhamns universitet, och den visade sig vara en mycket speciell sådan. Kursen anordnades i samband med en elektronisk musikfestival, och under två veckor var vi en samling internationella studenter som tillsammans löste diverse uppdrag. Varför jag säger att kursen var speciell är bland annat för att jag aldrig tidigare på en universitetskurs suttit i en trasig soffa i ett cykelgarage med ena läraren halvliggandes på ett bord och den andra föreläsandes om laglöshet (Christiania) med en öl i handen. Lektionerna hölls i form av vanliga föreläsningar och studiebesök, men också i form av elektromusikkonserter, workshops för att bygga en soundbike och temporär stadsmöblering. Sedan även att cykla runt på, respektive sitta på, tidigare nämnda soundbike och stadsmöblering samt igen dricka öl, sitta på ett tak och lyssna in stadsljud osv osv. Ni förstår vad jag menar med speciell? Urban culture in theory and action hette den, om någon blir nyfiken och vill uppleva Köpenhamn på ett nytt sätt.
En soundbike på Strøm elektromusikfestival i Köpenhamn.
Urban aktivism
Vad jag vill säga med allt det här är att lyfta fram konceptet om urban aktivism, som var vad de försökte förmedla till oss. Urban aktivism har flera definitioner, det jag menar här är inte politiska demonstrationer eller liknande storskaliga uppror, utan snarare små kollektiva initiativ av vanliga medborgare eller gräsrotsorganisationer. Det jag tänker på är när en grupp människor på ett do-it-yourself (DIY)-manér organiserar event, skapar produkter eller tjänster som påpekar en upplevd orättvisa eller brist i samhället eller stadsmiljön (se nedan bilder för exempel). Det är en slags social kritik om något som inspirerat människor att själva ta ett initiativ till förändring. Det kallas också för bland annat tactical urbanism, pop up planning eller DIY-planning.
Ett exempel på urban aktivism eller tactical urbanism från Buffalo, USA. Källa: www.buffalorising.com
Att fånga upp initiativen från civilsamhället
Kursen hade alltså ett delsyfte att visa oss civilsamhällets aktiviteter och bidrag till stadsutvecklingen. Allt som oftast ledde dock detta fokus till att samhällsplanerarna utmålades lite som ”de onda” och som de ”bakåtsträvande byråkraterna”, vilka hela tiden satte stopp för det civilbefolkningen ville och behövde. Och där satt jag, som snart var färdigutbildad samhällsplanerare och visste inte vad jag skulle tänka, eller vilken sida jag skulle hålla på. Men jag landade till slut i att ”måste jag välja”? Går det inte att kombinera? För vore det inte bättre om samhällsplanerare kunde låta civilsamhället hitta egna sätt att berätta hur de vill utforma sin närmiljö, eller till och med uppmuntra dem till att göra det. Låta dem hjälpa både samhällsplanerarna och sig själva, åtminstone med förslag? Genom att medvetet uppmuntra kan det gå att styra bort från kostsam vandalism och istället styra mot tillfälliga och miljövänliga sätt för människor att markera hur de vill förändra sin närmiljö. Det skulle till exempel kunna gå till så att kommunen skaffar ett lager av koner, hösäckar och gatukritor som allmänheten kan komma och låna, tillsammans med en säkerhetsrekommendationer (speciellt vad gäller trafiklösningar). Under en vecka eller två kan de tillfälliga lösningarna få finnas på plats (se bild nedan för exempel), då de också kan dokumenteras och utvärderas av sina initiativtagare. Sedan kan materialet skickas till kommunen, som då kan ta ställning till förslaget och potentiellt genomföra det.
Exempel på Pop up planning i USA. Källa: www.thisbigcity.net
Gräsrotsrörelser och lokala initiativ är otroligt viktiga som komplement till stat och privat sektor, vore det då inte bra att ta tillvara på det intresse som finns för just stadsplanering? Urban aktivism och tactical urbanism är dessutom något som i allra högsta grad ger en ”levande stad”, vilket är en väldigt vanligt förekommande önskan och vision för många av dagens städer.