Det förpliktigar att marknadsföra sig som hållbar, vågar vi testa oss själva?

Idag kommer ett gästinlägg från min kollega Josefin Rhedin, som är utbildad arkitekt med en master inom stadsplanering med fokus på miljöfrågor, analyser och hållbar utveckling. Hennes text om hållbar livsstil gav mig en ordentlig tankeställare och jag kan starkt rekommendera att ni läser ända till slutet, för det är nästan den bästa delen.

 

Världsnaturfonden genomför just nu en kunskapshöjande kampanj via ett test som heter Klimatkalkylatorn. Ett liknande test finns även gjort av Svenska miljöinstitutet klimatkontot. Testen går ut på att man får fylla i en ganska detaljerad undersökning om hur ens vanor och konsumtionsmönster påverkar ens ekologiska fotavtryck. Testet går systematiskt igenom påverkan inom fyra kategorier: mat, boende, konsumtion och resor. Klimatkalkylatorn lägger även till en post för de utsläpp som de samhällsfunktioner vi som svenskar har tillgång till orsakar. Beräkningen grundar sig på denna metod.

Jag brukar ofta prata vitt och brett om att vi i den rika delen av världen måste vara beredda på att göra stora eftergifter i bekvämlighet om vi ska ha någon chans att hindra klimatförändringarna och uppnå någon form av hållbar livsstil. Jag har också varit ganska övermodig i min värdering av min egen livsstil, och tänkt att jag kommit ganska långt själv. Tänkt att det ändå är både ganska lätt, och ger en del livskvalitet (tex min kära kolonilott). Jag flyger sällan, har ingen egen bil, åker oftast tåg, kollektivt eller cyklar, köper sällan nya saker, äter mest vegetariskt eller veganskt (95-100% typ), slänger sällan mat, har miljömärkt el och odlar en liten del av min mat. Så när diskussionen kom upp under en fikarast på jobbet var jag en av dem som självsäkert gick in för att testa mig.

Det första resultatet från Klimatkalkylatorn.

Resultatet: Lägre än snittet i Sverige, det var ju upphöjande, högre än snittet globalt, ja det var väl väntat eftersom många ju är extremt fattiga här i världen, men 2,8 jordklot?? Jag prövar att göra om testet och ta bort årets enda flygresa för att se hur mitt nästa år kommer bli, där jag lovat mig själv att inte flyga på ett år. Jag måste också erkänna att jag skarvar lite till min egen fördel, fyller i testet som om jag levt varje dag som min mest medvetna vecka. Jag kommer ändå upp i 2 jordklot.

Det andra resultatet från Klimatkalkylatorn.

Jag försöker få det att sjunka in. Miljömålen för 2050 är 2 ton koldioxidutsläpp/person/år. Mitt resultat i år var 7,34 ton.  Mitt andra (när jag fyllde i som om jag var felfri) var 5,82 ton. Den hållbara förbrukningen av koldioxid ligger på mellan 0,7 och 1,5 ton/person/år beroende på vilken källa man använder. Att använda upp till 1,5 ton skulle då motsvara att varje person levde som att vi endast har ett jordklot. Miljömålen för 2050 på 2 ton har alltså ingen skyddsmarginal utan handlar om en miniminivå som gör att ”konsekvenserna av den globala uppvärmningen inte ska riskera att bli mycket omfattande”. Alltså bara lite färre arter, lite fler bränder och lite fler översvämningar och naturkatastrofer. Jag kommer alltså endast kunna använda en tredjedel av de resurser som min ”återhållsamma” livsstil kräver. Hur mycket kommer jag då behöva plocka bort? Vad mer kan jag plocka bort?

Det effektivaste sättet att vara hållbar är att vara fattig

De rikaste 10 procenten av världens befolkning står för 50% av världens totala utsläpp och har även 11 gånger större ekologiskt fotavtryck som den fattigaste halvan av världens befolkning och 60 gånger högre än de fattigaste 10 procenten. Det genomsnittliga ekologiska fotavtrycket hos den rikaste procenten är 175 gånger större än det som de fattigaste 10 procenten står för enligt en rapport från Oxfam.

Vi kan inte blunda för vidden av de uppoffringar i standard som vi i den rika delen av världen,  framförallt de allra rikaste, behöver göra.

Karin Bradley, forskare inom stadsutveckling på KTH har i sin avhandling Just Environments, politicising sustainable urban development  gjort intervjustudier i några orter i Sverige och England med personer ur olika socioekonomiska grupper (medelklass och låginkomsttagare) (sammanfattad bland annat i denna artikel). Hon visar att den svenska och brittiska officiella framställningen av en miljövänlig livsstil nästan tagit sig formen av en uppfostringsmetod baserad på normer från medelklassens livsstil för att få skötsamma medborgare. Sopsortering, renlighet, miljövänlig konsumtion, att ha det grönt omkring sig och köra elbil framställs som viktigare än minskad konsumtion. Därmed skapas en offentlig bild av att hög- och medelinkomsttagare är de stora miljöhjältarna eftersom de har råd att konsumera miljövänligt och är bättre på att sopsortera, trots att de låginkomsttagare som bor trångt och konsumerar mindre gör ett mindre ekologiskt avtryck även om de inte sopsorterar. De grupper som i själva verket lever mest miljövänligt, vilket enligt denna studie är de som är låginkomsttagare och trångbodda, ser därför på sig själva som miljöbovar eftersom de inte uppfyller samhällets hållbarhetsnorm.

Slutsats

Detta kan vara värt en extra tanke när vi planerar våra hållbara stadsdelar. Man behöver inte vara ett mattegeni för att räkna ut att välbeställda invånare i exklusiva lägenheter i nyplanerade miljöklassade stadsdelar konsumerar betydligt mer än en trångbodd familj i en miljonprogramslägenhet i en förort och därmed utgör ett större hot för miljön oavsett vem som är bäst på sopsortering. Kan vi riskera att få större ekologiska fotavtryck genom upprustningar i hållbarhetens tecken i miljonprogramsförorter som höjer hyror, vilket driver ut låginkomsttagare längre bort från stadskärnor till förmån för mer välbeställda ”miljövänliga” konsumenter?

Samtidigt tänker jag att de här rapporterna visar på att problemet aldrig kommer kunna lösas bara på individnivå. Vi som samhällsbyggare har ett tungt ansvar för att bostäderna görs koldioxidneutrala, att verka för att de miljövänliga sätten att resa blir de bästa möjliga och att planera för system och städer som uppmuntrar till annat än konsumtion. Men innan samhällsnormerna kring konsumtion ändras och resursfördelningen blir mer rättvis kommer vårt arbete aldrig leda hela vägen fram till mål. Klimatförändringarna är en atlantångare som vi gemensamt måste försöka vända genom att använda alla sätt som är möjliga!

 

Författare: Josefin Rhedin

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg