Hur skulle det se ut om man ger människor det de vill ha?

Såhär i semestertider börjar tankarna fara omkring på mig och jag börjar fundera litet annorlunda. Samråd är en viktig del av samhällsplaneringen och lagkraven att de ska genomföras har funnits länge.  Det finns många utmaningar kring hur det ska göras. Litet tankar kring det formulerade jag redan i höstas. I de projekt där exempelvis en kommun tar samrådet på allvar och verkligen vill kommunicera med de som berörs så möts de ofta av att det bara är vissa grupperingar som deltar eller alldeles för få som vill engagera sig. Kommunen vill väl och det blir ändå misslyckat.

Sandcastle the beach, with ocean in background.

Det är inte heller ovanligt att människor vill diskutera en helt annan fråga än det samrådet gäller. Ett exempel är när kommunen ville tänka stort för att höja nivån på ett socialt utsatt bostadsområde. Det enda deltagarna ville diskutera var att de ville ha en konstgräsplan. Det var inget fel på önskemålet men tanken från kommunen var att diskutera större. Förväntningarna från deltagarna visade sig uppenbarligen vara helt annorlunda.

Sånt här är förödande för den medborgare som vill engagera sig. Den som vill engagera sig får tillbaka i ansiktet att synpunkterna inte duger. Slutsatsen för deltagarna blir lätt ”Jag kan lika bra strunta i det”.

Själv har jag förståelse för att vissa åtgärder är tänkta inom en speciell budget och andra i en annan budget, men vi som akademiker/byråkrater vill ibland krångla till allt i onödan. Vi är så rädda att göra fel att vi alltid måste ta fram en långsiktig plan, istället för att göra saker här och nu. Det som slagit mig på senare tid känns både trivialt och genialt: Det är omöjligt att få folk att tänka kreativt om de inte får sina akuta behov tillfredställda! När man inte har syre kan man inte tänka på vatten. Har man inget vatten tänker man inte på mat. Om ingen lyssnar varför ska man engagera sig?

Det kanske är dags för litet nya tankar. Kan vi göra lätta saker först och testa? Är det lätt är det rätt har jag läst. I planeringen kanske vi måste visa att vi menar allvar med dialog, genom att ge folk det de vill ha. Se deltagarnas specifika önskemål som ett sätt för alla att upprätta en spelplan och börja matchen. Börja samråda kring det akuta! Vill alla ha en konstgräsplan? Om ingen säger emot, varför inte bygga den? Och om någon säger emot så påbörja dialogen och diskutera vad den andre vill ha istället. Hjälp de engagerade med verktyg för kreativa diskussioner. När konstgräsplanen väl är byggd kanske det kommer ytterligare önskemål: Vi vill ha en pool, varför fick de och inte vi? Häng på och diskutera det också, se det som en ytterligare chans att öka engagemanget att börja diskutera framtiden i området. Efter ett tag kommer folk börja tänka större, när de ser att det spelar roll och att någon lyssnar. Varför vill ingen flytta hit? Här är det underbart. Jamen vi behöver en affär där folk kan jobba. Hur ska ungdomar få bostäder? Bygg på den där plätten! Snygga till den plätt som är kvar! Makthavarna måste skapa förtroende och visa att de menar allvar med sina frågor. Förtroendet måste förtjänas!

Jag tänker stort nu och om människor känner att de kan påverka lokalt kan de också förstå att de kan påverka nationellt och globalt. Ett ökat valdeltagande i svenska val hoppas jag är bara början.

Med detta går jag på semester och önskar alla bloggläsare en skön sommar med kreativa tankar. Skriv ner dem så ni kan börja hösten med förändring.

Välj blogg och få våra viktigaste inlägg en gång i veckan direkt till din inkorg