Platsen

Jag går längs med vägen i den lilla byn som jag är uppväxt i. Jag passerar min pappas barndomshem där han, hans pappa och även hans pappas pappa växt upp. Gården är nu såld och den mark som brukades där under lång tid ligger mestadels i träda. Gården har genomgått samma förvandling som andra jordbruksgårdar gjort under 1900-talet.

Jag går förbi skogen där min pappa tillbringat så mycket tid. Så mycket kärlek finns bundet i de där stammarna, absorberad av trädens blad. En fotosyntes av historia och kärlek. Sen min pappa gick bort alldeles för tidigt är även skogen såld. Maskinerna som var en stor del av hans liv är också borta. Alla ängar jag ser har en gång varit förknippade med min släkt. Men det som utspelats här under de senaste hundra åren har sugits in av landskapet och berättelserna viskas nu fram av den susande vinden. Som om vinden vill säga mig något. I alla fall är det så jag upplever det.

Flera av min farfars syskon flyttade till Stockholm och kom tillbaka under sommarveckorna. De byggde sig egna små sommarstugor på små ängsplättar runt om i byn. Där ligger de nu som ett pärlband av åldrande släktsigill längs vägen som leder till min pappas barndomshem. Precis som min sommarstuga, även den ett stenkast från mitt eget barndomshem. Som i sin tur är ett stenkast från min pappas barndomshem. Ett lapptäcke av släktband som någon sytt på i generationer. Världen måste bestå av hundratusentals sådana lapptäcken. Men om just det fick vi aldrig lära oss under föreläsningarna på universitetet. Mosaiklandskap, bruksorter och stationssamhälle. Men aldrig vävda lapptäcken.

För första gången i livet får jag en känsla om att jag kan förstå mig själv genom att titta bakåt. Jag har aldrig sett min pappas egenskaper lika starkt i mig som nu när han inte längre finns. Jag vet att vissa av dessa egenskaper härstammar från min farfar och farmor. Jag vet för att jag har sett det. Och kanske växte de fram längre tillbaka i tiden än så?

Min farfars två äldsta syskon emigrerade till Amerika för snart 100 år sedan. Som 18-åring tog farfars äldste bror tåget från den numera nerlagda järnvägsstationen. Farfar var bara några år men har fått det berättat för sig om hur familjen vinkade av hans bror. Hans mamma sa att det kändes som att det var dödståget som lämnade perrongen med hennes son. Min pappa berättade den historien för mig innan jag själv satte mig på ett tåg, i ungefär samma ålder som min farfars bror, och for iväg på en resa jordenrunt. Då förstod jag aldrig riktigt vad han menade. Nu ser jag det klart. Kanske ärvde jag längtan bort från min farfars äldste bror. Kanske ärvde pappa sin egen oro från sin farmor.

Kanske är det där som vi kallar mänskligt istället nedärvda känslor och upplevelser från generationer tillbaka i tiden. Jag vänder mig om och sveper med blicken, jag ser landskapet förändras över de hundra senaste åren. Så som det berättats för mig. Gallringen av rovor under stekheta dagar, sol som bränner i nacken, köpet av den första traktorn, försäljningen av den sista kon.

Vi sitter som så ofta i farfars kök. Jag, pappa och farfar. Det är tyst. Min farfar var väldigt fåordig. Men stämningen är god. Det märks från hans leende och hans trummande med fingrarna mot bordets plastduk. Ett trummande som pappa också gjorde ibland mot bordet efter middagen när vi ätit klart, precis innan han skulle resa sig upp och gå. Eller tyst mot sängmadrassen under hans sista tid. Ett omedvetet sätt att låta fingrarna tala. Orden kunde vara få och koncisa. Men innebörden, blicken och rörelserna hos honom alltid tydliga och lätta att läsa av och förstå. Konversationerna i min egen generation kan ibland kännas tvärtom. Mycket ord. Men få uttryck.

När jag och min sambo köpte vår egen sommarstuga var vi tvungna att helrenovera. Jag stod tillbaka i början och kände att jag nog inte hade kunskapen att styra med allt det där. Tänkte att min sambo visste mer än jag om lister, balkjärn och lägga golv. Men det slutade med att jag var den som styrde. Helt plötsligt var det jag som stod med tumstocken och föreslog lösningar. Jag hade ingen aning om att jag kunde allt det där, men precis som med de där trummande fingrarna så var det i händerna som det omedvetna satt. Kroppen kanske vet mer om våra tankar och minnen än vår hjärna gör? Berättelser, nedärvda minnen och rörelser sitter ihop genom knappt märkbara fiskelinor i vår kropp. Vi är som spratteldockor som kan styras av något annat än de som vi tror är oss själva. Det som sitter i vårt undermedvetena och ger sig till utryck i vår intentioner.

När jag träffat människor som tvingats fly från sina hemländer så pratar de ibland om sina barndomsplatser. Sina ”hemma”. Om en längtan tillbaka till det. Det som en gång var men inte längre finns. Tänk om min hade pappa tvingats fly. Jag har så svårt att tänka mig att pappa skulle finna någon annan plats än just denna som hemma. Någonsin. Jag ville inget annat än bort när jag växte upp. Se något nytt. Men om inte allt det här runt omkring mig fanns tillgängligt längre? Hur hade jag då reflekterat kring mitt ”hemma”? Om jag inte kunde stå på denna plats och låta berättelserna ge liv åt det landskap som jag vuxit upp med, hade jag då kunnat föreställa mig platsen? Om jag inget visste om de människor som bar samma arvsanlag som mig, men som levde under helt andra förhållanden, hade jag då kunnat föreställa mig dem? Hade jag då vetat vem jag själv var?

Jag har alltid sagt att det är människorna som är det intressanta i mitt arbete. Det är alltid de som får mig att bli nyfiken och vilja veta mer, komma på bättre åtgärder. En plats är just en plats. En ram. En scen. Så har jag tänkt. Men på just den här grusvägen så inser jag att en plats nog trots allt är så mycket mer än så. Ibland är det till och med vägen hem.

 

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg