Varför tar samhällsbyggnad sån tid?

När jag och min fru hörde på radio om den så kallade Stockholmsöverenskommelsen 2013 blev vi lika förvånade båda två. Min fru, för att det skulle ta så lång tid att bygga nya tunnelbanor ”Ska det behöva ta hela 12 år?” och jag, för att det skulle gå så fort att bygga nya tunnelbanor ”Ska de klara det på bara 12 år?”. Som mest.

När man, som jag,  jobbat några år i samhällsbyggnadsbranschen drar man ganska snabbt en slutsats; samhällsbyggnad tar tid.

Det behövs en ohemul massa ritningar, högar med tekniska rapporter, miljöutredningar och gud vet allt. Dessa ska granskas, förankras och tyckas till om. Dessutom har vi en formell process och ett demokratiskt samhälle som ger möjlighet till att lämna synpunkter på projektet, debattera i media och, inte minst, överklaga. Allt detta tar tid. Efter allt detta ska det byggas, och det går inte heller fort. Ett exempel från min egen verklighet är Förbifart Stockholm. Jag började jobba med det 2008. Då hade det hållit på i flera år redan (i decennier om man räknar Förbifartens alla föregångare som aldrig blev av) och det kommer dröja ytterligare flera år innan det blir klart.

Är det rimligt att det ska ta så lång tid? Ja, det kanske faktiskt är det. Såväl processer som tekniska lösningar är komplexa, och då tar det tid att komma på den bästa lösningen. Jag ska illustrera med ett exempel på ett annat stort projekt, som kanske gick lite för fort:

Den 10 augusti 1628 sjönk regalskeppet Vasa för att hon var för instabil. 16 personer drunknade ombord. Trots att hon inte klarade ett vanligt stabilitetstest när hon låg vid kaj, lät man henne segla därför att Gustav II Adolf var angelägen att kunna sätta in henne i sjökriget mot Polen. Förhör hölls efter förlisningen, men eftersom kungen själv godkänt alla mått kunde ingen dömas som ansvarig.

Vi zoomar in i en TV-intervju med kungen efter förlisningen:

Reportern: Vad var det som gick fel, egentligen?

Gustav II Adolf: Nä, vi tänkte att det kan ju inte vara så svårt med båtar, ofrälse bygger dem ju. Så vi bestämde själv en tidplan utan att fråga någon annan till råds, vi är trots allt kung. Sen bestämde vi när båten var färdig också. Skeppsbyggarna ville göra mer, men de ville nog bara tjäna mer pengar, så plums i vattnet med båten. Vi hade ju ett krig vi skulle hinna med!

Reportern: Var det så lyckat, egentligen?

Gustav II Adolf: Vi höll ju tidplanen!

Nej, det är nog så att det är värt att planera noggrannt och ta det lugnt när man ska bygga något stort. Ju större projekt, desto mer är det att tänka på och mer man kan riskera att missa. Men det är värt det i längden, för det man bygger blir mycket bättre och håller längre och man kan till och med få in en demokratisk process. Då kan det som är byggt användas istället för att ligga i gyttja i 400 år och sedan hamna på museum.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg